Inlägg

Trappa ner mediciner

Jag är som sagt fast besluten att gå ner alla kilo jag gått upp. Men det går ju inte,  jag blir faen TOKIG.


1,3 kg på två månader. Trots rätt matintag och träning. Maken har som sagt rasat i vikt och är snart i mål.


Denna vecka upp 0,2 men mensen har kommit, tillsammans med PMS deluxe vilket är en liten förklaring i alla fall.


Förövrigt har det varit jobbiga veckor, sjuka barn, trött mamma, vakna barn på nätterna, vaken mamma på nätterna.


*****
Jag har börjat dra ner venlafaxin och sen jag började med det så har ångesten ökat och sömnen minskat. Det var då ett par jäkla tabletter jag aldrig lyckas sluta med. Jag har ju bland annat otrolig tinnitus tillsammans med viktuppgång som biverkningar av tabletterna. Jag är trött på dem och vill sluta men det är ju nästan omöjligt.


Så just nu känns det inte som jag är nån trevlig mamma och fru- trött, irriterad och tjock. Trött på maken där det känns som jag bor med en bekant och inte en make. Inte når jag fram till honom heller, inte vill ha…

Viktväktarna

Jag har som mål att gå ner 15 kg. Eller i alla fall 10-12. Eller egentligen så mycket som möjligt.

I 25-årig förlovningsPresent fick maken viktväktarabonnemang av mig i tre månader, han har liksom jag en tendens att överäta. Nu när han nästan vägde 100 kg tänkte jag prova att ge bort ett abonnemang, antingen emottas det bra eller inte. Han blev förvånad och glad.

Förutom det fick han en hotellnatt med frukost utan familjen, det mottogs om möjligt ännu bättre :-)

I alla fall. Den 1 januari drog han och jag i gång, han såklart engagerad och duktig med noll fusk. Han äter semla osv inom poängen, äter god mat och tycket VV faktiskt är toppen. Jag har gått ner med viktväktarna förut men har en tendens till att fuska och ljuga för mig själv. Men nu kändes det annorlunda, nu var vi två!

Så sen 1 januari har maken (utan träning) gått ner 8,5 kg. Jag har gått ner 1 kg. Men va fan liksom! Jag tränar ju dessutom på sats och rider. Går jag ner för det? Nejdå! 1 kg. Det är ju som ett skämt! (jag…

Förändringens tider

Jag har bloggat i många år, i sorg och glädje. Under flera år var den min räddning, tröst och enda ventil för allt som hände i livet. Så mycket stöd jag fått från er, hjälp, tröst och emellanåt skäll.

När jag läser äldre blogginlägg så kan jag se förändring av språket i jämförelse då och nu. Då hade jag ett mycket färgrikt och mer levande språk, Nu är det endast korta meningar i faktaanda. Största förändringen före och efter barnen.

Jag tänker främst tidsbrist men även att det var ungefär 4,5 år sedan jag fick prata klart en mening, tänka klart en tanke och att jag inte använder mitt språk på samma sätt. Jag tycker jag är långsammare, tröttare i tankarna och har svårare att komma i håg saker, Kanske även åldern spelar in?

Under julen var det första gången jag läste ut en bok på kort tid, annars brukar det ta minst ett halvår att läsa ut en bok. Mestadels beroende på att jag inte kommer i håg vad jag läst dagen innan och att jag är trött och bara orkar med 1-2 sidor.

Ni som hängt med m…

Incidenter på dagis

Alltså, som förälder känns det som jag är ute och simmar på djupt vatten utan att se stranden.


I måndag hade Alfred sparkat en kille i magen, och skattade, detta ledde till allvarliga samtal både på dagis och hemma. Konsekvensen blev dessutom att han inte får lyssna på ljudbok utan vi läser bara kompisböckerna.


I går hade en ny incident varit (oklart vad) med nya samtal.


Nu ringde de från förskolan och berättade att han kastat en isklump i ögat på en kille så det blödde och blev ett jack.


Förskolan är fantastiska, engagerade och målmedvetna. Nu ska de ha en personal med honom hela tiden för att avvärja och lära honom hantera situationer.


Jag får magsår, sömnsvårigheter och blir superstressad. Vad är det som händer? Varför gör han såhär? Min hjärna drar genast i gång i 180 med utredningar, specialpedagoger och -Vad är det för FEL på honom?


Han har svårt att förklara vad som hänt, varför och ånger och empati vette fasiken om han känner. Han hade i alla fall blivit superledsen i går v…

Vila i frid :(

Vi har haft en underbar ledighet, fått sovmorgon till 07 nästan varje dag. Mycket kärlek, kramar och roliga aktiviteter.


Plötsligt är det vardag och jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Arga, trötta barn på morgonen och en trött mamma. Stök återigen på nätterna och arga efter dagiset. Hej vardag!


*****
Sorgens dag har kommit, Robban har tacklat av och det är dags att säga hejdå. Jag bokade tid för avlivning på fredag och ingenting kan kännas mer fel, ändå vet jag att det är rätt. Jag gråter floder varje dag och är helt knäckt.


Min livskamrat, själsfrände och stora kärlek. Mitt svansbarn. Jag förstår inte hur jag ska klara mig? Hur jag ska klara fredagen.


Jag förstår inte. Mitt hjärta går sönder.

Hästar och ledighet

Bild
Alla klappar inhandlade dock inte inslagna, maten är beställd och kommer hemlevererad i kväll. Granen är klädd och semestern har blivit beviljad. Kl 15 i dag blir vi lediga ända till 8 januari.


Denna vecka har vi haft hoppning båda lektionerna och i dag ska jag och en ridkompis ha privatlektion i hoppning.


I morgon är det Klara som ska vara i stallet och på söndag har vi hyrt ponny i 4 timmar på min ridskola.


Nästa vecka har jag bokat in mig på en 5 timmars dressyrkurs  och på nyår har vi bokat in oss på åka pulka efter häst.


Mycket hästar nu...


Till detta har jag nog övertagit Klaras hosta, jag hostar så jag får ont i sidan. I övrigt är jag inte sjuk men rätt trött efter en sömnlös vecka.


God jul till er alla!

Ilska & sjukdom

Veckan och helgen har verkligen testat vårt tålamod, mest av sömnbrist. Det hostas mest hela tiden och alla vaknar var 10 min (känns det som) och jag fungerar verkligen inte utan sömn. Jag blir en sur bitch utan tålamod vilket blir som ringar på vattnet till resten av familjen.


Det senaste året har vi inte vabbat särskilt mycket men i dag fick Klara vara hemma och Alfred fick åka till dagis. När hon är hängig bråkar twinsen ännu mer så ha båda hemma är uteslutet.




Jag hade möte i veckan med dagis angående Alfred. det blev ett mycket bra möte där vi kom fram till en massa saker för att kunna stötta Alfred så bra som möjligt. Han har det lite jobbigt med bla kompisrelationer som han behöver träna på. Vi gjorde en gemensam plan för att kunna boosta honom inför framtiden.


Det känns bra men samtidigt ont i hjärtat. Min fina goa kille. Jag vill vara med honom varje sekund och skydda honom, vägleda och krama. Han har varit lite ilsk i veckan och sovit dåligt, jag gissar att det är reaktione…