Bebiskarusellen

Sammanfattning av 2013:  -Den stora ridresan till Estland, att jag av alla människor vågade åka med okända människor till okänt stället. Det var bland det roligaste jag gjort i hela mitt liv. - Plusset i maj. Vilken lycka och vilken chock. -Sen minns jag inget mer förutom Isak, alla undersökningar, skräcken, vänner och avsaknad av vänner, sorgen och avbrytandet. -det fantastiska nya köket och det totalahaveriet av ekonomin -Plusset i december som var så förvånande och glädjande och som lyckades krocka med mitt drömjobb. Av allt som har hänt under de 365 dagarna är detta det enda jag minns. Jag frågade maken och han svarade efter lång betänketid: Isak som var både bra och dåligt. Italienresan. **** Jag har tänkt mycket på det ridkompisen sa som jobbade med mig i stallet härom fredagen. Att när de hade fått veta om Isak så visste de inte alls hur de skulle bemöta mig, de hade pratat om att skicka blommor, att ingen av dem vågade höra av sig. Tänk att alla är så rädda f...

Det är bra mkt jobbigare att jobba än jag trodde. Inte för själva jobbet utan att försöka vara social med alla kollegor. De tror absolut att jag är som vanligt men jag tar åt mig av minsta lilla grej och i går lyckades alla kasta ur sig saker som säkert inte menades med nåt, men jag tog illa vid mig. Jag håller min lilla låtsasfasad på jobbet men minsta lilla så rämnar den. Min chef har jag inte sett röken av, hon har inte ens kommit och frågat hur det är eller hur det går. Nu sa en kollega upp sig i går, jag tror att det är nr 14 sen förra året. Vi är 3 eller 4 kvar sedan jag började, resten är nya. Åtminstone 2 av dem kommer sluta eller sjukskriva sig gissar jag.  Min teamkollega har oxå sagt upp sig och slutar snart, vi har inte fått någon kollega och vi måste ju ta alla hans uppgifter + våra + alla nya inkommande på två personer. Jag är också ledsen för er skull, tycker den här bloggen bara blir mer och mer negativ och sorglig. Jag är ledsen för Lobas skull och hopp...

Lika bra vi avhandlar gnället först. 10 skitsaker just nu 1. Jäklars så ont i rygg och höfter jag har 2. Efter 1 timme om dan promenad i 4 veckor så har jag fått hälsporre igen. Jäklars vad ont det gör 3. 1 timmes ridning i hoppsits gör att jag har träningsvärk överallt. Överallt ! 4. Fortfarande ingen mens 5. Robban kom och gosade 2 ynka minuter i morse. Den här dan kommer inte bli bra med en sån början 6. Inte ett ljud från försäkringskassan, ska ta mod till mig och ringa i dag. 7. Har hittat supergott mörkt bröd, men det uppskattar inte min mage. Hur mkt gas och bubbel kan en mage egentligen prestera? 8. Efter flera veckors slit föll jag igår dit på choklad och digestivekex. Fasiken oxå. 9. Jag sover fortfarande inte, i natt sov jag max 4 timmar 10. Sa jag att mensen inte kommit än? Det har den inte :( Osså lite bra saker 1. kompisen sms i går och frågade om jag ville följa på Stockholm horseshow i december! Roligt! Det har jag aldrig varit på. 2. Hmmm 3. nej. Int...

Fortfarande ingen mens, vad håller den på med? Den borde ju förstå att det är dags att komma nu, jag har inte tid och ork att vänta. Just nu känns det så viktigt att påbörja nytt försök så jag har nåt att se fram emot, nåt att kämpa för och slösa energi på. När mina försök tar slut vad ska jag fokusera på då? Vad har jag att leva för då? Vissa dagar är så tunga, fortfarande. Saknaden och sorgen efter att ha förlorat vårt enda barn är nästan övermäktig emellanåt. Humöret skiftar snabbt mellan ledsen, arg, ilsk, avstängd och irriterad. Jag tänker fortfarande på hur det kunde blivit om allt slutat lyckligt, då hade jag snart varit i vecka 30. Väldigt gravid och längtande. Nu är min mage tom, inget barn och ingen framtid. Jag tycker fortfarande barnlösheten är outhärdlig och fruktansvärd. Vad har jag att leva för då? Min man? Katterna? Jag har ju fortfarande ingen familj och ingen att visa livet och framtiden för. Hur går de barnlösa vidare efter att inte kunnat få nåt barn? Vad gö...

