Bebiskarusellen

Dagarna är på nåt konstigt sätt så långa. När klockan är 13 känns det som den är 20 på kvällen och vi har gjort hur mkt som helst.  I går åkte jag i väg och shoppade lite på mellandagsrean, jag hittade så mkt fina kläder på polarn och lite på kappahl. Jag har även letat efter ett fågelbord nu i veckor, ett sånt med hål i så jag kan trä på det på vår stolpe. Men det verkar helt omöjligt.  ****** I dag var vi i väg och provade simhallen i kommunen, det var så himla bra och det gick perfekt med barnen. Alfred var helt lyrisk och Klara överlycklig att det var varmt och skönt i simhall och i vattnet.  Vi har även varit ute och lekt, bakat, lagat mat och försökt att uthärda alla dessa trotsutbrott. Först ska Alfred ha nallen, sen när han får den skriker han neeeeeej, inte nallen, när jag tar bort nallen skriker han naaaallen. Alltså, man blir ju galen.  Detta gäller allt, han säger nej automatiskt innan han ens tänkt efter.  Ett nej från oss förvandlar barnen till gråtande små pölar eller sm

Eller nåt.  Julafton var helt fantastisk, så roligt att på förmiddagen vara hos barnens gudmor och eftermiddagen hemma med tomte, klappar och julmat. Jag är så glad att vi inte åkte någonstans och stressa hem till Dalarna.   Jag bjöd hit min pappa som numer är änkling men han ville inte komma. Inte heller ville han åka till min syster. (Han ville nog vara hemma o dricka) Han bor ungefär 2,5 mil härifrån och har träffat barnen 3-4 gånger under deras 2,5 år.  Däremot ville han komma i morgon en stund så vi ska hämta och lämna honom, han ville gärna komma vid 12 när barnen sov, " så han fick det lite lugnt". Wtf.   Dagen idag har däremot varit lite blandad. Alfred har haft ett gigantiskt utbrott utan dess like. Mycket oklart varför men det gick inte att häva, jag tror han höll på närmare 30-40 min.  Julklapparna var en succé och vi portionerar ut dem under veckan, den stora favoriten för Klara är hennes nya docka som hon döpt till molly.  Alfreds stora intresse är vatten och hel

Sen i mitten på veckan har vårt dagis förvandlats till en kaosartat jourdagis. Det är 4 olika förkolor som slås i hop till en, med alla pedagoger och barn. Nu var det vår förskolas tur att ha alla här, det innebar okända barn och pedagoger vilket gav en omedelbar effekt vid hemkomsten i går. Som tur är i alla fall 2 av pedagogerna kvar på vår avdelning men det hjälpte uppenbarligen föga. När vi kommer tillbaka från ledigheten efter nyår ska de vara på storbarnsavdelningen hos oss, vilket betyder att jag vid hämtning i dag måste packa alla kläder och saker vi har på förskolan för att vi lämning om 2 veckor ha med dem till nya avdelningen för att efter 4 dagar släpa med allt tillbaka igen. I alla fall så var det ett under att vi överlevde gårdagskvällen då barnen mest låg som högar på golvet och skrek. Herregud. Var kommer dessa barn i från? de kan väl omöjligt vara mina? :-) **** I kväll är det ridning och jag ser så framemot det. Få pussa på hästar och tänka på något helt annat.

Jag försöker verkligen inte hetsa upp mig över att vi är en egen liten familj utan omgivande familj. Men när tex arbetskamrater frågar, så tycker jag det är pinsamt och det hugger dessutom till i hjärtetrakten, att vi inte firar med familjen utan själva. I alla år så har jag saknat en mamma och pappa, massa syskon och kusiner, släkt och vänner. Vid alla högtider så känner jag mig ensam fast jag numer har en egen familj. Jag sörjer att barnen inte har engagerade morföräldrar och inga farföräldrar. Jag försöker verkligen jobba med de känslorna men de finns där inne och vill inte försvinna. För att kompensera det hela så tröstäter jag och tappar helt kontrollen över maten. Eller inte mat, men det där emellan slinker ner. Så får jag ångest. Över typ allt. Sen regnar ju inte heller inte erbjudande över oss kring något nyårsfirande. Jag gör ju inte heller saken bättre över att inte fråga om någon vill fira med oss. Jag förutsätter att ingen vill. Åh suck. offerkofta deluxe.

Alltså, mitt hår bara rasar av, jag har nu tappat gissningsvis ca 50 % av håret, det är tunt och även hårstråna är tunna. Jag googlade lite och har beställt svindyrt schampo och balsam i desperat hopp om bättring, i morgon ska jag till frisören för att höra om de har mer tips och klippa det lilla jag har kvar. I morgon har jag telefontid med läkaren, jag ska då prata sömn, antidepressivt och mitt stackars hår. **** I går hade vi lucia, maken var där och tittade medans jag hade min långa dag på jobbet. Jag kände att jag varit borta så mkt att jag inte kunde flexa mer. Förskolan var i alla fall utomhus i regnet och efteråt var det pepparkaka och fika för de som ville. Maken fick dock springa och jaga barnen över hela gården och sen försöka valla dem till bilen. Väl hemma ville ingen äta och alla härjade och skrek. När jag kom hem stod hans hår rätt upp och desperationen lös i ögonen, stackarn :-) Nåja, resten av kvällen flöt på bra och jag är glad att jag inte tar alla hämtn

Usch vilken helg (och vecka) . Jag ville seriöst säga upp mitt medlemskap som förälder i helgen, kasta in handuken och flytta 1000 mil bort. Fy för sjuka barn! eller sjukdomar..Eller ja..Allt.. Alfred lider nog av den svårt sjukdomen "trotsåldern" som jag är mycket osäker på om vi föräldrar kommer överleva. Att han varit snorig och något understimulerad/matvägrande denna helg har inte gjort saken bättre. Han bara retas och gör "tvärtom", verkligen tålamodsprövande för oss alla. Klara hade fortsatt 40 grader och åt fortsatt inte något vidare varken under fredagen och delar av lördagen trots kåvepenin. Efter ett besök på KRY-appen blev det byte till en annan antibiotika och efter första dosen var hon feberfri och började bli sitt gamla jag igen. Tack och lov för KRY, det är andra gången vi använder den och så smidigt. I går började aptiten för henne komma tillbaka och de började även hosta mindre på nätterna. Klara får ju alltid krupphosta förutom astmahosta så

Jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig så arg. Irriterad. Inte glad och lycklig. Tror inte de här skittabletterna hjälper ett dugg. Det är som jag mått tidigare under åren, det enda som gjort att jag faktiskt mår bättre är citalopram och de kan jag inte äta längre. Men jag ger det några veckor till. Allt jag vill är ju att må bra, ska det vara så svårt? Jag tappar för övrigt fortfarande hår, snart är jag ju för fasiken flintis. **** Gårdagen tillbringades med fantastiska Klara. Alltså vilken tjej. Otroligt go och glad, massor av idéer och vill göra saker. Och att allt detta gjorde med 39 graders feber i kroppen, så är hon verkligen otrolig. Hon och Alfred är som natt och dag. I går kunde vi ha topapper, tvål, saker, pallen framme utan katastrofer. Så fort Alfred kommer hem är det NEEEEEJ hela tiden. Han är som en påtänd duracellkanin. Typ ;-) Han gnäller fram allting han vill, Klara säger vad hon vill ha. Att ha ett barn hemma är rena semestern, seriöst. Så mycket e

I tisdags så ringde de från dagis att Alfred var sjuk, han var lite hängig men sen var det full fart på honom igen. I går fick Klara gå till förskolan och han vara hemma men vid 10 ringde de att Klara var hängig. Så i går var jag hemma med en hyperaktiv kille och en febrig Klara. Pust. Det är verkligen tålamodsprövande att vara hemma med sjuka barn. Och inte tala om logistiken att släpa med sig en sjuk och lämna den pigga till dagis.  Så i dag är det Alfred som ska gå på dagis och Klara vara hemma. Hon hade över 39 grader i går, lite läskigt att se henne så hängig. Hon har ju gråtit en del i natt oxå. Tyvärr får hon inte sova ut då Alfred ska lämnas men sen hoppas jag hon piggar på sig under dagen.  I kväll är det ridning. Tack o lov. Känns som jag verkligen behöver den pausen. Det är dock hoppning i dag vilket jag inte uppskattar så värst.  Nu är det dags att väcka trollen. Vi hörs snart igen. 

Vilken mysig helg vi haft med julpynt, vänner, peppar- och bullbakning, pulkaåkning och massor av kärlek. Nu har vi det verkligen julmysigt hemma, det bästa är att barnen låter alla julsakerna samt gran vara i fred (nåja:) Den enda som tydligen är på den KONSTGJORDA granen är katten Robban, för i morse kräktes han granbarr. Haha, vafan. :-) Seriöst. Det här måste varit den bästa helgen på länge. Så mysigt och skönt att få ladda batterierna. Det enda som går åt skogen är vikten, men vad kan en förvänta sig när jag trycker i mig massa nonstop liksom. Suck. Blir så innerligt trött på mig själv. Och håret då förstås- eller icke håret kanske man ska säga. Dubbelsuck. **** På torsdag är det dags för läkarbesök nr 1 för utredningen för att se om jag ska rehabiliteras. Blir så innerligt stressad av det, både jobbmässigt och att det på nåt sätt känns så onödigt.

Nu har jag googlat en massa och antidepressivt och håravfall verkar vara väldigt vanligt. Jag tappar mängder av hår, mitt hår har tunnats ut massor. Lite skrämmande faktiskt. Jag trodde att det skulle bli bättre med den nya medicinen men det har det inte. Tvärtom faktiskt. Tänk om jag blir flintis? OMG! Jag vågar knappt nämna det för läkaren, känns lite som hon gett upp mig. **** I går var jag på informationsmöte på kliniken. Min känsla är att jag inte alls passar in där. Alls. Där sitter människor som är långtidssjukskrivna och ska rehabiliteras ut i arbetslivet. Och så jag då. Jag har inte varit sjukskriven en enda dag, och det vill jag inte heller. Arbetet är ju min räddning! Jag har inget gemensamt med de andra som var där. Man träffar först olika professioner som utreder om man ska rehabiliteras hos dem eller inte. Rehabiliteringen ska ta 24 veckor och det är kurser i smärtlindrig och stress i grupp och en massa annat. Nästa vecka är första besöket för utredning om jag plat

😁Jag som trodde jag hade sömnbesvär, det är ju ingenting emot biverkningarna jag har av de nya tabletterna. Jag sover knappt alls, vaknar hela tiden och vaknar tidigt på morgonen. Möjligen sover jag däremellan men det känns verkligen inte så. Varken lergigan eller melatoninen fungerar. Hoppas det är en övergående biverkning för i övrigt har jag inga andra biverkningar (vad jag vet..so far) Jag tappar fortfarande håret men hoppas det slutar eftersom jag inte äter sertralinen längre. **** Jag trivs så himla bra på jobbet och är så tacksam att jag bytte. Resorna är sådär men det går bra det med, på vintern är det alltid mycket köer av någon outgrundlig anledning. Häromdagen satt jag och kissade när en manlig kollega ryckte upp dörren. Jag hade glömt att låsa..Hahaa. herregud så pinsamt :-) Det enda molnet på himlen skulle väl vara musarmen då. Den är bättre men det värker en del fortfarande, jag använder andra armen, har mousetrapper, står upp mycket och tar pauser. ***** D

Ny medicin igen, denna gång ska jag prova Venlafaxine, men hon sa att hon inte vet vad hon ska skriva ut om denna inte fungerar. Det känns ju betryggande :( Det är ju inte frivilligt jag vill byta medicin, ingen vill såklart mer än jag vill ju må bra igen. Men att tappa håret och enorm viktuppgång på de andra känns inte som riktigt acceptabla biverkningar. Så jag hoppas verkligen att denna fungerar..Hoppas! Jag vill såklart inte heller gå tillbaka till mitt gamla mående nu när jag har fått en insyn på hur man faktiskt mår när en mår bra. Nästa gång om ca 3 veckor har jag återbesök men då med via telefonen. Det känns som ajg kommer vara borta mycket från jobbet, jag talade med närmaste chef och hon sa; inga problem. Så skönt att jag har stödet av närmaste biträdande! Jag är rätt öppen och ärlig här på jobbet vad jag går igenom, jag ser ingen anledning till att sopa det under mattan. ***** I år har jag beslutat att vi ska fira hemma, på morgonen ska vi till barnens gudmor på tomte

