Inlägg

Visar inlägg från juli, 2014

Dag 14 på neo. Hemgång idag!

Idag ska vi få åka hem!  Ohhhh. Så spännande o lite (mycket läskigt)  Åsa S: min mail är konstig. Har mailat dig, har du fått det? 

Dag 13 på Neo

Bild
Fast det är så fullt upp är dagarna långa, vuxenhjärnan får inte så mkt stimulans och framförallt kan ingen av oss ta till oss särskilt mycket information (av något slag). På 13 dagar har jag kommit till sidan 20 i min bok, dessa 20 sidor har jag säkert läst 1000 gånger. Jag läser ju annars en bok om dagen. Vi har en tv på rummet men när vi väl har på den är det ingen som tittar och världen där utanför känns väldigt avlägsen. I går träffade vi hemsjukvården. De tillhör Neonatalen och kommer hjälpa oss så länge vi är inskrivna här. Hon kommer komma till oss 2 dagar/ vecka och mäta och väga samt byta sond och göra kontroller på andning, blodtryck osv. Vi har gått igenom en checklista på vad vi ska kunna och vad vi ska göra om något händer.  Vi har fått massor av informationsmaterial om hur barnen ska sova, äta, sondmatning och nu kl 14 ska vi lära oss hjärt- och lungräddning på spädbarn. De har fått börja med d-droppar och Klara ska få järndroppar om några veckor.  Måste er

Dag 12 på neo

Bild
I går fm fick vi äntligen flytta i hop med twinsen. Vi fick ett nytt yttepytte rum med lätt stopp i avloppet. Jag ligger o lyssnar på deras knorrande, tänk att de är våra! Natten var inte kul, först låg jag o stressade upp mig över sömnen, sen fick barnen i skift förmodligen magknip o kunde inte sova. Så 2 timmar lyckades jag nog att sova i omgångar. Bra gjort för att vara mig!  Båda har nu gått upp över sin födelsevikt o är stabila. Klara har sina larm kvar medans Alfred bara har Apnelarmet. Hurra!  Om allt går väl blir det hemgång till helgen. ;) Väldigt bra då vår kattvakt börjar tröttna på Stiina som härjar hela nätterna och vi längtar hem allihopa o mysa som familj.  Har beställt extra städning och frågade om bästa kompisen kunde handla mat tills vi kom hem. Men det kunde hon inte (eller ville) och det känns så taskigt att fråga grannen som varit hos katterna varje dag. Får hitta nån annan.  Om någon timme ska vi träffa hemsjukvården. Spännande!  ***** Se

Dag 11 på neo

I går fick vi reda på att vi inte kan få eget rum med twinsen för att det inte finns några rum lediga. 5 rum står ju tomma pga avloppskaos. Vi är ju så gott som helt självständiga nu och sköter allting utom målet kl 01 på natten och 04. Hur jobbigt det än är så är det väl dags att ta steget och flytta i hop med dem och köra dygnet runt. De har ringt till hemsjukvården så vi kan prata med dem om ev hemgång.  Jag blir lite orolig för min sömn. Jag kan ju inte sova på dagarna och sover kasst på nätterna, ska bli intressant och se hur det går med att sköta dem dygnet runt var 3 timma. Jag tror vi måste köra med var tredje timme till de är i vecka 40 och följer sin viktkurva. Sen ska de själva kunna vakna och kan de inte det så måste vi fortsätta med var 3 timma.  ***** I går hade vi i alla fall inte en särskilt bra dag nån av oss. Men badet gick jättefint och de var så fina och luktade så gott. Båda tyckte nog det var mysigt.  Sen hade vi bajskatastrof, båda bajsat mängde

