Inlägg

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell

Bup kaos. Får det verkligen vara så här?

 Som vi väntat på att få komma till Bup. När jag kontaktat lokala Bup hänvisar de till att de gör omorganisering och de inte kan de emot oss. Dessutom är år att ta sig framåt i kön.  Jag har jagat dem hela hösten utan någon som helst framgång. Samtidigt har kaoset både hemma och i skolan varit en följetong. Jag gör inget annat än att få magsår, hjärtinfarkt i paniken att släcka bränder efter Alfred.  Till slut fick jag nog och ringde vårdgarantin, vi har ju väntat åratal nu och borde får komma privat, men nej.  Eftersom det är omorganisation så gäller inte det, och vi hänvisas till bup. Som hänvisar oss tillbaka.  Så jag anmälde bup till patientnämnden, ett Mail till dem hur vi skickats fram och tillbaka.  Det tog två dagar och sen ringde en verksamhetschef från bup start i länet och vi fick tid inom En vecka. Jag var så jävla glad. Äntligen! Jag såg framför mig utredningar, tester, föräldrastöd och framförallt massor med stöd till Alfred.  Fan så naivt. Vi träffa en gammal läkare som

Men suck över vården

 Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån. Jag kände ett sånt otroligt hopp över att Alfred skulle få sin utredning. Men efter det första samtalet i juli har vi inte hört ett ljud. Jag har försökt att ringa men det går inte ens att komma fram.  Nu när han börjat åk 2 märks det tydligt att han behöver anpassningar. Vi har haft ett superbra samtal med skolan som försöker anpassa så gott det går. Här hemma har det varit perioder med lugn varierat med utbrott. Klara hamnar lite i skymundan och även dem två bråkar en del. Hon å andra sidan har oxå utbrott och kan skrika så högt att min klocka larmar för buller och hög decibel.  Hösten har varit rätt intensiv med mycket kalas, lek med kompisar och vi åker skytteltrafik mellan aktiviteterna. Precis som det ska vara, jag Är glad att tacksam att de bjuds på kalas och har kompisar. Båda älskar friidrotten, Klara sin ridning och Alfred sin parkour.  Jag har varit i väg på världens underbaraste ridläger och bara fått vara jag. Hästar är live

Semester och BUP

Äntligen semester och precis som förr om åren har vi delat upp den. 3 veckor tillsammans och 1 vecka vardera ensam med barnen. Tanken är att twinsen ska få så lång ledighet som det går. 1 vecka ensam brukar vara rätt svettig men i år har det gått ovanligt bra.  De har även varit på ridläger respektive parkourläger veckan innan vår riktiga semester. Tack och lov för att maken jobbat hemma så han kunnat hämtat och lämnat dem.  Vi har varit 6 dagar i Göteborg, jag tror vi aldrig haft så bra semester tillsammans. Minimalt med bråk och mycket skratt. Vi har dessutom sovit som aldrig förr på ett toppenhotell. Att vara på resande fot är verkligen ett vinnande koncept för oss. Men även solen har sina fläckar och så även hos oss. Alfred har varit minst sagt ilsk, varje motgång, tonändring och nej har resulterat i utbrott.  Vi blev även kallade på vårt första samtal på BUP, med en efterföljande telefonutredning. Alfred kommer utredas för ADHD men de funderar även över Asperger. Dock utreds inte

Den nakna sanningen

 Okej.. Här kommer det. Må det bära eller brista. Jag skulle kunna skriva en hel roman. Men här är en del av det som gömmer sig i mitt hjärta.  Jag vet att det lyst igenom mina inlägg ett tag. Den där taggen som sitter i mitt hjärta och som några av er har uppmärksammat. Det här inlägget har legat ett tag då jag inte vetat om jag skulle publicera det.  Jag känner mig så jäkla vilsen, vafan ska jag göra? Jag är så otroligt sorgsen, över nuet och vår framtid.  Min man…Vi har varit i hop i 28 år, hela mitt vuxna liv. Han har varit mitt allt, min stora kärlek och bästa vän. En stor trygghet som alltid stått vid min sida. Det finns absolut inget ont i honom. Han är snäll och vänlig och har inte så stora krav på livet. Han pratar absolut inte känslor och har aldrig gjort.  Han har alltid varit en ensamvarg, kanske inte haft en massa intressen och drivkraft. Men det har å andra sidan jag haft så han har kompenserat mig bra. Han är 10 år äldre än mig vilket inte har märkts så mycket förutom de

Framåt och bakåt

 Nu har jag inte skrivit en rad sedan november, jag vet inte om det är en tröst att jag har en massa inlägg i huvudet. De bara inte kommer på print.  Egentligen har det inte hänt så mycket, livet rusar på men det känns som jag står still och stampar på samma fläck. Jag har fyllt i en massa papper från BUP, skolan har fyllt i en massa papper från BUP. Nu väntar vi och hoppas på, att vi blir godkända för en utredning. Men det kan lika gärna bli ett nej och att de hänvisar tillbaka till skolan.  Alfred upptar mycket tid i min hjärna, jag oroar mig, funderar, oroar mig ännu mer, planerar och känner mig oftast maktlös. Han är så svår och får mig ofta att känna mig som en värdelös mamma. Jag saknar verktyg att hantera honom, en stor del av mig är övertygad om att det är jag som misslyckats. Vi har ofta konflikter, han har ofta konflikter i skolan med kompisar och jag försöker verkligen att  välja mina strider, för han uttrycker ofta att alla klagar på honom.  Jag känner igen mig i honom, hur

Men nu så!

 Som vanligt var det ett tag sen jag skrev, ju äldre jag bli desto fortare går tiden. Helt plötsligt har det gått månader innan jag var här sist.  Jag har bytt tjänst och har fått ett fantastiskt roligt jobb, och nästa år ska jag dessutom få förstärkning av två nya kollegor. Vi jobbar dessutom hemma någon dag i veckan och plötsligt har jag fått vardagen att gå ihop, få mer tid då jag slipper pendla kort o gott är hela jobbsituationen toppen.  Maken jobbar oxå hemma men det är då mer av ondo då han äter oss hur huset. Han har fått coronafetma och har gått upp över 20 kg. Vilket medför att han inte har energi, är trött jämt och har vuxit ur garderoben. Han verkar dock inte bry sig utan fortsätter äta.  Barnen har börjat på friidrott vilket var och är en riktig succé, de tycker det är väldigt roligt och dessutom verkar de ha talang och får beröm av ledarna som säger att våra barn kommer gå långt.  Men strulet med att byta ridskola för Klara  verkar äntligen ha löst sig efter 1 års letande