Gårdagen går nog till historien. Inte av dumma händelser utan av mina reaktioner på händelserna. Jag tror jag börjar bli senil, eller att det är nåt allvarligt fel på mig. Jag satte på tvättmaskinen på morgonen, mindes inte alls det förrän sent på eftermiddagen då den stackars tvätten åkt runt en halv dag i maskinen. Så är det med mycket i min vardag. Väldigt läskigt då jag annars är en sån som kommer i håg allt och är en kontrollfreak. Jag var över med nybakta bullar till mina grannar innan jag åkte till naprapaten, jag råkade bli kvar där så jag fick springa och skynda mig till naprapaten för att inte bli sen. Väl där så hade naprapaten dubbelbokat mig med en annan tjej och hon hade skaffat barnvakt för att komma dit. Han bad massor av ursäkt och mådde dåligt av det här men jag blev så himla ledsen så hela bilresan hem grät jag. Över en sån liten sak. Undra om jag verkligen mår så bra som jag tror? Väl hemma snyftandes i soffan så tappar jag 100 graders te över mage och lår o...

Jag har nog skuldkänslor för allt, just nu har jag skuldkänslor för att jag inte är ett vrak längre utan kan leva någorlunda. Jag gråter inte alls (nästan), kan börja tänka på världen utanför och kan tom glädjas lite  åt ridningen. Jag har dock fortfarande ingen livsglädje, minnet är som teflon och jag känner mig fortfarande rätt bortkopplad från världen. När jag tänker på Isak så känner jag sorg och saknad och lite ilska över att det blev som det blev, tänk att det bara är drygt 2,5 veckor sen han föddes! Det känns dessutom lite overkligt, för livet rullar på runt om oss som inget hänt. Livet går vidare ovetandes om oss. Konstigt.  Men det känns som den akuta fasen är över med chock och kris. Som det ska vara förmodar jag. Nu har min hy gått tillbaka till prickar och bluppar som innan graviditeten (jag ser ut som 15 år igen), håret är inte heller det lika fylligt och det som återstår är sömnlösheten som envist är kvar. Det kändes väldigt konstigt när maken gick til...

I dag tog vi en långpromenad i slowmotion, för jag har nu både träningsvärk och ont i ryggen. Men vi gick i nästan 1,5 timme. Kanske jag måste kontakta kiropraktor eller naprapat i veckan? För ryggen vill inte släppa. Vi började med minneslunden och satte gravljus, jag tycker det är väldigt rofyllt och fint där. Jag tänkte gå dit i veckan och sitta hos honom en stund. Jag grät bara en liten skvätt, jag orkar liksom inte släppa fram sorgen just nu. Jag saknar så att vara gravid, att glädjas varje vecka och läsa gravidappen högt för maken. Att drömma om barnvagnar och möblering av barnrum. Jag känner mig snuvad på hela upplevelsen.  Jag tror att detta var den enda gången vi kommer uppleva graviditet och barn och jag känner sån ångest och skräck inför kommande försök. För nånstans finns ändå ett hopp, litet men ändå. Jag glömde fråga om ni andra Stockholms kommuner såg annonsen eller om den bara fanns i vår tidning **** Gårdagen blev riktigt lyckad, otroligt att jag kan hå...

Nu har jag kopierat och skickat in alla papper till Skatteverket för att folkbokföra Isak som vår son. Eftersom han är född innan vecka 22 så blir han folkbokförd som en ABF-relation. Jag hoppas de godtar alla papper och vi får igenom det.  Den konstiga läkaren ringde igår och svamlade så väldigt, men jag tror jag blev sjukskriven 2 veckor till. Sen tänkte jag börja jobba, jag börjar känna mig lite bättre för varje dag även om sorgen fortfarande finns där.  **** Igår rök jag och maken i hop så väldigt. Egentligen om ganska löjlig sak, men jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen så jag är faktiskt fortfarande ledsen idag. Det hänger liksom som ett moln över mitt huvud.  Maken släpper allt ganska fort och är ju som ni vet inte så kommunikationsbar när det gäller känslor och konflikter.  Så idag är en ledsen och tråkig dag, den lilla livsandan jag hade jobbat upp är nu borta igen.   Att det inte blir nån uteritt på lördag heller gjorde i...