Dag 10 på Neo

Bild
Tänk att vi varit här i 10 dagar, var tar tiden vägen? Dagarna bara rusar i väg och allt kretsar kring bebisarna och deras mående. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är mamma, är de min barn? Ska de åka med oss hem? Klara har gått upp mer än 100 gram över sin födelsevikt nu, hon väger nu 2184 g och Alfred kämpar på med sin vikt och väger nu 2478 och är strax uppe i sin födelsevikt. Huvudomfången ligger på 34 och 32 och har ökat liiiite. Längden var samma tror jag. Båda börjar bli mer och mer stabila i sitt mående varje dag, det är fantastiskt att få vara med i deras utveckling. Vi börjar bli riktigt skickliga på alla rutiner nu och tvillingarnas skötsel. Maken är med varje morgon kl 06.45 och väger och mäter dem. Han är helt slut sen :) Jag vilar och brukar komma ner lite senare. Klara har fortfarande ett väldans humör, om det inte sker på en gång så blir hon galen, där emellan är hon vaken och plirar med sina små ögon. Alfred är en liten mysfarbror och blir bara arg när m

Dag 9 på neo

Bild
Nu går det verkligen framåt, nästan lite för snabbt. Vi hinner knappt med! I går när vi kom in till småttingarna så var Klara utan cpap! Oj, så fort det gått. Från att ha andningsdippar till detta! Och vilken söt liten bebis sen, och gladare sådan. Nu har hon varken dropp, värmesäng eller cpap. Så nu när vi kom var det bad och blöja och matträning för båda. Alltså, det är verkligen inte lätt när vi är nybörjare allihopa. Sen kom de och berätta att vi skulle lämna akutsalen och flytta in till övervakning light på andra sidan. Tyvärr är det rummet varmare och ligger på kring 27 inne i rummet. Usch! Där ska vi börja träna mer själva och sköta allting med hjälp av personal. Som tur var hade vi en fantastisk barnmorska som hade tvillingar själv så  Henne pumpade vi på massor av information. Maken fick lov att åka hem till katterna och ge Robban medicin, det är lite trixigt att göra allt när man inte är två men sköterskan hjälpte mig och vi pratade neo, tvillingar och livet. Sen åk

Dag 8 på neo

Bild
I dag är tvillingarna 1 vecka gamla, de kom 09.49 och 09.50! Otroligt vad tiden går, för en vecka sen låg jag på ett operationsbord och hade den mest märkliga upplevelse. Och ut kom 2 små underverk! Maken klippte navelsträngar och bar i väg lilla Alfred till neo. (personalen tog Klara i transportlåda) 1 vecka sen! Och namnen passar dem alldeles perfekt! Nu kämpar vi varje dag för att bli starka och friska, så vi får komma hem nångång. **** Så här ser våra dagar ut: 6-7 vaknar och längtar efter barnen. 7.30-8 äter frukost 8-8.30 smyger in och kikar på tvillingarna och i deras journaler och hör hur natten varit 9-10 Tvätt av bebis (med små kompresser) och blöjbyte, vägning av blöja, grejande med slangar och förberedelse av mat och kontroll av sond (för klara) (för Alfred andra förberedelser och sond) inskrivning journal, ta tempen, lägga dem i famnen hos oss 10-11.30 (eller längre) hud mot hud sittning och mat. (maken sover, jag sitter och funderar) Då är det oftast rond o

Dag 7 på Neo

Bild
Jag blev SÅ lycklig i går när jag gick in till småttingarna efter frukost. (man får ju inte springa där riktigt som man vill hela tiden) Alfred hade ingen cpap och klarade av att hålla värmen alldeles själv! Nu såg han ut som en riktig bebis fast lite mindre då :-) Han var så fin och det är helt underbart att få se hans små ansiktsdrag utan en massa slangar (förutom sonden då) I går skulle vi komma lite tidigare, för då var det dags att lära tvätta Klara med en massa slangar. Det är inte det lättaste och dessutom blir hon så förbannad! Men efter tvätt och blöjbyte fick hon ligga hos pappa och äta (i sonden) då är hon såååå nöjd. (Efter att ha skrikfest då) Jag och Alfred fick träna på att han ska äta själv. Han är ju en trött och cool bebis så även om syrran skriker tar han det mesta med ro. Efter cpap är borta så är han så mkt nöjdare bebis. Det var svårt att lära sig äta när man  är så liten, han var helt förundrad och har inte riktigt förstått det där med att äta själv. Men nu

