Bebiskarusellen

Dessa två dagar har gjort att jag är redo att kasta in handduken. Jag orkar inte mer känns det som, jag säger upp mig som mamma. Det här är inget för mig. Men det går ju inte, så det är bara att kämpa vidare. Det är de små fantastiska ögonblicken som gör att jag orkar lite till. Skratten, myset och det lilla utvecklingssteget. Just nu är båda inne i någon fas, två olika men dock en fas. Tillsammans med att jag måste vara som en hök efter dem, de är överallt, pillar och har sönder allt i huset. Men jag har två och kan inte dela på mig och jag räcker inte till. Jag tycker hela huset är barnsäkrat men de hittar kryphål överallt. Klara får utbrott för allt, så fort det inte går hennes väg så får hon utbrott. Hon har ett jäkla humör och skriker och gråter vid motgångar. Vilket är ofta. Hon har armar som en orangutang och stoppar in allt i munnen. Häromdagen hittade jag en stor kräk (som hon satt och lekte med) och en pappersbit/lapp/etikett som hon kräkts upp. Alfred är SÅ frustrera...

Fy fasiken vilken riktigt skitdag det var i går. Hemsk! Jag är inte skapt för att bli mamma, jag klarar inte av det här. Båda två vaknade okristligt tidigt i går och hade nog inte riktigt sovit klart. Men vägrade sova mer och somna om, så deras humör damp rätt snabbt efter ett tag. Sen dessa tänder, jag blir galen! Galen! De gråter, skriker gnisslar tuggsaker båda två. Ingenting jag gör hjälper, jag har provat mam dent eller vad den heter och den funkar sådär. Förutom tänderna är ju stackars Alfred väldigt hård i magen, trots diverse päron, katrinplommon osv. Han är dessutom otroligt frustrerad eftersom han håller på att vända sig och Klara att hon försöker krypa. Kära nån. Efter 6 timmars oavbrutet tjoande här hemma var jag redo att kasta handduken, jag hade då provat allt inklusive långpromenad på morgonkvisten. Då bajsade Klara ner sig från topp till tå och fick saneras och duschas, Alfred blev tokig att han inte kunde se oss och blev väldigt förtvivlad. Men eftersom det var...

I dag ska vi på återbesök till fantastiska underbara barnmorskan som följt mig genom två graviditeter, både sorg och glädje. Hon påpeka att barn och make MÅSTE följa med så hon får träffa oss alla. Det ligger ju en bit bort och är premiär för "längre" bilresa för oss och barnen. Jag har packat skötväska och vuxenväska (till mig med bananer, mackor och vatten). Jag är förövrigt inte helt nöjd med min skötväska (skip hop dubbel någonting), den är för stor, jag får ju plats med en elefant i den och så mkt behöver jag inte med mig. Jag har provat ryggsäck, min bag också.  Men jag hittar ingen jag gillar, vad har ni för någon? Barnen har sovit sex timmar, SEX timmar i natt. Det är ju inte klokt! Nu på morgonen hade Klara vaknat på sin absolut sämsta sida och det blev en skrikmatning igen, vilket humör den damen har. Alfred däremot var som en solstråle så han är påklädd och har legat och pratat med mobilen på skötbordet, där slocknade han också och sover nu som en stock, Ja...

Jag förstår inte hur jag ska kunna sluta med mina lergigan. Äter nu en halv tablett varje kväll, jag har minskat dosen. Mina sömnsvårigheter är nu 700 resor värre än de senaste åren. Nu har jag dessutom tagit lite starkare tabletter för att få sova, vi pratar om kanske 1 sådan tablett i veckan. Max förösker jag hålla det till. Jag försöker verkligen undvika att äta tabletter, är livrädd att bli beroende och ändå är jag där. Men att inte få sova gör ju att jag blir knäpp, jag är så trött att jag inte kan somna, vaknar mitt i natten och sover Max 3-5 timmar/ natt. I natt sov jag faktiskt 5,5 timme men hjälp av en halv zoloft.  I dag ska jag till BVC, jag har inget förtroende för henne men hon ville jag skulle fylla i hur jag mår formuläret, hon har nog glömt bort att jag redan gjort det. Efter denna morgon så är det nog bra att fylla i det. Jag har fått mens oxå, det spär säkert på måendet en del.  För första gången så har de fått mig att sitta och gråta på toaletten...