Jag känner mig så arg och irriterad på allt jävla skit hela tiden. Eller faktiskt överhuvudtaget. Det är svordomar mest hela tiden i mitt huvud. Jag förmodar att det är en del av processen men det är då ingen trevlig del måste jag säga. Stackars maken får ta det mesta. När jag sovit dåligt blir det ännu värre. Jag är irriterad på min så kallade vänner. De har inte hört av sig alls, nån har skickat ett hjärta på facebook i början men inte alls ringt eller kommit över och delat vår sorg, istället har det varit fantastiska grannar, ridkompisar och en del arbetskamrater. Konstigt. Vår bästa killkompis har ju varit här men han delar liksom inte sorgen, han tycker dödsannonser, sorg och registrera på skatteverket är larv :) Men han ställer upp och är schyst så det måste jag ge honom. I går kom grannen och ville höra hur vi mådde, en arbetskamrat kom med blomma och bästa killkompisen var här. Det går ganska bra att prata och umgås även om jag fortfarande känner mig lite bortkopplad fr...

Mailade kliniken i går att vi vill börja förbereda oss för nytt försök och fick till svar att de tyckte vi skulle vänta minst 3 månader tills efter nyår. Jag svarade att det kommer inte hända, så fort min kropp är redo så är jag redo. Än så länge har jag inte fått svar. Men glöm att jag tänker vänta, det är ju mina ägg jag borde få bestämma när vi får börja. *Svär hejdlöst* **** I går blev köket klart! Jag städade, skurade och släpade kartonger och saker till köket. Det är så svårt att tänka om, nu har vi lådor förut hade vi skåp. Jag kommer aldrig lära mig att hitta nåt. Mitt i svetten och plockandet så blir katten Robban dålig så vi får åka till Danderyds djursjukhus Albano med honom. Att sitta på akuten med en dålig katt i flera timmar är verkligen ingen höjdare när man redan är ledsen. Jag tycker ändå inte han var lika påverkad och kräkningarna var annorlunda än när han får levern. De tyckte vi skulle boka in endoskopi och gastroskopi på honom får att se vad som utlöser ...

(inlägget jag skrev är helt borta, jag försöker skriva det ungefär som jag minns det) Jag saknar Isak så det gör ont. Den är hemsk. I dag när jag var på Ikea så grät jag mig igenom barnavdelningen. Vi får aldrig välja barnsäng, leksaker och gosedjur. Vi får aldrig visa honom livet och slösa kärlek på honom. Ändå tycker jag att dagen varit lite lättare, mest för att jag fördjupat mig i besticklådor och lampor, skönt att ha något att tänka på. Ändå gör det så ont och jag känner mig så ensam. Övergiven. Min älskade pojke finns inte hos mig, jag klappar magen dagligen och blir lika iskall varje gång jag kommer på att han inte finns där. Min mamma ringde, ni vet ju att jag inte gillar henne. Men redan när hon frågade hur det var så började jag storgråta. Sen kunde jag inte prata mer. Jag har aldrig gråtit inför min mamma, bara en sån sak säger väl hur det står till med mig. Jag tycker nästa försök kommer bli ännu värre, innan har vi ju aldrig vetat om något annat. Att få 2 streck...

Redan när vi åkte in på sjukhusområdet så kom tårarna, där nånstans fanns vår lilla Isak. I en kall steril kyl. Om de inte slarvat bort honom förstås. Det var otroligt jobbigt att kliva in genom dörrarna, det var som att kliva tillbaka en vecka. Vi var lite tidiga så vi fikade först, sen gick vi till mottagningen där kuratorn satt. I väntrummet satt ca 10 personer varav säkert 9 av de var höggravida. Det gjorde ont ända in i själen för det var ju jag oxå för 1 vecka sen. Nu är det tomt i min mage och i mitt hjärta. Redan när jag satte mig i stolen hos kuratorn grät jag. Sen fortsatte jag att gråta i över 1 timme, men vi hann i alla fall avhandla lite grann. Jag tycker hon säger bra saker men oxå lite konstiga saker, ungefär som hon tror att jag inte kommer klara av det här. Eller hur jag ska förklara det. Hon tyckte det var dags att börja träffa vänner och försöka ta oss ut lite mer (vi promenerar ju varje dag) Hon trodde oxå jag behöver längre tids sjukskrivning och tyckte jag s...