Dag 6 på Neo

Gårdagen var fylld av de mest fantastiska ögonblick, både mina fina barn, maken och jag blir starkare som individer och familj varje dag. Även om det inte är en höjdare att vara här så får man verkligen en bra start som nybliven förälder att bli trygg i sin föräldraroll. Jag tror även de värsta hormonerna börjar lämna mig nu och jag mår mycket bättre för varje dag och blir således mer och mer mig. Från timme till timme händer det så mycket saker att det är svårt att komma i håg och få ner det på pränt, det jag tyckte och tänkte i förrgår gäller inte dagen efter. Fascinerande. Gårdagen började med att jag gick in till småttingarna och möttes av en arg Klara, vilket humör den damen har. Hon blir verkligen skitförbannad om det inte är som hon tänkt sig eller om nån gör nåt hon inte vill. Vi kallar henne nu (kärleksfullt) för arga Klara. Hon är svår att få lugn när hon blir så arg, jag blir alldeles svettig. Sköterskorna försökte få henne lugn när jag kom så jag fick ta henne och

Dag 5 på neo

I går var maken ner till neo medans jag var kvar på avdelningen, anledningen var att jag skulle skrivas ut och träffa läkaren. Läkaren berättade lite om operationen, jag fick tid för uppföljning i september och värktabletter och hepatit utskrivet. Heparinet ska jag ta i sex veckor.  Sen hjälpte en sköterska mig ner med alla saker. Rummet var stort, kliniskt med osköna sjukhussängar.   När maken suttit kängru klart gick vi upp på avdelningen igen och fick lite lunch och betalade. Det kostar nämligen 500 kr/dygn för maken att bo där. Så kalaset gick på 1800 kr och jag är nöjd med varenda sekund.  Sen fick vi träffa barnläkaren som berättade om våra barn. Det är stabilt med Alfred och går långsamt framåt, det är små myrsteg som räknas. Så fort de kan vara utan cpap så brukar utvecklingen gå fortare. Hans lungor såg bättre ut och hans hb likaså, han gulhet ligger inom normala nivåer.  Klara är fortfarande lite skräpig, men hennes luft/lungspalt har minskat lite. Hon får

Dag 4 på neo

Bild
Dagarna börjar flyta ihop så nu vet jag knappt vad som händer från ena dagen till den andra. Våra dagar brukar börja med frukost och sen ner till neo och vara med tvillingarna. Vi försöker pricka in när det är mat och blöjbyte så vi får göra det. Det är alltid med övervakning av personalen som visar och säger till när man gör fel. Man ska alltid sitta minst två timmar med dem i kängrumetoden, så oavsett kissnödiighet, ont eller annat så är det bara att stå ut. I förrgår  hade jag så ont efter matningen att jag bad om hjälp att lägga ner Alfred i sängen, då fick jag utskällning att man ska minst sitta kvar en timme efter maten annars kan vi ge dem lunginflammation osv så vi måste minsann planera våra sittningar.  Efter det så försöker vi tänka till hur mkt och när vi sitter hos dem.  Sen går vi o äter lunch och tar nästa pass. På kvällen em. Brukar jag ha rejält ont i magen men går ner ändå. I går kväll var vi ner men då var den elaka ssk, jag klappade på Klara och sa att ma

Dag 3 på neo

Bild
Ärligt hade jag verkligen inte min bästa dag i går. Efter inte ha sovit alls, ha ont och vara toalt maktlös kände jag att nu hade jag fått nog. Jag vill åka hem och lämna allting, pussa på katterna och sova i min egen säng. På kvällen hade jag en gråtattack som var oerhört läskig, lite som när vi fick reda på att Isak var sjuk.  Det är väldigt jobbigt att inte kunna vara mamma till sina egna barn, inte kunna något, inte förstå och ligga på en avdelning där alla går omkring i babylycka och lyser när de pussar på sina bebisar. Vi är dem enda här utan bebisar hos oss och har dem på neo i stället Jag lyckades orka med tre sittpass i går med barnen och maken satt där 4, eftersom det är långt att gå så kan jag inte ta mig dit för egen maskin och inte hem igen. Jag får oerhört ont i magen efter en stund och när man väl fått klara eller Alfred hos en måste man sitta där.  Jag kan fortfarande inte sova trots en propavan i går kväll.  **** I går fick jag byta blöja, vilket