Nu har kallelsen kommit, jag ska gå på utredning. Det är 4 + info tider med läkare, fysioterapeuter, psykologer osv. Jag tror remissen gäller utmattningssyndrom, men efter att ha läst på lite så håller jag inte med då jag inte ser att jag uppfyller de kriterier som finns, men självklart så kommer jag åka. Det känns faktiskt lite spännande men mest stressande. Det ligger på andra sidan stan och vara borta 5 gånger från jobbet flera timmar åt gången kräver ju en del av mig. Inte bara med flextid, förstående arbetsgivare men även av att jag ska få vardagen att gå i hop med hämtningar och lämningar. Jag måste dessutom lämna bilen någonstans, för att köra till stan och parkera utgår verkligen mitt förstånd. Så jag måste ju då försöka pendla kommunalt och med bil. (det går tyvärr inte att åka kommunalt till mitt jobb hemifrån mig) Herregud. Stressfaktorn steg till typ 1000. ***' Jag mår fortfarande inte okey, jag har åter ätstörningar och med det följer viktuppgång och stress, ång

Den senaste veckan har jag drabbats av musarm, eller musöverarm och axel. Som jag lider, fy vad jobbigt det är att ha ont. Har provat med Voltaren och ibuprofen utan någon som helst nytta. Jag stretchar, byter position, står upp, har en moustrapper- jag gör vad som helst bara det släpper! Vafan. Jag blir galen av värken. Jag mår i alla fall psykiskt bättre, tack och lov. Det enda är att jag tappar håret, jag börjar fasiken bli tunnhårig nu. Läkarbesök nästa vecka. I morgon är jag hemma med de små trollen då dagis är stängt. Hoppas vi får en mysdag!

I dagarna var jag med i en enkät om föräldrar med missbruk och psykisk ohälsa, helt enkelt för att mina föräldrar har det. När jag läste igenom svaren så gjorde det mig bedrövad, det är som att läsa ur en skräckbok. Jag blir också förbannad, fasiken att föräldrarna behandlat oss så illa. Och att jag överhuvudtaget överlevde är faktiskt ett under. Nåja. Det ger lite perspektiv när jag får en återblick och jag fylls av tacksamhet av det jag har. Två fantastiska barn, en underbar man, hus och katter. Arbete. Tacksam. Jag glömmer det ibland och det är skönt att få en påminnelse. **** Som vi har åkt pulka i helgen! Det är verkligen roligt och det är med sorg vi ser snön smälta bort. Jag är helt övertygad om att Alfred lätt skulle kunna åka hela dan :-) Maken fick lunch och bowling med sina kompisar i farsdagpresent. Han visste inget utan de kom och plockade upp honom. Han blev väldigt glad och jag blir så glad att han hade roligt. **** I dag firar vi 18-årig bröllopsdag, d

Jag mår fortfarande inte bra, är ilsk, tappar håret men har åtminstone inte gått upp i vikt. Barnen känner såklart av detta och lyckas trigga i gång mig på minsta lilla. I går när vi hämtade barnen fick Alfred värsta utbrottet, han skulle ha sin gosegris men ändå inte. Vad jag än sa och gjorde så var det fel. När han fick grisen så kastade han i väg den. Han skrek hela vägen hem, oftast är det bäst att låta honom vara så brukar det gå över. Annars slåss han, slår Klara och utbrottet blir värre. Såklart blev jag jättearg på honom, och det gör verkligen inte saken bättre. Tvärtom. Sen fylls jag av sån ångest och skuldkänslor som jag knappt mäktar med. I morse vaknade han på fel sida, han skulle inte klä på sig, inte byta blöja och bara skrek och slogs. Det hjälpte inte att lugna ner honom, lämna honom eller låta honom ha pyjamasen på sig. Han slet av alla kläder oavsett. Men vi måste ju i väg, helst i snökaoset så kan jag inte ens vänta in honom om vi alla ska kunna ta oss till jo

Pust. Det är verkligen jobbigt med medicinbytet. Plötsligt får jag en insikt på hur jag har mått de senaste tre åren. Jag får såna skuldkänslor att jag inte tog hjälp tidigare. Än så länge hjälper inte den nya antidepressiva alls, tvärtom. Som väntat, men det är verkligen tungrott just nu. Biverkningar so far utöver de jag har från början, eller ja..många hade jag ju innan... -extremt håravfall (har nog tappat 50% av mitt hår) -Viktuppgång :( -Ångest deluxe -Extra skuldkänslor, utöver de jag har -orolig mage -hjärtklappning -noll lust -noll närhet -irritation -Ilska -kort stubin -tinitus -skakningar -glömsk -förvirrad -trög hjärna -bullemi -ljudkänslig -disträ Sen är det nog några till, men de kommer jag inte på just nu...Jag känner också skillnad på att jag ändå mått rätt bra på den andra medicinen förutom biverkningarna jag hade. Hoppas medicinen kickar in snart..Hoppas. ***** Nu har snön kommit, massor av snö. Det tog 50 min att ta sig till jobbet till s

Då var det min tur, en antågande förkylning med expresståget har kommit. Jag tänkte ändå åka och rida i kväll då det är uppehåll nästa vecka. Jag känner mest att förkylningen är antågande men inte brutit ut. så äh.. Jag måste få lite hästkärlek också.. Min ridlärare har brutit nyckelbenet så vi har haft vikarier, men det är faktiskt riktigt roligt att rida för någon ny. Alla lär ut ridning så olika. Jag önskar så att jag kunde rida 2 gånger i veckan men det är så sinnesjukt dyrt så jag får forsätta drömma om det. Make och barn är däremot nästan friska förutom barnens sedvanliga förkylningsastma. **** Häromdagen var jag till läkaren igen, jag fick fylla i ett formulär med frågor för att jämföra med första gången jag var där. Resultatet hade sjunkit med nästan 10 poäng men ligger ändå högt. Jag fick även fylla i ett annat frågeformulär och fick måttligt höga poäng där också. Läkaren beslutade att remittera mig vidare till PBM som är nån klinik i stan som gör utredningar för ex

