Bebiskarusellen

 Som vanligt var det ett tag sen jag skrev, ju äldre jag bli desto fortare går tiden. Helt plötsligt har det gått månader innan jag var här sist.  Jag har bytt tjänst och har fått ett fantastiskt roligt jobb, och nästa år ska jag dessutom få förstärkning av två nya kollegor. Vi jobbar dessutom hemma någon dag i veckan och plötsligt har jag fått vardagen att gå ihop, få mer tid då jag slipper pendla kort o gott är hela jobbsituationen toppen.  Maken jobbar oxå hemma men det är då mer av ondo då han äter oss hur huset. Han har fått coronafetma och har gått upp över 20 kg. Vilket medför att han inte har energi, är trött jämt och har vuxit ur garderoben. Han verkar dock inte bry sig utan fortsätter äta.  Barnen har börjat på friidrott vilket var och är en riktig succé, de tycker det är väldigt roligt och dessutom verkar de ha talang och får beröm av ledarna som säger att våra barn kommer gå långt.  Men strulet med att byta ridskola för Klara  verkar äntligen ha löst sig efter 1 års letande

 Sommaren har gått så fort och i Juli fyllde barnen 7 år.. tänk, 7 år sen jag låg på BB-Stockholm och undrade hur våra liv skulle bli framöver. Tänk så lite jag visste.  Livet med två 7-åringar är både lättare och svårare. Konflikterna är svårare och jag undrar ofta hur jag ska hantera alla sammandrabbningar. De har mer vilja, emellanåt mindre vett, massor av roliga idéer och diskussioner och tonvis med kärlek.  Nu har de börjat första klass, båda trivs bra med skolan, framförallt Klara, dock är det sisådär på fritids för Alfred. Det är fortfarande relationerna med kompisar som skaver för Alfred, rasterna där han mest far runt på den stora skolgården och alla hyss han hittar på.  Jag funderar fortfarande över eventuella diagnoser han kan ha men får inte stöd av skolan även om de håller med om hans svårigheter. Man får själv inte remittera till de vårdinrättningar som kan utreda honom. Det är bara skolan som får göra. Moment 22 liksom. Jag  Jag har haft en svacka ett tag, jag kan inte r

 Nu är skolan slut och till hösten blir de ”ettagluttare”. Det känns lite overkligt och jag önskar ibland jag kunde stoppa tiden och hinna njuta lite grann.  Två sexåringar med mycket egen vilja som testar alla gränser, försöker få det här med kompisar att fungera, vara stor i skolan och liten hemma ger oss ofta gråa hår, mycket oro, magsår och mycket skratt. Så njuta vet jag inte…  Alfred har äntligen hittat en bra kompis som han gillar att leka med. Tyvärr går han i en annan klass och bor en bit i från oss, men vi försöker fixa och trixa så de kan leka mycket tillsammans. I skolan är det däremot värre, Alfred är som en bråkmagnet som dras till alla stökkillar. Han hamnar ofta i dumma situationer, vill spela allanballan, gör dumma saker och det blir kaos. Han är vilsen på rasterna men har huvudet på skaft på lektionerna. Även om han har svårt att sitta still.  Han är mitt största orosmoment, som jag tänker mest på, oroar mig för och klurar på innan jag somnar. Tyvärr har vi inte mkt h

 Märkligt det här med Corona. Barnen fick Corona, en liten förkylning som snabbt gick över, men inte vi vuxna. Trots vi blivit nysta och hostade på.  Runt om oss insjuknar en efter en, så det är väl inte en fråga om utan när vi får.  Vi har fortfarande varannan dags schema på jobbet, vilket underlättar min vardag enormt. Jag kan köra en tvättmaskin, förbereda middag och krama hunden. Det känns lite som jag fått livet tillbaka.   Mina vallningar kom och försvann. Inte haft en vallning på två veckor! Eller mens sen januari. Märkligt det oxå.  Jag har numer två små hörapparater och hör numer både fåglarna och ridläraren. Fantastiskt! 