Uppdatering

Vi lyckades pricka in att vara med på ronden. Dumt av mig att vara med, jag hör bara det dåliga.  Klara fick svårt att andas i natt så hon gjorde lungröntgen och har nu även hon cpap. Hon har luft i lungorna (eller nåt) som gör att hon har svårt att andas. Ny röntgen i morgon.  Alfred har lågt hb, det ska man inte ha så ev ska han få blod. Oklart varför han har det. Även han har svårt med andningen.  Vi ska få träffa läkarna på enskilt samtal sen i em.  De fråga hur jag mår och varje gång nån frågar så bryter jag ihop. Inte mår jag bra i alla fall, sen vad det är vet jag inte.  När jag är hos bebisarna så gråter jag oxå och tror de ska dö i från mig. Nu är jag o vilar på rummet.  Förlossningsdepression del 1 kanske? 

Dag 2 som mamma

Vilken omtumlande dag det var i går. Vid 17 tiden fick jag nog och bad att då komma upp och duscha och dra kateter. Maken hade då varit nere på neo sen 15-tiden och jag visste ingenting av vad som hände.  Det är ju inte skönt att röra sig eller gå, men det är bättre att komma upp så fort som möjligt. Så efter en vinglig dusch och lite mat så blev jag nerskjutsad till neo i rullstol. Där på övervakningsrummet satt maken med världens minsta bebisar på sitt bröst.  Jag fick ta över Klara som var så liten, så liten. Hon kikade lite och gnydde. Då började jag gråta, sen tror jag att jag grät i säkert 1 timme. Det väldigt jobbigt att sitta med mitt snitt efter ett tag. Men skam den som ger sig  Maken skickades i väg för att äta, vi hade ju inte ätit på hela dan förutom en macka på födelsedagsbrickan vi fått på avdelningen.  Sen satt jag där till 20-tiden och maken kom tillbaka och satt till 22-tiden. När jag skriver sitter menar jag att de ligger hud mot hud i kängrustyle.  Så hur mår våra s

Nu är vi föräldrar!

Allt gick bra i morse, vi var jättenervösa men när väl lille Alfred skrek som en stucken gris när de tog ut honom så släppte allt. Jag grät och jag tror tom maken grät.  Klara var pigg även hon och skrek massor. Jag fick inte se dem så mkt utan de försvann till neo med maken. Som förövrigt fått sitt första babykräk på sig ;kr Nu har vi fått fika, maken har gått till neo och mig klämmer de på magen 1 gång i halvtimmen för att kolla livmodern.  Vi kommer ligga här o barnen på neo tills det finns plats till oss där.  Jag vet inte så mkt förutom att de vägde kring 2050 kg resp 2500 Ungefär.  De ligger nu med cpap o sond.  Snart ska jag få sätta mig upp och bli av med kateter.  Har massor att berätta men det tar vi sen. 

Dags för förlossning 34+0

Då var det dags då. Otroligt overkligt och mycket nervöst. Såg en kommentar från en annan tvillingfamilj i forumet där de skrev att de också låg på neo och deras dagar var mkt intensiva och fullproppade med sondmatning, koppmatning, pumpning, flaskmatning, vägning och blöjbyten. Det verkar som de hade ungefär lika stora bebisar som vi. Så det är väl så vi kommer få det. Just nu är jag så hungrig att jag skakar, hur ska jag klara mig? Otäckt att vara så hungrig. Och så är jag nervös för snittet..Eller ja.. Allt då.. Vi hörs sen! Kram till er alla!