Nog känns det så, att nåt biter oss i hälarna hela tiden och försöker fälla oss. Eller så tolkar jag allt som händer negativt? 1. Vi sålde spisen i går, jätteglada att få in pengar. Spisen var mindre än 2 år gammal och toppskick. Nån timme senare ringer killen och är jättearg för en platta är trasig. (det är glashäll) Den funkade ju här hemma! Men på kvällen kommer han hit med den, lite lugnare och vi provar den här. Mkt riktigt så är plattan trasig. Så vi fick lämna tillbaka pengarna. Så nu har vi en väldigt fin spis som inte går att sälja. Om inte bästa kompisen kan fixa den så är det bara att skänka bort den eller kasta den. Inte heller har en endaste person hört av sig om köksfläkten. 2. Om ni minns så köpte jag Himla hissgardiner till köket för något år sen. De var svindyra (1500 kr/st) så jag köpte en i taget i några månader. Gissa vem som hade kräkts ner gardinerna (han är lite tjock och har 4 ben) och de inte går att rädda. Så nu har vi inga gardiner och inga pengar a...

Usch, inläggen blir ju liksom inte gladare än så här. Tack ändå för att ni är med och orkar läsa, och framförallt för era kommentarer. Jag läser och gråter till varenda en, det gör att jag känner mig lite mindre ensam, att dela sorgen med andra är så skönt. I går var en riktigt bedrövlig dag, jag grät oavbrutet hela dagen, jag kunde inte tänka på något annat än dagarna som jag upplevt. Jag somnade till slut gråtande och idag är jag ingen vacker syn. Men än så länge har inga tårar kommit och då har jag ändå varit uppe en hel timme. (okey, jag har blinkat som bara den för att de inte ska börja strömma, men det räknas inte riktigt) Jag tänkte mkt på hur framtiden kunde blivit om han varit frisk, alla roliga saker vi skulle göra, alla kärlek vi skulle ösa över honom. Han var så otroligt efterlängtad och tänk att efter så många år att jag äntligen hade en bebis i magen. Jag tror oxå som nån av er skrev att allt kommer nu, alla veckorna av oro, sorg och frustration. Det gör så otroligt o...

Jag känner inte igen mig själv. Jag är en sån som är stark, aldrig gråter och hittar lösningar på allt. Jag tror min man sett mig gråta 4 ggr under dessa 20 år vi varit tillsammans. Så jag läste era kommentarer och någon trodde jag hamnat i chock/kris och när jag googlar stämmer det precis in på mig. Att jag är lättirriterad (stackars maken) gråter hela tiden, paralyserad, avskärmad och att de sista timmarna från förlossningen spelas upp hela tiden i mitt huvud samt att jag har mardrömmar. Och säkert en drös med symptom till som jag inte är medveten om. Jag är helt enkelt som en urvriden trasa. Jag går omedvetet och klappar magen tills jag kommer på att det inte finns nån där. Jag tänker mkt på sköterskan som var så otrolig och hjälpte mig igenom natten, på morgonen när hon slutade sitt pass kom hon in och sa hejdå och kramade mig och jag grät som ett barn. Hon sa att hon aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma och tackade att hon gjort så jag överlevt det här. Varje gång ...

Jag skrev på FB i går: "Äntligen blev vi föräldrar men inte som vi tänkt oss.  Välkommen till världen vårt älskade änglabarn Isak som föddes alldeles för tidigt för att kunna vara kvar hos oss.  Född på SÖS 12 sep 23.54. Tack för den lilla tid vi fick tillsammans. Mamma och pappa älskar dig." Jätteskönt att komma ut ur garderoben, vi har fått en otroligt bra respons och det är så skönt att alla vet vad vi går igenom. Jag la även till en bild på de små fötterna. Alla skrev sån fint på FB och sms och alla era fina kommentarer så jag fick en rejäl gråtattack i går kväll, jag tror jag grät en hel timme. Jag fick även blommor men vi kan ju aldrig njuta av dem då katterna tuggar på dem. Så jag fick ställa ut dem. Min syster med familj skickade en underbart lejon med ett kort där hela familjen skrivit på. Åhh då grät jag ännu mer. Sen tog jag en propavan vid 20-tiden i går kväll, jag googlade nämligen och har förstått att effekten kan sitta i 12 timmar och man är lite so...