Vi har haft en mycket fin helg tillsammans med sol och middag hos kompisen. De älskar verkligen henne men framförallt hennes hund och badkar 😂  I dag är det regn och blåst ute och barnen höll nästan på att blåsa bort på väg till förskolan. Mina små troll. Egentligen skulle jag vilja krama och pussa på dem hela dagarna, små gosfisar. Deras Fokus är fortfarande böcker, vi läser och läser. Bok efter bok. Otroligt mysigt.  Idag har vi utvecklingssamtal, det blir maken som kommer vara med på det eftersom jag har min långa dag.  Jag mår fortfarande dåligt, svårt att sätta fingret på vad det är. Men jag sover dåligt, magkatarr och och återigen katastroftankar. Jag känner mig stressad hela tiden.  Det är dock inte så illa som förut, jag mår kanske...30 % bättre. Men ändock. Som tex att grannarna haft inbrott. Min hjärna är minst sagt uppe i varv och jag oroar mig, planerar och tänker. Så himla jobbigt. Ältar alla möjliga saker.  I dag har jag läkarbesök, jag får se vad hon säger. Jag ska be o

Jag har haft en mycket märklig vecka. Häromdagen fastnade mitt örhänge i jackan när jag hämtade kottarna på förskolan. Så personalen fick hjälpa mig att trassla ut. I onsdags hade jag en sån där kaosmorgon så jag var helt uppstressad innan jag ens anlänt till jobbet.  I går var morgonen fantastisk men jobbet var kaos.  I går var personalen på dagis magsjuka, stora lappar om löss och höstblåsor hängde på förskolan och Alfred skrek över hela dagis att mamma hade löss. Wtf!  Jag går ju verkligen i gång på alla dessa sjukdomar. Som jag oroar mig för löss och magsjuka nu, i går började Alfred snora så ankommande förkylning verkar vi ha oxå. Pust. 7 dagar på några veckor har vi varit friska nu. Jäkla höst alltså.  I dag ska vi göra försök nr 4 att åka och äta middag hos kompisen, vi har ju varit sjuka varje helg så jag hoppas vi kan ses i dag i alla fall.  Jag har fortfarande en svacka i mitt mående, sträckt ryggen efter en katastrofridning i veckan.  Det känns ju att vi lever här hemma i al

Då har ännu en helg passerat i sjukdomens tecken. Klaras mage däckade helt i fredags, efter lite klurande kom jag fram till att det måste vara mjölkprodukterna. Så nu får hon dricka havremjölk och havreyoghurt. Det dricker hon som tur är med glatt humör. Magen är återställd och hon är på dagis. Där kom ju såklart krånglet, för de serverar mjölk och fil till alla, man måste ha läkarintyg om de ska ha havremjölk. Så jag låtsades totalt ovetandes och skickade med Klara en egen havremjölk och sa att ni får gärna ge henne mjölk men då får ni stå för konsekvenserna. Hon får magdroppar och proviva- men hon gillar verkligen inte proviva. Mina Twins är inte så vana med socker och proviva är nästan bara socker så jag förstår att hon tycker det är konstigt.  Så jag hoppas att hennes mage återhämtar sig snart för jag vet inte hur länge förskolan är med på tåget.. Alfred kom även han igång med maten och har i helgen kompenserat hela veckans svält och äter oss nästan ur huset. Tack och lov.

De senaste två veckorna har jag inte riktigt varit på topp, svårt att sätta fingret på vad det är. Sömnproblemen kommer och går, denna vecka mest utför. När jag inte sover fungerar jag inte riktigt optimalt, lite slöare i tankarna, mer lättirriterad. Det är skitjobbigt. Jag tror det är mycket oro i och med att jag tänker, funderar, planerar logistik och liv. I veckan förkom det även hot på jobbet där jag tog illa vid mig, jag oroar mig mycket för Alfred som inte äter. Han äter inte ens på dagis, är lite loj såklart. Han åter däremot lite bättre i går kväll.. Han har varit så förut också, men det gick över efter någon vecka. Jag har tänkt att ge det i dag, annars är jag hemma med honom i morgon och kontaktar vården. **** Denna oro för barnen, herregud. Det går inte att beskriva hur det känns. Nu är jag ju den lite mer oroliga varianten men jag tror de flesta delar oron vid sjukdomar? Men även denna kärlek och otroliga tacksamhet har ju drabbat mig till fullo, det är obeskrivlig

Sen en tid tillbaka har ju varenda inlägg handlat om sjukdomar. Så även denna.  Här är det fortfarande magsjuka, ingen jätte otäck sak men mer ur en ändan än andra. Samt att de båda äter som myror såklart. Fast de är sjuka så är de väldigt aktiva, full fart och 100% bus hela tiden. Pust!  Alfred börjar pigga på sig och magen hans har varit bra i någon dag men Klara är fortfarande dålig i magen.  Så i dag är jag hemma men i morgon är maken hemma så får vi se sen, det är 48 timmarsregeln som gäller och den håller vi såklart stenhårt på.  De får all stoppande mat som existerar men det är ju svårt när de inte vill äta. Man blir ju lycklig om ett litet majskorn åker in liksom. Jag köpte lite chips för jag tänkte det var salt och fett. Ingen ville ha så det slutade med att jag åt upp hela påsen. Wtf liksom. Så onödigt.  Även jag åkte på en släng men är helt återställd tack o lov.  Nog med skitsnack ;-) Fördelen har varit att de har tagit längre sovmorgon än vanligt, kramigare än någonsin och

2 dagar hannn jag nästan vara frisk. Nu har vi magsjuka i huset, än så länge bara Alfred men ändå. I dag vabbar jag med en överaktiv pigg tjej och en hängig kille Giv mig styrka. 