 Förra gången det var synkontroll på BVC såg inte Klara alla bokstäver. Vi fick remiss till ögonläkare där en något burdus kvinna tyckte Klara såg okey. Dvs Klara var så blyg så hon kunde knappt svara på frågorna. Så vi hade lite olika åsikter där minst sagt.  På skolans kontroll såg Klara denna gång inte heller bokstäverna och ny remiss skickades till ögonläkaren. Där konstaterade läkaren att Klara varit där förut, jag påpekade då det opedagogiska sättet mot ett blygt barn och läkaren konstaterade att det var hon själv som genomfört undersökningen. Ridå! Läkaren blev plötligt trevlig och undersökningen påvisade -3,75 och efter ett besök hos optikern har nu Klara glasögon. (Rosa hello Kitty). Som hon inte vill använda mer än hemma. För tänk om någon ser henne! Men hennes lärare har en deal med Klara, att i skolan ska hon ha de på lektionerna men inte på rasterna. Och jag har sagt att hon ska ha dem här hemma åtminstone   Inte är det lätt att vara sex år inte.  ***** Denna vecka har de

 De senaste året har jag varit rena försökskaninen, jag har provat alla dess hormoner och piller som existerar. Den ena biverkningen har varit värre än den andra av alla tabletter.   Den stora anledningen är min endometrios, jag har den svåra varianten med bl.a. sammanväxningar, cystor, rikliga blödningar och smärta till och från. Jag är opererad flertalet gånger, äggledare och 1 äggstock är bortopererad, tarmarna är uttagna och instoppade för sanering av sammanväxningarna   Den behöver behandlas så den inte växer på sig ännu mer, jag har inte medicinerat mot den sen innan barnen.  Dessutom är jag på väg in i klimakteriet. Lite vallningar, dåligt humör (har jag nog konstant ändå) rikliga blödningar och mycket torra slemhinnor är bara en del som attackerat mig. Jag skyller dessutom numer den ständigt tröga magen på klimakteriet, med det har min hemorrojder exploderat och är allmänt otrevlig.  I somras fick jag nog o slutade med alla piller, när biverkningarna är värre än själva huvudpro

 Alfred har alltid haft det svårt med kompisar, han dras till de som är lite stökiga. Och stökar då gärna själv, han snappar upp det dåliga beteendet och glömmer helt bort det bra.  Ofta blir det missuppfattningar, han blir ledsen, hamnar i trubbel, stök  och hittar inte en bästis som han önskar mest av allt.  Ofta har han svårt att förklara vad som hänt men uttrycker väldigt ofta att Klara har en bästis och massor av vänner men inte han. Ibland är det han säger långt bort från det som verkligen hänt   Jag försöker läsa böcker om vänskap, prata om saker som händer, vägleda och stötta. Det gör SÅ fruktansvärt ont i hjärtat att se sin kille ledsen och ensam. Fritids säger att han alltid leker med någon och hans fröken försöker tota i hop han med de bra killarna som har lite överseende.  Nyss var han och lekte med en kompis och kom hem och var jätteledsen. Kompisen hade kallat honom feg för han inte vågat åka någon pulkabacke och sen skrattat åt honom. Huruvida det är sant eller inte vet

Förra året var onekligen ett annorlunda år, på både gott och ont.  Maken har jobbat hemma sedan februari förra året, vilket var bra för hunden Zoe som inte behövde dagmatte eller hunddagis. Det mindre bra är den karantänfetma maken har lagt på sig- med för små kläder och massiva snarkningar som följd. Jag har jobbat varannan dag hemma vilket verkligen varit en räddning, ingen restid de dagarna, vilket gör 2 timmars extratid. Jag hinner förbereda middag, tvätta och allt som hör hemmet till, vilket genererar en gladare mamma.  **** För Klara fungerar skola och fritids toppen, hon stortrivs och blommar ut med en ny självkänsla och inte lika blyg längre. Fast det där med kontrollen hos skolsköterskan- där gick verkligen gränsen och blygheten slog till. Så Klara fick en ny tid där jag ska få följa med, för Klara behöver kontrollera synen då vi misstänker att hon behöver glasögon.  Vi väntar fortfarande på återkoppling från elevhälsoteamet för Alfred. Han trivs fortfarande inte, har svårt me