33+6 (Vecka 34)

Bild
Kära nån. I morgon är det dags! Det går inte att beskriva hur overkligt det här är, så mkt blandade känslor och jag vet inte alls vad jag har att förvänta mig de närmaste typ 20 åren. Småbarnsfamilj? Det känns så konstigt att jag inte ens vet vad jag ska beskriva, vi har ju alltid varit det barnlösa paret och de senaste åren har jag intalat mig att jag kommer förbli barnlös och det passar oss bra. I går vid lite paniktankar kläckte jag ur mig till maken att jag ångrar mig, vad håller vi på med? Vems ide var det här? Vi tycker ju dessutom barn är lite läskiga. Hahaha :-) Samtidigt ser jag så mkt fram emot att få lära känna de två små i magen, det kommer bli en fantastisk resa! Det är mkt i hjärnan nu.. Jag tänkte i natt på om det händer mig något under operationen. Hur blir det då? Och stackars maken? I alla fall. I går var vi till sjukhuset och gjorde CTG, Alfred var så vild i magen att jag fick ligga i 45 minuter med CTG. Det var rena sjöslaget i magen och hans puls låg

33+5 (Vecka 34)

Nu är det bara 2 dagar kvar tills vi får träffa tvillingarna, det ska bli väldigt skönt att ha dem utanför magen i stället. Jag börjar bli oerhört trött på att vara gravid, jag är verkligen ingen bra gravidambassadör. I går var en riktigt skitdag, sammandragningar, svårt att kissa, trött och väldigt ont. Jag får såna otroliga sammandragningar när jag går och lägger mig, då och när jag varit o kissat. Mkt märkligt. Jag är helt energilös och kraftlös, att plocka ur diskmaskinen är nästan en omöjlighet. Jag överlevde dock frisören med klippning, ögonfransfärgning och brynplockning men efter det var jag helt körd, jag har trollskogen därnere kvar, men jag når ju inte ens ner dit eller ännu mindre ser något. Så den får vara.. Jag ska tjata på om urinvägsinfektionen i dag, det känns som de inte lyssnar. Jag vet att jag har det, det gör så ont att kissa att jag sitter och gråter. Det visar väldigt sällan på stickan men bara de skickar i väg på odling så. I dag blir det CTG, blodtryck, t

33+4 (vecka 34)

Just nu känns det som om jag inte gör något annat än att tillbringa min tid med att göra undersökningar. I går var det först UL med tappmätning, tappen var ca 3 cm och sluten och fin. Det var förresten samma läkare som gjorde KUB och konstaterade att Isak inte hade en okey hjärna. Hon var likadan i går, lite barsk och slarvig kändes det som. Lilla klara väger ca 2 kg och ligger på ca -15%, hon är väldigt svårmätt så vi vet inte riktigt hur mkt hon väger. Alfred väger ca 2,3 kg och ligger på +16%. Båda ligger nu med huvudena neråt. Det verkar vara väldigt olika vem som mäter måste jag säga, från den ena veckan till den andra skiljer det otroligt mycket. Båda barnen följer dock sina kurvor fint. Sen var det urinprov och CTG och då kom den nya läkaren in och pratade med mig. Gallsyrorna hade inte kommit ännu men de hade beslutat att de inte vågar vänta längre. Man vet ju inte riktigt effekterna av hepatos och hur det påverkar barnen och på fredag är jag i vecka 34. Så på fredag bl

33+3 (Vecka 34)

Bild
Nu har jag varit och lämnat blodprover, ringt mottagningen för att höra vilken tid de bokat TUL idag och nu intas frukost. Jag hinner i alla fall vara hemma en liten stund innan det är dags att åka. I dag ska jag nog träffa den nya läkaren också, som jag helt glömt bort vad hon heter. Hoppas hon är bra. Undra hur denna dag kommer sluta, 3 är verkligen mitt oturstal och i dag kan det liksom inte bli mer treor än så här.. Jag försökte jobba bort mina fobier för vissa saker på KBT men vid treorna hann vi inte så mkt. Tråkigt, för jag blir så irriterad på mig själv för jag vet att det inte är logiskt. **** Gårdagen spenderas med lite shopping men mest hemma, ryggen tar livet av mig och att åka bil gör att jag har ont i timmar efteråt. Jag shoppade i alla fall plastad frotté och lakan till vagnen och en skötbädd. Nu är det tvättade och jag ska efter frukosten bädda vagnen. I går skruvade vi även i hop babysitters som vi fått av Ahm66 och jag kan säga att Robban älskade dem, helst n