Intressant det där med att alla förväntas vara så lyckliga, inklusive jag som ska vara extra lycklig nu med tvillingar eftersom lycka ofta definieras med resultat av något. Lycka tänker jag är när man känner välbehag och för många kanske meningen med livet. Människor söker lycka genom t ex religon, träning eller kärlek. Vad är lycka egentligen? Är jag lycklig eller är du? Hur känns lycka?  Kan man mäta lycka? För att ens kunna fundera på lycka behöver man ha sina behov tillgodosedda genom maslovs trappa. Man behöver sömn, mat trygghet som första steg, sen kommer bl a kärlek, gemenskap och uppskattning. Min personliga åsikt är att man har lyckliga stunder, jag tror få är lyckliga hela tiden men många nöjda med sin tillvaro. Jag tror också att man har ett mål "genom att jag får det, blir så" så blir man lycklig. Jag har i 15 år haft drömmen och målet att få barn. Det vill säga- får jag barn kommer jag bli lycklig och livet är fulländat. Men är man som jag lätt trasig ...

Jag vet inte ens om jag ska publicera detta inlägg men..Äh. Ut med skeletten ur garderoben bara.. Alla jag träffar säger "nu måste ni vara lyckliga" "ni har väntat så länge" Hur är det är vara mamma?" "Visst är det underbart" "vad myyyyyysigt" Lycklig? Nje.. Underbart? njee.. Mamma? Jag är väl inte...jahaaaaa... Mysigt? absolut inte! Ärligt talat är det slitsamt med tvillingar, antingen skriker ALLA samtidigt eller så skriker de i skift. Jag har mest dåligt samvete, är stressad att hinna med allt (inte alla dagar) och oroar mig. Jag väntar fortfarande på den där överväldigande kärleken alla pratar om. Jag väntar fortfarande på att jag ska känna mig som en mamma. Jag vill fostra dem till trygga älskade individer som blir lyckliga och lyckas i livet. Jag vill fylla deras dagar med glädje och roliga saker. Jag känner otroligt ansvar och press att göra rätt och är livrädd att göra fel. Det är så otroligt slitsamt vissa dagar att få da...

Jag är fasiken inget trevlig längre, jag får så dåligt samvete gentemot maken men ärligt talat avskyr jag honom vissa stunder på dagen. Jag vet att han gör så gott han kan men det hjälper inte. Jag bara säger otrevliga saker, snäser och är irriterad- En riktig häxa har jag blivit. Det är så jag har lust att gräva ner mig ibland. Det har dessutom blivit precis som med Isak om ni minns? Jag tålde inte att någon, framförallt inte maken, rörde vid mig. Jag känner mig äcklad och ryggar undan, känns som han tränger sig på mig när han försöker krama mig. Jag har liksom inte plats för kramar och kärlek, det går bara inte. Och samliv vägrar jag just nu, bara tanken *ryser* Jag vill ju tycka om honom. Men det GÅR inte. **** I går var en hemsk dag. Eller nej, inte egentligen. Morgonen var bra och det funkade perfekt att åka till sjukhuset för att träffa Klaras läkare. Klara vägdes och mättes, vi prata mat, mage, hennes oroliga sömn osv. Vi gjorde även pricktest vilket inte visade någonti...

Som ni vet delar vi nätterna. Så här ser en morgon ut för mig. Då har jag glömt bort en del och inte ens överdrivit. Maken sover på soffan sitt pass och kommer inramlandes i sovrummet när han har tagit 3-matningen. 04.00 Jag vaknar av att maken smäller upp dörren och fipplar med babymonitorn och ställer den på mitt nattduksbord. Han hävdar att han är så tyst han kan. 04.10  Suckar. Kan inte sova går upp och kissar och släpper in Robban i sovrummet. 04.15 Myser med katten Robban. Klara hojtar, upp och gungar hennes säng och konstaterar att hon sover, går och lägger mig 04.22 Alfred skriker, rusar upp och stoppar i nappen. 04.30 Trängs med Robban i sängen, han har 90% av sängen och jag 10% 04.45 Går upp och förbereder maten, det brukar alltid bli panik när tvillingarna vaknar. 05.00 Fäjsbookar och läser mail 05.01 Klara gallskriker som alltid 2 timmar efter maten 05.09 Gungar, trycker in nappen och försöker få Klara att somna om. 05.13 Får tinnitus 05.20 Klara...