Bebiskarusellen

Semestern fortskrider, 1 vecka återstår innan inskolningen börjar. Vi har badat, varit till en kompis sommarstuga, Furuvik och lekland. De flesta aktiviteter går ut på att få svalka. Vi har även köpt en ac som utan tvekan är en räddning i denna värme.  Någon mer resa blev det inte då resterande reskassa gick till veterninärkostnader. Robban blev hastigt sjuk och fick läggas in över natten. De passade på att skanna av lever och hjärta då han tidigare haft såna problem.  Även jag har vågat mig i väg till nya vårdcentralen och förnyat mina recept och efter lite resonemang med läkaren påbörja venlafaxin igen. Jag fick även lämna en del blodprover.   Jag fick även gå till naprapat då jag haft långvarigt ont i en axel. Tyvärr har jag fortfarande ont men ett nytt besök är inbokat nästa vecka.  Här hemma har det varit lite bättre i några dagar med Alfred. Han är lite lugnare även om syskonbråken avlöser varandra.  Mycket tror jag beror på hans hörsel men om någon dag ska han på hörselkontroll

En del tycker det är superskönt med värmen men inte vi, den är så irriterande då vi knappt kan åka på utflykter eller  vara ute på dagarna utan att bli stekta. Temperaturern hos oss ligger kring 30-35 grader o gassande sol, det har inte regnat sedan i maj.  Gräset är så torrt så det sticks och träden tappar alla sina blad pga torkan. Det är förfärligt, vad gör vi med vår planet? I dag har vi varit i Furuvik, Alfred är fortfarande rätt arg och han och jag går inte riktigt i hop just nu. Jag blir arg på honom och han på mig. Oavsett var det en bra dag på Furuvik även om vi får lov att avbryta för hemgång tidigare än tänkt. Jag hoppas han lugnar sig snart för vi håller seriöst på bli tokiga här hemma, Klara frågade i morse: -är Alfred arg i dag med? Hon får ju tyvärr stå mycket tillbaka och alla våra resurser går åt till Alfred.  I morgon har jag hoppkurs och på söndag åker vi till dalarna en sväng. Dagarna rusar i väg och snart är semestern slut. Både skönt och inte.  Den 6augusti börjar

Då är vi snart inne på tredje veckans semester och jag längtar till jobbet samt vill ta ut skilsmässa. Varje dag! Haha ;) Vafan.  Seriöst. Jag har magkatarr, tics i ögat och får aldrig sova. Att det är 109 grader varmt gör inte saken bättre. Alls. Vi har avverkat Leksands sommarland. Varmt och mkt folk och ett suveränt hotell.  Alfred är fortfarande arg, vi firade deras 4 årsdag i helgen och för varje present suckade han och sa att det var bajs; anledningen var att det inte var en Marcus o martinus tröja eller en skateboard. Han vet vad han vill i alla fall. Han fick ett par ananasshorts av mormor o sa: -Meh, jag är ingen bebis. De här shortsen får mamma ge bort. ;) Jahaja. I dag ska vi åka till badhuset, för att bada vid stranden i värmen känns inte som ett alternativ. 

Ni får kalla det vad ni vill; faser, utveckling eller trots. Det enda jag vet är att vi håller på bli galna här hemma. Alfred testar varenda gräns, tjatar, får utbrott, är ilsk, gråter, kan själv och argumenterar om varenda liten småsak. Det är som att ha en ilsken geting efter sig hela tiden.  Varje dag är som en vecka och jag  har längtat till jobbet varje dag  för att få vila upp mig, för det här är banne mig inte semester.  I morgon åker vi till Leksands sommarland i 4 dagar och jag hoppas verkligen vi kommer överleva. Gär vi det kommer nästa prövning då ska nämligen min mamma följa med oss hem och vara med på kalaset.  Appråpå kalaset så blir det mest ett familjekalas och en tvillingfamilj till. Klaras gamla förskolekompis är oxå bjuden, ni vet hon som föräldrarna lämnade här fast hon inte sett oss på ett halvår och nästan aldrig träffat oss vuxna. Sist vi träffade henne var i december o igår sms mamman o frågade om hon kundle lämna flickan här (som inte är fyllda 4 än) på kalaset

Jag tror att det är något av det värsta jag vet, känna mig utanför. Att inte få vara med och stå utanför alla andra. Några gånger denna månad har det uppstått och det känns lika hemskt oavsett situation. Jag tror det är mycket därför jag försöker undvika mingel och andra sociala situationer. Emellanåt så hänger jag med oavsett vad min hjärna tycker (framförallt när det gäller hästar).  På tal om det så gick jag på mormors begravning och så här i efterhand är jag  stolt och glad över att jag gjorde det. Tänk att någon som levt i 95 år får 26 minuter begravning, det var då den snabbaste begravning jag varit på. Efteråt var det buffé och kaffe. Jag träffade kusiner, fastrar, tremänningar och kusinbarn. De flesta såg jag senast när jag var kring 10 år.  Efter jag slutat med medicinen venlafaxin är jag oerhört trött i hjärnan på eftermiddagen och kvällen. Trögtänkt och med en massa brainzaps. Så blev det även på begravningen, jag svarade lite konstigt i slutet tror jag på släktingars frågor