Trött och arg

Jag känner mig så arg och irriterad på allt jävla skit hela tiden. Eller faktiskt överhuvudtaget. Det är svordomar mest hela tiden i mitt huvud.

Jag förmodar att det är en del av processen men det är då ingen trevlig del måste jag säga. Stackars maken får ta det mesta. När jag sovit dåligt blir det ännu värre.

Jag är irriterad på min så kallade vänner. De har inte hört av sig alls, nån har skickat ett hjärta på facebook i början men inte alls ringt eller kommit över och delat vår sorg, istället har det varit fantastiska grannar, ridkompisar och en del arbetskamrater. Konstigt.

Vår bästa killkompis har ju varit här men han delar liksom inte sorgen, han tycker dödsannonser, sorg och registrera på skatteverket är larv :) Men han ställer upp och är schyst så det måste jag ge honom.

I går kom grannen och ville höra hur vi mådde, en arbetskamrat kom med blomma och bästa killkompisen var här. Det går ganska bra att prata och umgås även om jag fortfarande känner mig lite bortkopplad från världen, jag lägger inte in vad de säger och kommer sen inte i håg vad de berättade även om jag lyssnar intensivt. Det är som när man tittar på vädret, man kommer ändå inte i håg vad det ska bli nästa dag.

Jag grämer mig för att ta tag i sjukvården nästa vecka, jag är så rädd att de ska neka mig och tycka att det är löjligt, eller att jag inte blir sjukskriven längre och måste tillbaka till jobbet. Jag känner mig inte redo att jobba igen :( inte alls.

Jag hade vara en gråtattack i går och det var när underbara Anna skrev så fint mail till mig och gjorde att jag inte känner mig så ensam. Men framförallt hade hon med en fantastiskt dikt som jag vill dela med mig av. (jag kan inte läsa den utan att gråta)


En liten ängel 
Var inte arg lilla mamma
jag var tvungen att gå.
När dom klippte banden,
orkade inte mitt hjärta slå.

Älskade pappa,
mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra,
när jag flyger bort.

Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst,
men lyssna till era hjärtan
och ni kommer höra min röst.

Jag finns inte bland er,
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så! 

****
I går hämtade vi hjärtgosen på djursjukhuset, han hade fått dropp, mediciner och gjort ultraljud på magen. Det är ju nåt som inte är bra i magen så de vill att vi ska göra gastro om 2 veckor. Tror inte det var rektoskopi oxå, hoppas verkligen inte, då vi isf måste ge lavemang. Där går min gräns i alla fall.

Han slet bort bandaget om tassen och orsakade blodbad i buren och i väntrummet, sen var han mycket upprörd i 30 min bilresa hem och skrek som en besatt. Sen däckade han i sin bädd.

Han ska få Andapsin och Uri* varje dag, Uri har vi gett förr och den gillar han. Men andapsinen ville han inte alls ha och orsakade medicin i hela köket, han fick inte i sig en enda droppe.

Hela kalaset gick på 9000 kr!! Som tur var har vi inte betalat köksmannen än så vi fick använda dem pengarna.

****
Nu ska vi åka och lämna tillbaka lite Ikeasaker och hämta medicin till Robban. Hoppas det blir en bra dag i dag.

Jag behöver bra dagar.

****
Kliniken skrev tillbaka att de förstår mig och att vi ska göra försök innan jul, men allt beror ju på när mensen kommer i gång..

Blöder ju fortfarande en massa :(


Kommentarer

  1. Känner igen det du skriver, tog ett tag innan man kunde ta in vad andra sa. Hade även väldigt svårt att komma ihåg saker jag skulle göra, jag brukade innan ha ett superminne och inte behöva skriva upp saker så ofta. Men det är helt normalt.

