Att känna sig utanför

Jag tror att det är något av det värsta jag vet, känna mig utanför. Att inte få vara med och stå utanför alla andra. Några gånger denna månad har det uppstått och det känns lika hemskt oavsett situation. Jag tror det är mycket därför jag försöker undvika mingel och andra sociala situationer. Emellanåt så hänger jag med oavsett vad min hjärna tycker (framförallt när det gäller hästar). 

På tal om det så gick jag på mormors begravning och så här i efterhand är jag  stolt och glad över att jag gjorde det. Tänk att någon som levt i 95 år får 26 minuter begravning, det var då den snabbaste begravning jag varit på. Efteråt var det buffé och kaffe. Jag träffade kusiner, fastrar, tremänningar och kusinbarn. De flesta såg jag senast när jag var kring 10 år. 

Efter jag slutat med medicinen venlafaxin är jag oerhört trött i hjärnan på eftermiddagen och kvällen. Trögtänkt och med en massa brainzaps. Så blev det även på begravningen, jag svarade lite konstigt i slutet tror jag på släktingars frågor. Men skitsamma (eller ja, ärligt så har jag ältat det sen dess men...). Jag kommer ju inte precis träffa dem något mer ändå. Morsan uppförde sig oväntat bra och jag och min syster kom varandra oväntat nära under den dagen. 

Nu är vi på vår tredje semesterdag. Tre rätt tunga dagar med trötta barn och en trött mamma, jag har verkligen inte samma tålamod och humör sen jag slutade med medicinen, jag är inte helt stabil men inbillar mig att jag blir starkare för varje dag. Jag har inte sovit sen jag slutade med medicinen, vaknar hela nätterna och har oerhörda mardrömmar. Eller sover gör jag nog, men känslan är att jag inte sovit en blund.