Vilken natt. Och vilken gårdag. Jag är helt slut och har knappt sovit en blund. Men jag tar det från början. Förmiddagen tillbringades med att spela tv-spel och vänta. Vi åkte mot sjukhuset i god tid, mycket för att vi visste att det fanns få parkeringar och trafiken är inte den roligaste. Sjukhuset var mer slitet än jag trodde, jag har ju jobbat på dialysen där för 10-15 år sen och jag har för mig att det var ett ganska fint sjukhus då. Dessutom är jag född där men vad hjälpte det? Väl uppe på avdelningen så fick jag nog en chock, KS och de andra sjukhuset framstår ju som rena hotellen i jämförelse. Inte en tillstymmelse till något som helst hemtrevlighet, sjuka tanter hasar runt i korridoren, stressad personal som springer runt och en atmosfär som andas ångest. Då fick jag hjärtklappning och sa till maken att vi måste gå, att jag inte klarar av det här. Det här är hemskt. Men så blev vi visade till nåt minidagrum för att vänta och sen kom sköterskan och visade in oss i ett ...

Det var då fasiken vad inlägget i går verkade positivt. Det är inte alls så glatt här hemma, men vi överlever. Vi måste ju leva vidare. Men det finns inte en sekund som jag inte tänker på Isak och vad som komma skall. Jag har skuldkänslor, ångest, sorg, skräck och alla känslor man kan ha i en salig blandning samtidigt jag försöker fokusera på andra saker då jag annars garanterat går under. På onsdag ska jag träffa MVC läkaren- jag vet inte riktigt varför jag ska dit för hon kan ju inte veta mer än oss? Men jag ska fråga vad som händer efter UL den 26:e, vem beslutar var vi ska ta vägen? Vem tar tag i allt? Ska vi? Jag vill liksom inte vänta en enda dag till. Sen vet jag inte vad jag ska fråga mer. De verkar ju ha släppt min graviditet och har varken kollat HB, blodtryck eller nåt annat. Det säger väl en del förstås. Sen måste vi ju ha nån sorts kattvakt oxå. Om förlossningen tar 3 dagar kan inte katterna vara själva. Usch vilken röra det här är. :( Nu börjar jag få svårt ...

Då har jag berättat för ytterligare 2 kompisar som blev väldigt glada. Jag berättade oxå om knyttets hålrum och att vi inte riktigt vet vad det innebär, vilket lite mer viftades över med "det kommer gå bra" det ordnar sig". Kanske man gör så? Att man inte vet hur man ska bemöta sånt? Jag däremot hade önskat att få älta det hela lite, få förklara och bli lite tröstad då jag känner mig rätt ensam i det här. Nu har jag dessutom läst så mycket bloggar om änglabarn att min hjärna hotar sluta läsa. Så nu har jag övergått till en bra bok i stället. Jag har varit ute och gått en timme i skogen i dag, det är verkligen helande. Men ett tips är att inte ha läst skräckböcker innan för nu satte ju fantasin igång. När jag traskade runt i skogen funderade jag oxå mycket på det här med längtan att flytta. Jag vill så gärna bo nära havet och skogen, få leva nära och se allt djurliv. Öppna ett kattpensionat och pussa katter hela dagarna. Åh, dessa drömmar. Jag tror alltid gräset ä...

Känner mig deppig och ledsen i dag, det här känns inte alls roligt, jag vill inte alls vara med om det här. Jag kan inte glädjas alls åt att vi är i vecka 14, ärligt talat så känns det bara jobbigt. Bebisen växer och det innebär att en ev abort kommer bli ännu värre. Det blir ju bara ännu jobbigare för varje dag. Sen får jag otrolig skuld och dåligt samvete för att jag tänker så för just nu lever ju knyttet och behöver all kärlek som tänkas kan. Äsch, jag vet inte hur jag ska förklara. Kanske ni förstår ändå. Sen när jag läser i appen tycker jag att knyttet kanske borde varit större? Men det sa de inget om. Allting bara snurrar i huvudet, jag håller på bli galen vissa stunder känns det som. I går for vi runt och kollade mammaklädesaffärer, vi hittade 3 st med blandad kvalitet (timmermansgatan, saltsjöboo). Tillslut hittade jag mammabyxor, kjol, och tunikor på Proud på Östermalm. En väldigt trevlig butik om än dyr. Men inte ens det kändes särskilt roligt, varje gång jag ska...