    Jag har samlat lite fina dikter på min blogg, här är en av dem:

    “They say memories are golden
    well...maybe that is true
    I never wanted memories
    I only wanted you

    No farewell words were spoken
    No time to say goodbye
    You were gone before I knew
    And only God knows why

    A million times I needed you
    A million times I cried
    If love alone could have saved you
    You never would have died

    In life I loved you dearly
    In death I love you still
    In my heart you hold a place
    No one could ever fill

    If tears could build a stairway
    And heartache made a lane
    I´d walk the path to heaven
    And bring you back again

    My heart still aches in sadness
    And secret tears still flow
    What it meant to lose you
    No one will ever know.”

    Jag gråter när jag läser dem, de beskriver det ganska bra tycker jag! <3

    Ja, det där med kompisar och familj är svårt, man får höra så mycket konstiga kommentarer (även fast de oftast menar väl). De hör inte av sig för de vill inte störa. Ja, listan kan göras lång.

    Kramar till er! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte heller nåt minne, det är som teflon nu för tiden.

      Underbar dikt!

      Kram

      Radera
  2. När jag läste Annas dikt blev jag med helt tårögd. Jag tror att vänner inte vill störa eller är rädda för att säga något fel. Kanske vill de att du ska ta första steget. Stackars lille Robban. Hoppas att han ska krya på sig snart. Tyvärr kan man blöda väldigt länge efter förlossning. Hoppas att du ska slippa göra det och kommer igång med nästa behandling snart. kramar Lina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kankse det är så, men det är ju nu man behöver alla som bäst.

      Kram

      Radera
  3. Åh kära vän. Det var en superfin dikt. Tårarna mina forsade på som vanligt när jag läser din blogg. Jag känner din smärta helt in i mitt hjärta! Jag önskar verkligen att det fans något man kunde göra för att det skulle var lättare för dig.
    Jag är säker på att din lilla gosse var helt underbar och hans lilla hand är ju bara vacker. Du måste sluta att tänka att det var något du kunde gjort annorlunda, eller något du kunde gjort. Ett sånt fel som Isak hade har inte med det att göra. Det sker, dessvärre.
    Jag hade verkligen önskat och hoppats på att det skulle gå annorlunda.....
    Jag tror du gör rätt i att starta med ett nytt försök, så ett före jul låter bra.
    Om du behöver något råd om medicin eller annat, så skicka mig en mail på FB eller FL.

    Erat kök blev ju jättefint!!!!!

    Stor kram
    Ahm66

    SvaraRadera
  4. Jag tycker du verkar så stark o duktig! Det där med ilskan känner jag igen från ifjol då vi miste vår babyson i vecka 18. Jag varså arg ett tag på hela värkden att jag nästan kokade.. Så fort jag blev fysiskt i tillräckligt bra skick gick jag gymet och boxade säckar o annat som tog bort lite aggressioner. Sköt om dig!! Mona

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina vänliga ord.! Det tar sån energi att vara arg och butter..

      Radera
  5. Bjud över dina vänner. Berätta. Sen vet man.
    När du känner.

    Hittade nya vänner. Bättre och uppdaterade kanske man kan säga.

    Bra att du är arg.
    Var arg. Det behövs.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Dom allra flesta människor klarar inte av sorg! Dom vet inte vad dom ska göra! Dom är rädda för att göra dig ledsen! Dom kan inte hantera sorg! Det finns t o m folk som går över till andra sidan vägen för att slippa mötas! Det är vi som upplevt sorg som klarar det bäst! Det är även då man lär sig vilka som är äkta vänner!
    Kram på er!

    SvaraRadera
  7. Så otroligt fin dikt, tårarna vill inte sluta rinna..
    Det gör så ont i mig att ni förlorat er fina lilla son, varför är livet så grymt? Jag vill också skrika det högsta jag kan och säga massa fula svordomar. För er skull...