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva sån kärlek jag har till barnen och får uppleva från dem! Det är så det nästan gör ont av kärlek. Som till katten Robban såklart :-) Maken hamnar på tredje plats..haha ;-) I helgen har vi sjungit, byggt byråer, varit ute, läst böcker men framförallt kramats. Åh som vi kramats. Hela hjärtat fylls av kärlek och ömhet. **** Jag känner mig oxå tacksam över att jag vågade gå till doktorn och få antidepressivt, så himla mycket bättre jag mår nu. Vilken skillnad! Jag är mycket jämnare i humöret, mer stabil. Jag mår helt enkelt bättre och har numer naturliga så vardagssvackor. Jag fick melatonin utskrivet för sömnen. Det är inte subventionerat utan kostar 700 kr. I andra länder såsom Finland är det räknat som kosttillskott och säljs i vanliga affärer. Tänk om jag bott i Finland, kanske nästan billigare och åka en dagstur dit för att köpa och åka hem igen!? Oavsett har jag ätit det en vecka och börjar nu sova helt okey, inte bra men helt  klart

Det var då ett väldans hostande. Jag hostar lungorna ur mig, värst är såklart när jag ska sova. Barnen är friska, maken är nästan frisk och jag har mitt hostande och hesheten kvar. Jag kan ju inte heller hålla tätt när jag hostar så, det är oxå irriterande. Jag behöver ha trosskydd hela tiden nu för att jag läcker..Vafan. Märkligt att jag de senaste förkylningarna tappat rösten, det har aldrig hänt förr om åren och nu nästan varje gång. Väldigt irriterande. Och frustrerande.. Mina arbetskamrater drar en lättnadens suck när jag går hem, de är så trötta på mitt hostande..Haha :-) Vette fasiken hur jag ska göra med ridningen i kväll, förra veckan fick jag lov att avboka. Nu är jag pigg men hostar en del. Det är ju såklart hoppning i kväll oxå som är fysiskt ansträngande så då lär jag hosta ännu mer..eller inte alls. Hur ska man veta? **** Jag har varit på återbesök till min läkare för mående och sömn, jag tycker mig må bättre, humöret är jämnare men sömnen lika kass. Jag har fått

De utvecklas så fort just nu, för varje dag som går så blir de mer och mer fantastiska små personligheter med massor av underbara egenskaper. Klara En envis tjej som vet vad hon vill. Älskar att byta kläder, bestämma vad hon och pappa ska ha på sig. Byter gärna kläder flera gånger om dagen, helst alla klädesplagg på sig samtidigt. Sjunger ofta och mycket, räknar även 1-10 i tid och otid. Pratar nästan helt rent och gärna mycket. Hon älskar färgen rosa och vill gärna ha rosa pennor och kläder på sig. Leker mycket i deras lilla kök, serverar fika och lagar mat, pysslar om dockorna och är rätt självständig i sin lek. Gillar mycket att stoppa saker i burkar, väskor och gömma saker. Kramas mycket och gärna, är lika ofta glad som förbannad. Blir rosenrasandes om hon inte får som hon vill. Är en riktig uppviglerska och hittar gärna på mycket bus och rymmer gärna. Överlycklig :-) Älskar att bära saker, som en labrador, bär gärna påsar, saker och kläder när vi är ute. När jag väcker hen

Har en liten svacka här.. Jag har fått någon dagisbacill så jag är väldigt förkyld, på gränsen till mancold,:). Jag fick ställa in ridningen i kväll vilket gör mig ännu mer olycklig. Dessutom går vikten bara uppåt. Fan. Over and out.

Den här helgen var verkligen inget vidare. Vi var så glada att moster och kusiner skulle komma men lördagen började med snor, hosta och arga barn och en menssur mamma. Fantastiskt. Not.. Barnen får alltid förkylningsastma och Klara får dessutom krupphosta på nätterna. Så ingen av oss sov någonting på hela helgen, det gör så himla ont i hjärtat när de vaknar och hostar så. Konstigt att de kan vara så otroligt pigga på dagarna när de vaknar så mkt på nätterna? ***** De senaste månaderna så har min mens blivit värre och värre, jag har mensvärk nästan en vecka innan, blöder en del, har rejäl mensvärk under tiden och efteråt. Jag har ju den svårare varianten av endometrios och nästa steg är att operera bort livmodern. Jag känner mig inte riktigt redo för det ännu men snart så ska jag ringa gyn om vidare planering. **** I övrigt så gick allt så väl med Alfred och hans öronrensing, han är mycket gladare och orden bara bubblar ur honom. Det är så fantastiskt att få uppleva den föränd

Alfred har vaxproppar som inte går att ta bort, eller ja, det ena örat har de sugit ut proppen på men det andra går inte. De har försökt tre gånger och trots otaliga mediciner och så vidare och det går ändå inte. Så i dag ska han sövas för att de ska få ut sen, hoppas det kommer gå bra. Han blev en mycket gladare pojke när den andra proppen försvann så jag hoppas han kommer må bättre nu. Jag lämnade Klara själv på dagis i morse, hon kunde inte alls förstå varför inte hon kunde vara hemma med pappa och Alfred på morgonen. **** Jag mår lite bättre måste jag säga, sömnen är samma, men måendet har varit lite bättre i några dagar. Järntabletterna har nu istället gjort att jag är stenhård i magen men hellre det än motsatsen. Jag lider dock mycket av vi är ju en del av problematiken, det förstår jag. Skuldkänslor, ångest för allt möjligt, viktuppgången, barnen och katterna, eller typ hela världen. Jag blir så ledsen och i morse vågade jag inte ens väga mig. Jag som kämpat så hårt.

Läkaren ringde i fredags och sa att jag måste börja med järntabletter omgående. Proverna visade att jag hade järnbrist.  Så nu äter jag järntabletter och magen är därefter, usch jag hade glömt hur hemskt det var att äta sånt. Jag fick även en ny läkartid och ökat dosen på antidepressivt.  Idag ska jag på,besök och psykologen igen, eller psykoterapeut tror jag hon är. I alla fall. Jag tyckte hon var lite sådär, blir lite stressad över såna människor som vill lösa nåt problem de tycker jag har. Å andra sidan när jag tänker efter så har hon rätt.  Hon tycker vi ska leta efter nån barnvakt, kanske en student som vill jobba lite extra. Hon säger att hon tycker vi ska ha avlastning. Det håller jag med om men att få tag i nån som vill vara med twinsen. Är ju inte det lättaste.  På jobbet är det ok men det är svårt att komma in i gruppen. De är sammansvetsade och har jobbat många år tillsammans. Känner mig lite ensam där. Saknar mina gamla arbetskamrater. 