33+2 (Vecka 34)

I går var en underbar dag på många sätt, men det som var mest underbart var att jag var helt smärtfri! HELT. Fatta! Ingenstans gjorde det ont! Så fantastiskt! Så jag passade på att greja runt här hemma och det var så skönt! Ridkompisen och hans dotter  kom över och hade med sig jordgubbar och glass, härligt med fika och mycket trevligt sällskap. Jag hade även en hungrig dag så jag åt en del också, vilket är väldigt bra för varje urinprov jag lämnat visar nu på svår svält :/ Alla som inte sett mig på ett tag säger att jag blivit så smal, så jag gissar att bebisarna tar en del. Men å andra sidan ser man ju bara magen så allt annat blir så litet i jämförelse. Katterna var också pigga i går och vi lekte, busade och myste tillsammans. Min lilla familj, jag får så dåligt samvete för de har ju inte valt det här. Jag hoppas de kommer ta det bra och tycka om våra nya familjemedlemmar, de har ju haft sin beskärda del av misärhem och katthem och jag har lovat dem att de ska få det så bra so

33+1 (Vecka 34)

Nu vänder jag på rubriken för det enda som räknas nu är dagarna de kan få vara kvar i magen och det är även så läkarna räknar. I går skulle jag göra så mkt här hemma men jag tog det lugnt istället, pussa katter, njöt av solen och mitt hem. Det känns så viktigt att ta tillvara på den tid jag har kvar innan ett nytt kapitel i mitt liv börjar. Vi åkte till förlossningen och det visade sig att jag fått en rumskamrat, hon hade både tagit min filt och mina kuddar och handdukar. Hon borde ju förstått att det var nån sån bodde där eftersom jag hade en del av mina saker där och kuddar osv var ju använda. Dela rum och toalett är verkligen inte min grej, även om det är en yttepyttevägg emellan. Fast det tycker nog ingen. Å andra sidan när jag låg på Huddinge hade vi bara ett draperi emellan och tjejen bredvid var supertrevlig. Jag minns att då fick vi ta klyx själva (i sängen) och fick göra ett schema vem som skulle få springa på toaletten först, mycket märkligt situation :) I alla fall..

Vecka 34 (33+0)

Bild
Då vart jag inlagd på sjukhuset :( Men vi tar det från början; Jag ringde ju i går till förlossningen och fick komma in lite tidigare och fick träffa min läkare och göra CTG. Allt såg bra ut och det levrade blodet kom från tappen (typ) och var ingen fara med. Hon berättade att mina gallsyror stigit till 52 och det tillsammans med lite blodslem gör att hon vill börja dra åt säcken. (jag hörde dock snaran) Hon skrev in mig på förlossningen för nu tyckte hon det var dags.. Nu visade sig ju alla andra värden och blodtryck vara toppen, så efter att ha berättat om min sjukhusskräck och lite annat skulle hon betänka permission efter vad UL sa. Hon anser att det viktigaste är att jag mår bra, och stressen att vara inlagd är inte bra. (bara av ordet inlagd fick jag tårar och svettingar) Sen vart det dötid till ultraljudet så jag gick och åt lunch (bedrövlig) och satt och läste. När det sen äntligen var dags för UL där det bara gjordes flödesmätning av navelsträng och koll av tapp (2,6) o

Vecka 33 (32+6)

Bild
I natt när jag var uppe och kissade så kom det brunrostad blödning med lite slem. Det kändes ju inget vidare, så efter lite google, stress så verkade det lugna ner sig. Nästa gång jag var uppe och kissade var det likadant men sen lugnade det ner sig. Nu kom det lite svart slem, ytterst otrevligt och nu nojar jag verkligen. Jag ska ringa förlossningen nu och  jag har ju en tid om några timmar så jag får se om de vill att jag ska komma tidigare eller om jag ska vara hemma och ta det lugnt tills min tid är.  Först tänkte jag det var en del av slemproppen, men nu vet jag inte riktigt. Så länge det inte är färskt blod tänker jag att det inte är panik. Fast det tycker ju inte min hjärna som har dragit i gång växel nr 1000. Jag hoppas det är lugnt med både blödningar och leverprover för jag vill gärna att bebisarna stannar i åtminstone 2 veckor till. Dessutom måste jag nog packa om bb-väskan där jag tryckt ner allt möjligt konstigt. **** Mitt mående är det däremot sådär med, jag hade