    Massa styrka till dig!!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Var arg när du är arg, det tar energi men det är nog värre att stänga in det. Trist att era vänner inte tar mer initiativ, men det är kanske så att de är rädda för att göra er ännu mer ledsna, att de är rädda för att göra "fel". Men å andra sidan kan jag tycka att de borde kunna göra nåt enkelt som typ komma över med mat och äta tillsammans...det behöver ju inte vara avancerat. Så har jag och maken gjort ibland när någon i vår närhet haft det svårt. Jag har inte upplevt det ni går igenom, men har haft andra svårigheter och andra sorger....Jag tycker att sorg och saknad är lite som ett oberäkneligt väsen som kan dyka upp närsomhelst och kan förvandla en hyfsad dag till en helvetesdag för att någon säger något som påminner en om det man förlorat eller det man saknar...Och så kommer ilskan och tårarna, tårarna kan jag svälja ibland men det sitter kvar i hjärtat. Jag hoppas att era vänner tar initiativ snart och att de hör av sig mer. Fin dikt. Jag hoppas att du får sjukskrivningen förlängd och att det går smidigt, klart att du ska vara sjukskriven - och maken också om han känner att han behöver det. Hoppas kissen mår bra snart. Jag tänker på er. Kram

    SvaraRadera
  9. Ja, vissa har en förmåga att lägga locket på och låtsas att det regnar... Men som sagt det är ju deras problem att de har problem. Tror en del är rädda för att bli berörda och kanske börja gråta. Då tror de att sorgen blir värre. Jag upplever inte så. De få nära vänner jag har har alla blivit rörda/berörda och det är inget som stör mig. Värre då med folk som skall börja snacka om sina egna problem eller så. Tar över så att säga.

    EN person har gratulerat oss. EN! Bara en person har förstått att vi faktiskt blivit föräldrar. Hon gav mig en jättefin bukett med rosa rosor och sa att hon börjar med att säga grattis. Sedan beklagade hon sorgen. Det var fint tycker jag.

    Det värsta jag har hört hittills är av två olika personer väl insatta i vår barnlöshet där den ena sa att jag behöver träna på att vara gravid, så att det slutade så illa gjorde inget.... Den andra sa att detta skulle stärka mig och att jag kanske inte var redo för att få barn just nu... Undrar hur folk tänker? Skulle det vara en tröst? Typ det där som en del säger "det var väl inte meningen att ni skulle få barn just nu". Tröttsamt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Det fick jag också höra efter ett missfall i vecka 16 (vilket inte kan jämföras med era upplevelser, men ändå).
      Det var inte alls tröstande. Men folk blir tafatta i sådana situationer.

      Radera
  10. Trots att det för oss gått två och ett halvt år sedan vi läste den här dikten regelbundet så kan jag (eller maken)inte läsa den utan att gråta. Den är så förknippad med Dutt och de känslor vi hade då.

    Det är dock inte jag som skrivit den... Jag har hederligt snott den från internet.

    kram

    SvaraRadera
  11. Tänkte på det där med smycke. OM du kan tänka dig något annat än fotavtryck och OM du kan tänka dig pläterat guld, så finns det betydligt billigare smycken. Men jag fattar hur du säkert tänker. Man vill ha kvalitet och kunna bära det ALLTID. Tåla dusch o.s.v. i evighet.

    Tids nog kan du köpa ditt drömsmycke.

    Annars kan du kolla under namnhalsband, 18 karat förgyllt hos www.mittnamnhalsband.se

    SvaraRadera
  12. Den dikten är så fin. Den betyder något alldeles speciellt, då min syster läste upp den på hans begravning.

    Dagen efter vår Isak dog, skickade jag ut ett mail till mina kompisar. Jag sa att de absolut inte skulle vara rädda att ringa mig. Att de inte störde. Om jag inte orkade prata just då, så skulle jag säga det, att de inte kunde säga något som var fel. Många hörde av sig efter det, men efter det blev det ganska tyst. Vad inte andra förstår är att ens tid går så enormt långsamt. Går det någon dag och ingen hör av sig på något sätt, så känner man sig helt utelämnad. Jag kände mig väldigt ensam.

    "I nöden prövas vännen", så är det verkligen. Jag har rensat i min lista och de som har funnits kring mig håller jag hårt i. Många nya har stegat fram också.
    http://omlivetefter.blogspot.se

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Klaras mage

Ruvardag 13 (V 5 (4+4) testdag