Maken har åkt på konferens, han är borta i tre dagar och avlöser mig i morgon kväll innan jag ska iväg till ridningen.  Visst har det gått bra, förbereda, planera och andas har varit mitt motto. Men det går i ett hela tiden, det görs hyss hela tiden. Nu dag två är jag helt slut.  Som ni vet har jag sömnproblem och har varit bortskämd att maken tar nätterna. De brukar vakna 1-4 gånger nästan varje natt. Maken går upp och lägger sig igen, sovandes. Men när jag vaknar så kan jag inte somna om.  I natt vaknade de bara två gånger, men jag kunde inte somna om och låg och snurra i timmar. I morse var jag rejält sliten, på nya jobbet är jag typ på helspänn hela tiden och nu på kvällen har det varit gasen i botten.  Nu är jag sliten. Och tacksam. Att jag har en sån fin make och barnen en sån fantastisk pappa. Som jag tar för given.  Nyttigt att han är borta, jag behövde det Även om jag nu är helt slut. En dag kvar. 

Overkligt. Det är 3 år sen jag födde Isak. 23.54 för att vara exakt.  En hemsk tid, från första plusset till han föddes. Jag minns fortfarande allt med sorg och kan än i dag inte läsa mina inlägg från den tiden utan att gråta floder.  Vi skulle åkt till minneslunden men dagen blev kaos då de ringde från dagis och sa att Alfred ramlat och hade mkt ont i armen.  Nu sitter jag här och har ångest och skuld. Som vanligt.  Men här kan ni läsa om dagen för 3 år sen; http://bebiskarusellen.blogspot.se/2013/09/forlossningen.html

Jösses vilket snurr det är just nu. Jag vet inte om det är mitt mående eller tabletterna men jag glömmer bort en massa saker, möten, saker folk har sagt osv. Läskigt, jag har alltid varit en kontrollmänniska och plötsligt så minns jag ingenting.  Andra nackdelen med tabletterna är viktuppgång. 2 kg på någon vecka, trots jag äter inom mina vv poäng. Jag blir väldigt ledsen då jag kämpat så hårt att gå ner och har en del kvar. Fasiken oxå.  I helgen var syster och syskonbarn här, väldigt trevligt och skönt med lite extra händer.  ***** I måndags började jag nya jobbet, på riktigt så att säga. Jag har en mentor, han är typ 25 och har värsta tugget. Haha ;-) alla är typ 25 här utom ett gäng som är typ 60. Och så jag. Mitt emellan. Inte heller här är vi många med småbarn. Var är alla småbarnsföräldrar? Jag är den enda som ska jobba deltid.  jobbet är annorlunda här men ändå lika, väldigt många ärenden men mer struktur. Jag har en egen parkeringsplats vilket jag uppskattar my

Laddad med viktiga saker såsom egen kaffekopp, bilder på barnen och matlåda och lite annat som man kan tänkas behöva första dagen, lämnade jag barnen på dagis och åkte. Det gick väldigt bra och jag kom fram fortare än väntat.  7.45 började jag undra var all personal är, ser en skylt att det är stängt hela dagen och börja ana oråd. Messar chefen som skriver att han kommer om 10. Står o trampar och väntar, är kissnödig och irriterad.  När han kommer säger han de har planeringsdag, så jag får åka efter honom med min bil till en annan ort. Vi mellanlandar vid något annat hus och han springer in och hämtar sin dator.  Han ber inte om ursäkt, säger ingenting förutom att han varit i Norge i tre dagar.  Väl där sitter de flesta och äter konferensfrukost. Chefen är stressad och springer i väg för att förbereda sig. Jag hamnar vid ett bord där en mkt högljudd människa tydligen ska bli min rumskamrat Väl på planeringsdagen tas personal och bemanning upp, de verkar ligga lite konflikter under ytan

Då var dagen här, sista dagen på arbetet. Efter 4 år där så kändes det konstigt att gå därifrån för gott. Trots allt har det varit utvecklande och ett väldigt roligt arbete, framförallt sista året. Jag kommer sakna min kollega allra mest, hon är nog en av de underbaraste kollegorna jag någonsin haft och en fin kompis därtill.  Av personalen fick jag ett underbart kit från bodyshop och av kommunen en begonia. Vi hade bakat kladdkaka ( eller kollegan, jag köpte grädde;) Det känns sorgligt att lämna men det som känns mindre bra är att vi inte har någon att överlämna till. Ingen är anställd, det fattas personal på hela avdelningen.  Jag lider med dem som är kvar men framförallt de vi jobbar för.  **** Jag har fortfarande inte hört ett ljud från nya jobbet, utom häromveckan då jag jagade chefen där. Jag har inte heller skrivit anställningsavtal och har ingen aning om vilken tid jag ska vara där. Vafan.  Jag blir skitstressad och kan knappt sova, vaknar flera gånger på nätterna fortfarande.

Så himla skönt att bli lyssnad på, läkaren ställde många bra och vettiga frågor. Jag fick fylla i ett test och vi pratade om vad som hänt mig de senaste åren.  När jag berättar om allt som hänt känns det nästan lite overkligt, har det verkligen hänt mig? Barnlösheten, alla provrör och äggdonationer, avbrytandet av graviditeten med Isak. Kära nån.  Jag fick diagnosen måttligt depression och fick en tid till psykoterapeut samt en tid till läkaren. Jag ska även äta citalopram hela tiden, förut har jag bara ätit den vid pms. Jag ska börja med 10mg för att sen höja. Just nu känner jag ingenting, känner mig som vanligt. Lite mer irriterad kanske. Det tar ju tid förstår jag, men hoppas jag kommer må bättre sen.  Jag fick även lite tabletter till natten, inte sömnmedel men typ lugnande. Har provat två nätter och jag vaknar ändå 100gr, kan inte somna om och vaknar för tidigt.  Jag får ta upp det nästa vecka för å så jag längtar efter att få sova.  ***** Dagmamman ringde och jag tackade nej, all