Vecka 33 (32+5)

Då har jag varit och lämnat blodprover, jag fick sommarvikarien som jag oroat mig att få och så klarar hon det vid första försöket. Vilken lycka! Resan dit gick bra men hem slog det onda ryggontet till så jag visste inte hur jag skulle sitta till slut, det är så jag får panik. Hem till fåtölj och säng och då är det okey igen men korta stunder, värker gör det när jag är uppe och traskar omkring. Jag tycker mig fått mer klåda nu i några dagar så jag har inga förhoppningar om att syrorna sjunkit. Magen har också piggat på sig, svårt att säga vad som funkar men jag tror det är lactulosen, som jag har i filen med physalisfrön och katrinplommon. Kisseriet är däremot mkt värre, jag kan knappt kissa och från och till gör det ont. Ska klaga på ryggen och kisset i morgon och be om mer gallsyretabletter. **** Jag avbokade ju MVC i går, det kändes dumt att åka dit när jag ändå ska till sjukhuset och dessutom åka kommunalt i 34 graders värme är inget jag ville utsätta mig för. Då ringde

Vecka 33 (32+4)

Bild
Segt i dag, jag har trots den tidiga timmen både tvättat och dammsugit men känner mig lite hjärndöd. Det är ohyggligt varmt, i går hade vi 34 grader ute och 26 inne, det är verkligen för mkt för en tjockis som mig, jag blir både gnällig och grinig. Dagen började dessutom inget vidare i går, jag tappade katten Stiinas matskål över henne så det kom torrfoder i hela vardagsrummet, sen kom jag på efter att ha stapplat till parkeringen att jag glömt bilnyckeln, så det var bara att vända. Då fick jag sendrag i mellantån. Så när jag väl kom fram till kompisen var jag svettig och slut och av värmen svullnar både fötter och händer. Väl där var hennes 1,5 åring full av energi och hon fick jogga efter honom i trädgården, födesledagsbarnet hade en kompis där och jag letade efter någonstans att sitta. Var jag än satt hade jag ont i rygg och sida så efter nån timme stod jag inte ut längre och fick lov att åka hem, då hade jag inte ätit nåt och var på svältgränsen när jag väl kom hem så skrek R

Vecka 33 (32+3)

Dagen börjar  med att vårt internet har dött, så himla tråkigt. Så nu internetdelar jag från telefonen till datorn så jag åtminstone kan skriva ett inlägg. Då var helgen över och förbi och en ny vecka börjar. I dag ska jag på kalas då bästa fd kollegans dotter fyller år. Hon önskade sig hästtidningar som nu är inslagna och väntar på henne. Jag hade lite tur då den tidningen hon önskade sig inte fanns någonstans att hitta men när jag lämnade av morsan vid centralen i går har de en pressbyrå med miljoner tidningar och då även denna hästtidning. Helgen har gått rätt bra, hon tjatar hål i mitt huvud men jag orkar å andra sidan inte engagera mig så mkt så det var ju faktiskt en fördel. Annars brukar det bli så att jag är mamma åt min egen mamma. Hon är och kommer förbli väldigt speciell och att umgås med henne är som..jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva henne...men som någon som är vuxen och barn samtidigt. Robban och de andra katterna älskade henne, hon fick bära runt på Rob

Vecka 33 (32+2)

