Dag 7 på Neo

Jag blev SÅ lycklig i går när jag gick in till småttingarna efter frukost. (man får ju inte springa där riktigt som man vill hela tiden)

Alfred hade ingen cpap och klarade av att hålla värmen alldeles själv! Nu såg han ut som en riktig bebis fast lite mindre då :-) Han var så fin och det är helt underbart att få se hans små ansiktsdrag utan en massa slangar (förutom sonden då)

I går skulle vi komma lite tidigare, för då var det dags att lära tvätta Klara med en massa slangar. Det är inte det lättaste och dessutom blir hon så förbannad! Men efter tvätt och blöjbyte fick hon ligga hos pappa och äta (i sonden) då är hon såååå nöjd. (Efter att ha skrikfest då)

Jag och Alfred fick träna på att han ska äta själv. Han är ju en trött och cool bebis så även om syrran skriker tar han det mesta med ro. Efter cpap är borta så är han så mkt nöjdare bebis. Det var svårt att lära sig äta när man är så liten, han var helt förundrad och har inte riktigt förstått det där med att äta själv. Men nu ska vi träna varje gång det är mat för att träna snuttningen. Klara snuttar mkt på sin napp så för henne kommer det nog gå bra, hon har ju redan gjort trevande försök men det är svårt med cpap som är i vägen. Alfred får all mat i sonden ändå, för det är svårt att räkna hur mkt han får i sig. 

Behöver jag berätta hur mysigt det är att hålla sin bebis nära utan en massa slangar? Lite läskigt är att hans hjärta dimper ibland när han äter, men det fixar han själv att få upp. Han har även ett blåsljud på hjärtat men de kommer växa bort säger läkarna för det är vanligt hos prematura bebisar.

Vid nästa mål skulle jag och Alfred träna på maten igen, maken gick för att äta lunch och trodde jag skulle fixa sonderna själv, så han tog det lugnt. Sköterskan gav Klara mat och jag satt med Alfred.

Allt var frid och fröjd till Klara hörde oss prata. Sen började hon med sin skrikfest, hon var helt hysterisk, hjärtat gick upp i över 200 på henne och de fick henne inte lugn, hon brukar vara arg innan maten men nu var det hysteriskt. Jag blir så orolig, hade hon varit en vanlig bebis....men nu är hon prematur och sååå liten. Om hon ägnade sin energi åt att pigga på sig så.. Lilla unge.

Så jag fick dumpa Alfred i famnen till en annan sköterska och ta emot Klara med alla slangar och sitta med henne och försöka lugna henne. Då blev hon lugn och var alldeles röd och svettig och vi med. Hon får ju inte bli för arg för då går all energi åt till det och det mår hon inte bra av, så att lugna henne när hon är arg är prio ett. När maken kom sen var allt lugnt.

Herregud, vad är det för barn vi har? <3

Sen satt maken med henne hela eftermiddagen och att byta blöja på henne är ju nåt man fasar för med hennes utbrott. Man kan ju inte heller ta upp henne som man vill för då går det också åt för mkt energi för henne.

De hör min röst så mkt och vaknar och tittar när jag pratar. Fast Klara blir mest arg och vill att jag ska vara hos henne. Så jag får ofta stå framåtlutat över henne och hålla min händer om henne. Det innebär magont och ryggskott och svett. För det är ju dessutom extra varmt på rummet hos bebisarna.

****
Jag har nu fixat kattvakt till nästa torsdag, jag erbjuder vår kattvakt nu guld och gröna skogar. Bara hon är kvar där.

Jag ska försöka åka hem i dag med tvätt och pussa katter. Det ska bli skönt att lämna sjukhuset ett tag.

Bästa kompisen kom med mat och kanelbullar i går. Fantastiskt att få äta hemlagat! Jag kommer fasiken få näringsbrist här snart och jag känner att det går åt väldigt mkt energi nu.

Det kändes konstigt att träffa nån från den yttre världen, vi lever ju helt isolerade i vår bubbla här.

Sen var jag killig i näsan i går. Tänk om man skulle bli sjuk! Vilken katastrof! Sen fastnade det i min hjärna i går. Jag frågade en sköterskans går och maken sa att jag inte kan oroa mig för det nu. En sak i taget. Men sköterskan sa att det hör till, att oroa sig för sina bebisar ingår.  Och att min hjärna är så speedad hör oxå till, det är alla hormoner som far runt och det ska vara så. Skönt att höra! Min hjärna håller ju på att explodera snart.

Åh, tack för era kommentarer om molvärken! Det känns mkt lugnare nu. Jag köpte en termometer och jag har inte feber.

Tack goa ni för era fina kommentarer, det betyder mkt för mig

****

Jag måste även skriva ner om kejsarsnittet vilket var en mkt märklig upplevelse. Jag vill göra det innan jag glömmer bort det.

Maken sitter känguru med båda