Åh. Hemska känsla. Återigen har det vällt över mig att vi inte har familj, jag gissar att den utlösande faktorn är allt prat på jobbet. Många har stora familjer med föräldrar och syskon som ställer upp och umgås med varandra.  Det gör oerhört ont i hjärtat och jag saknar svärföräldrarna så mkt.  De var min enda och mest underbara familj jag haft, när de gick bort för 7 år sen så var det som livet tog slut. Efter det sörjer jag familj väldigt mycket. Min egna familj är ju ingen familj. Varken mamma eller pappa är några att räkna med.  Jag saknar någon som kommer när man behöver, någon som har en hjälpande hand, någon som man kan ringa om man är ledsen.  Maken åker bort tre dagar på kurs om någon vecka, det hade varit oerhört skön att ha någon här.  Jag har skrivit om det förut, men det är som ett hål i mitt hjärta som inte riktigt går över. Det går inte att fylla med något annat. Någon skrev för ett tag sen att jag själv ska tänka att jag har en egen familj, att vi ska skapa egna tradit

I torsdags var vi lediga för att åka och hälsa på dagmammorna. Vi skulle vara där 9.30 och inte ha med något, de skulle bjuda på mellis.  När vi kom fick vi Stå och vänta på parkeringen på den andra dagmamman, de slår samman sina grupper och är varannan dag hemma hos den ena eller andra. Det ä 6 barn/grupp plus familjernas egna i bland. Den ena hade 6 barn själv. ( jag som tycker det är många med två;) Deras motto är ur o skur och de är alltid ute i skogen eller ängarna och finnns väldigt dåligt med lekplatser där. De är ute hela dagarna förutom lunchen.  När den andra dagmamman kom med sina barn så gick vi till den enda lekplats som finns o det var 3 gungor o en sandlåda. Deras barn började genast rusa ut i skogen, klättra i träd osv. Var någon kissnödig fick de kissa på kissträdet.  Efter en stund var det sång och musiklek och så fick barnen lite vatten. De hade inget mellis för de tyckte det var så mkt getingar. Vilken tur att jag tog med mig! Mina var såklart hungriga för det var j

Helgen har gått så himla fort. Helt plötsligt är det måndag igen och arbetsveckan drar i gång.  Saker fungerar onekligen mycket bättre här hemma sen vi ändrat lite rutiner, allt är lättare och vi har tex senarelagt middagen. Så himla skönt!  Däremot är inte hämtningarna lättare, de är arga på mig när jag kommer och jag får inte längre någon kram. Det gör mig ont i hjärtat, de dagar jag får en kram så blir jag så rörd att jag gråter en liten skvätt.  Nätterna är rätt jobbiga och läggningarna till och från.  Det gäller dock bara Alfred, han har svårt att komma till ro, trots han är så trött och han vaknar ofta om nätterna. Slitsamt minst sagt. Han pratar ol någon Pippi varje kväll innan han somnar. Märkligt.  På torsdag ska vi besöka dagmamman, hoppas det är bra och vi passar in i barngruppen. Då byter jag direkt.  ***** Maken har haft en massa LP- skivor. Typ 6 flyttkartonger. De stod och tog upp halva förrådet och med hans tillstånd kontaktade jag lite skivköpare.

Som ni vet är jag inte helt nöjd med vår förskola, Alfred trivs inte riktigt och jag känner mig inte heller så bekväm att lämna dem där. De får mat i magen och får gå ut, men resten?  Så jag köar lite här och där, i går fick jag mail från en dagmamma i orten att de hade två platser så på onsdag nästa vecka ska vi och barnen dit och hälsa på. Känns det bra hoppas jag vi får plats.  Det kommer bli meckigare på morgonen, det är ju på andra sidan samhället. Men trivs dem så är det värt det.  Jag har ingen erfarenhet av dagmammor, har ni? Vad ska jag tänka på? Negativa saker? De ska ju gå där ca 1-1,5 år innan det är dags för flytt och i den nya kommunen har jag ingen aning om hur det ser ut.  **** Jag tänker mycket på flytten, hur det ska bli, kommer vi trivas? Hur kommer vårt liv se ut? Jag tänker även mycket på det nya jobbet och det är något som stressar mig, att man som chef inte ens orkar ta sig tid att maila som man sagt, inte skicka anställningsavtalet ger mig verkligen inga bra vib

Åh så mycket kärlek det är nu. Helt fantastiskt. Klara är som en krammaskin och vill krama och klappa oss alla. Alfred myser med oss på sitt eget sätt och uppskattar inte riktigt Klaras kärleksförklaringar :-) Vi har varit ute väldigt mycket och undersöker, klättrar, plockar bär och leker. Det bästa som finns är när någon av dem kommer och vill hålla i handen. Det är så mysigt och hjärtat sväller av kärlek i bröstet, jag skulle kunna hålla dem i handen hela dagarna <3 Vi överlevde jourveckan, Alfred har dock varit djupt olycklig vid lämningarna och varit förtvivlad, hans sömn har varit lite sisådär men han verkar haft det bra trots allt. Han har svårt att somna, vaknar en del och vaknar sen tidigt, i går tog det tid innan han somnade på dagsvilan. Han äter dock bättre vilket är underbart. I dag gjorde han och jag kokosbollar, han älskar att stå och titta i köket och i dag var det premiär. Han tyckte det var väldigt roligt men varken han eller Klara gillade bollarna..Hahah:-)

Då har semestern tagit slut och det är dags för arbetet igen. De sista dagarna har varit mer än fantastiska, jag och barnen har haft det supermysigt, vi har skrattat, kramats och lekt. De har lekt så mycket tillsammans och ropar efter varandra hela tiden om någon råkar vara i ett annat rum. Jag har dock haft rätt ont i magen i några dagar. Mensen är på väg och nån sorts inneboende stress, jag borde verkligen lära mig att tagga ner som någon påpekade i kommentarerna. Men det är som om hjärnan lever sitt eget liv.  Efter ha längtat att börjat jobba igen vill jag inte alls dit, jag vill vara hemma med barnen, tänk så mycket jag går miste om,  allt de upplever utan mig, om de blir rädda eller ledsna. Vem är där för dem då? I dag var det dags för jourdagis och för er som inte vet vad det är så är det 5 förskolor som slås i hop på sommaren och julen och alla barnen som ska gå placeras på någon av förskolorna. Denna vecka är det på en förskola en bit bort från oss, vi har varit dä