Bild
Vilket sommarväder! Helt fantastiskt! I går hade vi 29 grader i skuggan och 26 i huset, trots det var det inte obehagligt varmt. Vi var på fjärilshuset i går och tittade på hajar, fjärilar, sköldpaddor och andra smådjur. Morsan var i sitt esse och tyckte det var fantastiskt. Det tyckte jag med men det var lite varmt måste jag säga. Som tur var är det inte särskilt stort där och efter en räkmacka och dricka så kändes det bättre. Värst var faktiskt bilresan, jag får så ont i rygg och sida efter några minuter att jag är redo att kasta mig ur i farten. Sen fick jag lov att vila när jag kom hem och vi tog det lugnt hela eftermiddagen, jag tycker uppriktigt synd om morsan som nog ville ut och fara mer men jag pallar verkligen inte. Sen tittade vi på film och tryckte i oss lite ostbågar, sen var den dan äntligen slut och jag kunde lägga mig. Så himla skönt att få sträcka ut sig! **** I dag ska vi till ett lokalt cafe och second hand och sen är det dags att skjutsa morsan till busse

Vecka 33 (32+1)

Bild
Ack denna onda högra sida. Den spänner, drar, gör ont så jag kan inte sitta eller stå. Det funkar ganska bra är att ligga.Trycker jag lite där känns det som en lite Klaras rumpa som kilat in sig i muskler och senor. Det tillsammans med en hård mage, en blåsa ur funktion så kan ni tänka er att jag inte riktigt är på topp. Men jag anstränger mig verkligen. Morsan har redan tjatat ihjäl mitt huvud och jag har lust att skicka henne på slavläger till Kanada. Eller Grönland. Eller långtbortistan. Vädret är dock vacker så i dag blir den någon av de fina klänningarna. Härligt med lite sommarväder. Vi ska åka i väg till fjärilshuset och strutta runt lite, jag har nog inte varit där på 10 år så det ska bli intressant. Tack Sölvie för böckerna och strumporna! Underbart gulligt! Maila mig så betalar jag fraktkostnader.

Vecka 33 (32+0)

Jag tror det var världens längsta dag i går, den tog liksom aldrig slut. Att åka kommunalt med den här onda ryggen är helt bedrövligt, men jag knölade i hop kavajen i ryggsidan så gick det bättre. Såg förmodligen inte klokt ut men jag måste ju överleva resan på nåt sätt. En gott och blandatpåse gjorde saken mycket bättre :) Sen var det dags för ultraljud. Alfred ligger med huvudet nere i mitt bäcken och fötterna i mina lungor/revben, han har ryggen ut mot vänster sida. Han väger ca 2,1 kg och ligger på +11% Klara ligger som en banan med ben och fötter så högt upp man kan komma vid mina bröst och ryggen till höger så långt ut på min högra sida som det går, i mina lungor/lever och andra stackars inälvor. Hon är mer svårmätt så hon uppskattats att väga mer än datorerna säger. Hon väger ca 1,7/8 kg och ca -11% (tror jag de sa) Hon hade dessutom hicka under hela undersökningen <3 Alla flöden var perfekta. Sen bar det iväg till sjukhuset där vi fick sitta i nästan 45 minuter f

Vecka 32 (31+6)

Idag är det ultraljud och läkarbesök för att följa upp prover, CTG och TUL. Maken tar ledig under em och följer med till läkaren så slipper jag åka kommunalt emellan sjukhusen. Däremot blir det kommunalt till TUL. Jag ska be läkaren kolla min tapp för jag tycker att det trycker neråt och så har jag en del förvärkar/sammandragningar. Det var ett tag sen det gjordes så hoppas hon vill göra det. Jag ska även fråga alla miljoner frågor jag har i huvudet. Även om jag fick massor besvarat av den fantastiska tvillinggruppen i går om för tidig födsel och neo. Sen hoppas jag på mirakel att proverna är bättre i dag. För oavsett hur jag mår så är det viktigaste att tvillingarna mår bra och att de kan stanna i magen så länge som möjligt. Mina fina bebisar, så efterlängtade och älskade.  Som nu har namn :) Klara och Alfred. Appråpå magen så har den inte sjunkit utan tvärtom, den har aldrig varit så här högt upp. Jag kan snart balansera ett cirkustält på den. **** Gårdagen tillbringad