Då är det makens första arbetsdag. Jag ska vara ensam med twinsen i dag och i morgon och det var väldigt länge sen jag var det. Det är lite stressande, för som ni vet arbetar min hjärna på i högtryck över allt som kan bli knas.  Det är dock en gåva att få vara hemma med dem någon dag extra men det kommer bli minst sagt intensivt.  I dag ska vi iväg till tvillingkompisen och fika, det ska bli roligt att träffa dem igen!  **** Furuviksparken var fantastisk, hela resan var fantastisk! Vi åt gott, hade det så roligt, åkte karusell, tittade på djur och minglade med tvillingfamiljer. En riktigt bra avslutning på semestern.  Alfred hade sett mycket fram emot att få åka häst igen, men det var tyvärr inställt pga av värmen. Det var även sinnessjukt mycket getingar, det gick knappt att äta något förrän man hade en hel svärm hos en.  Jag vann godis! Inte bra för mig som Viktväktar men ändå, jag vann! Efter dessa veckor ska jag ta tag i vikten i gen på allvar. Det smyger sig på nåt hekto då och då

Vad är det som händer?  Nu har Alfred återigen börjat med sin utbrott. Framförallt vid och innan maten, även när han inte får som han vill. Inte äter han heller. Lite lunch och lite middag och nån klämmis under dagen. Alltså jag blir galen.  Vi försöker ignorera honom och inte hoppa på utbrottatåget, ignorera hans utbrott och berömma när det blir rätt. Även visa vad han kan göra i stället.  Men han blir verkligen hysterisk, helt okontaktbar och det är fruktansvärt. Ärligt, jag vill sälja honom. Jag orkar inte med honom. Jag vet inte vad vi ska göra. Jag läser och läser, bloggar böcker och frågar runt. Jag intervjuade tom en bordsgranne när vi lunchar häromdagen. Hon hade en 2,5 åring. Haha. Snacka om desperat 😬😂 Visst stämmer det med 2-års trotset men hur överlever man? Hur? Gud hjälpe mig.  Matvägrandet är ju minst lika jobbigt det med. Och sömnen.  Häromdagen blev jag så arg att jag skrek åt honom och hiva in honom på rummet, sen grät jag resten av den kvällen. Jag blir oxå förbann

Blandad helg, en del obegripliga utbrott från Alfred, bad, extrem värme på 33.2 grader och läkarbesök.  Alfred har stora vaxproppar och är nu remitterad vidare, Klara är fortsatt prickig och proverna visade inget. Vi ska dit i dag igen med Klara.  Idag tänkte jag faktiskt att vi ska vara så modiga att vi åker och badar i ett badhus. Jag har ju tänkt på det jättelänge men inte vågat. Men i dag åker vi till grannkommunen som faktiskt verkar ha öppet!  Håll tummarna att vi överlever!  Förövrigt är det sista veckan tillsammans, jag har två dagar till ensam med barnen nästa vecka. Och har ni tråkigt får ni gärna komma och hänga med mig. 

HVilka fina dagar vi haft, äntligen börjar det vända. Äntligen!! Vi har haft barnens gudmor boende här men hon gjorde tydligen inte lika mycket intryck som kusinen, de frågar efter henne hela tiden. När kommer hon? Var är hon, är hon hemma? Gullungar! Samtidigt skär det i hjärtat att vi bor så långt ifrån varandra. Kalaset gick väldigt bra, alla verkade nöjda och glada och barnen fick väldigt fina presenter.  De verkade även tycka det var roligt med kalas, men allra mest när vi gick in på morgonen och sjöng för dem med paket. Då blev jag så rörd att jag började gråta.  Dagen efter var vi till en djurpark, Alfred red igen kch var så lycklig. Nu tjatar han om att åka häst så ledlektioner till hösten får det bli.  ***** Vi har haft badpremiär, vi tog cykel och cykelvagn ner till stranden tidigt på morgonen. Det var helt folktomt och barnen älskade det! De badar inte så mkt men plaskar med hinkar och leker i sanden. Men jag stör mig grymt mycket på att jag får städa efter

Grattis på tvåårsdagen! 2 år av lycka, kärlek men även stress och otroligt slitsamt.  Kalaset hade vi i går och idag ska vi fira med att åka till mulle mecks lekplats  

Resan gick riktigt bra dit, de tröttnade lite i slutet men på det stora hela tycker jag det gick toppen. När vi kom fram var inte rummet klart, lite dåligt då kl ändå var vid 15 och man kan checka in vid 14.  I alla fall roade vi oss med att typ riva hotellet, trycka på larmknappen i hissen innan vi fick rummet. Vi hade bokat ett superior som är större än vanligt och med badkar. Rummet var ganska slitet o h lite smutsigt men stort och bra rum där vi fick plats allihopa.  Vi gick sen ner på stan för att äta, vi fick rekommendationer av hotellet, så vi traskade dit. Där var det fullt med en lite krånglig meny. Men god mat! Vi är ju som en cirkus när vi är ute och äter, både jag och maken hetsäter samtidigt som vi försöker avstyra diverse katastrofer. Alfred hällde ut mjölk, de skickar mat vilt omkring sig och det känns som alla tittar på oss. Deras andra grej är att skrika "ner" när de fått nog för att sen nästan få utbrott för att de inte får ner och röja.  Jag försöker verkli

Nu är vi på väg till Borås, det kommer ta en sisådär mellan 4-5 timmars bilåkande. Jag har förberett mig så gott jag kan med fika, sånger, skivor och leksaker. Vi kommer vara borta någon dag.  Men efter veckans kaos vet man inte hur det kommer gå. De har alltid gillat att åka bil och varit lätta att ha med. Men Alfred just nu...giv mig tålamod! Jag har nog gråtit varje dag, känt mig värdelös och som världens sämsta mamma. Jag har velat ge bort Alfred, sälja honom eller tom stanna bilen och släppa av honom och åka vidare.  När han är som vanligt är han världens goaste kille med massor av bus och skratt. Men han är oftare en gnällis/olycklig eller frustrerad. Denna vecka har det varit extremt, ca 30 min per dag har han varit glad, resten av tiden är han arg, ledsen och får utbrott. Vi kan sällan klura ut vad som felas och ärligt talat vet jag inte om han vet det heller. Jag tycker oerhört synd om honom dessutom, tänk att vara så hela tiden måste verkligen ta på krafterna. Jag tror hans m