Den nakna sanningen

 Okej.. Här kommer det. Må det bära eller brista. Jag skulle kunna skriva en hel roman. Men här är en del av det som gömmer sig i mitt hjärta. 

Jag vet att det lyst igenom mina inlägg ett tag. Den där taggen som sitter i mitt hjärta och som några av er har uppmärksammat. Det här inlägget har legat ett tag då jag inte vetat om jag skulle publicera det. 

Jag känner mig så jäkla vilsen, vafan ska jag göra? Jag är så otroligt sorgsen, över nuet och vår framtid. 

Min man…Vi har varit i hop i 28 år, hela mitt vuxna liv. Han har varit mitt allt, min stora kärlek och bästa vän. En stor trygghet som alltid stått vid min sida. Det finns absolut inget ont i honom. Han är snäll och vänlig och har inte så stora krav på livet. Han pratar absolut inte känslor och har aldrig gjort. 

Han har alltid varit en ensamvarg, kanske inte haft en massa intressen och drivkraft. Men det har å andra sidan jag haft så han har kompenserat mig bra. Han är 10 år äldre än mig vilket inte har märkts så mycket förutom de sista åren. 

Sedan barnen kom har vi båda förändrats. I stället för att vara ett team har vi varit 2 öar. Vilsna. Innan hade vi ett mål (barn)som vi kämpade för i 14 år. Efter det så…har vi inget mål alls. 

Men med pandemin har det blivit katastrof. Maken jobbar bara hemifrån och rör sig bara mellan kontorsstolen och köket. Coronafetman är ett faktum och han väger åtminstone 100 kg. Och lite till kanske. Hans liv går mer ut på att äta och sitta vid datorn. Han är med på en del lekar som barnen tvingar med honom på. Han klagar aldrig på att jag är i stallet eller åker och tränar. 

Med det har det kommit..En del tråkiga saker. Han snarkar som fan. Sover alltid i soffan några gånger om dagen. Äter oss ur huset. Har noll insikt och intresse att förändra sig. Är inte särskilt engagerad i varken mig eller barn men hämtar barnen från skolan de dagar jag är på jobbet. Vi har inget samliv längre då han inte kan få erektion längre. Han har kort och gott blivit en gubbe. 

När jag inte är hemma så glömmer han ge barnen mellis, låter de se på tv en heldag/padda trots de inte ska se padda på veckorna och restriktiv på helgen (för Alfred skull). Han sover i soffan och de härjar vilt i huset. Han lagar möjligen blodpudding till familjen, inklusive mig, trots jag är vegetarian. 

Om jag frågar eller kanske ifrågasätter skjuter han allt i från sig och säger att så är det inte alls. Han skulle aldrig någonsin gå till en psykolog. Han har varit hos läkaren 1 gång under alla våra år. 

Jag har verkligen försökt allt. Tills att nu bara gett upp och tänker det är hans val och hans liv. Men det medför å andra sidan att jag drar hela lasset här hemma, alla aktiviteter, alla utflykter, semester, vänner- alt gör jag. Allt planerar jag. Och ja, jag har faktiskt gjort tvärtom oxå- att inte göra nåt. Men det slutar med att både jag och barnen inte har rena kläder, klättrar bokstavligen på väggarna. Jag är en projektledare så försöker få allt att gå runt.  

Älskar jag honom? Ja, jo eller kanske den gamla maken som finns därinne nånstans. 

Gör jag min del? Är jag en del av detta? Absolut, det är aldrig ens fel. Jag är….sorgsen, något bitter. Ensam. Alfred sa faktiskt det hÄromveckan, vilket högg i mitt hjärta och jag måste göra nåt. Han sa att jag verkar så Arg på pappa, att jag skäller på honom ofta. Och det gör jag nog. Och det hjälper inte ett dugg.. 

Vill jag skiljas? Ja. Och nej. Vi har lovat varandra i nöd och lust och jag har aldrig haft någon annan.

Sen är det ekonomiska. Han tjänar massor mer pengar än mig. Har fonder hit och dit. Jag är inte lika sparsam. Vi har hus och massa lån. 


        

Kommentarer

  1. Vilken tuff situation. Kram!

    Tanken på att separera har slagit mig också någon gång, men jag har svårt att tänka mig att vara utan barnen på deltid. Och vi har mest bara dippar och så blir det bättre igen.

    Det låter som att det behövs ett tufft ultimatum från din sida, om du tror att det finns någon chans att rädda förhållandet. Ska han inte sluta jobba hemifrån snart förresten?

    SvaraRadera
  2. Känner med dig i din svåra situation. Vet inte om jag egentligen har några goda råd att ge, men tänker att du borde försöka prata med din man.
    Vi har varit i liknande situation och det svåraste var att prata utan att anklaga den andre. Det är ju förändring och inte anklaga man vill uppnå.
    Rent konkret slutade vårt samtal med en uppdelning av sysslor och olika ansvarsområden. Jag städar och maken tvättar. Perfekt när man som jag tycker om att ha det rent omkring sig. Är det smutsigt vet jag vems fel det är ��. Maken tvättar och plockar in barnens kläder. Vissa av mina plagg får han dock inte röra.
    Matlagning turas vi om med och den som lagar bestämmer vad det ska bli.

    Det positiva med vår uppdelning är att vi accepterat att vi gör saker på olika sätt och att vi slutat anklaga varandra för att göra saker fel.

    Inte är vi lika förälskade som för 25 år sedan, men vi har bestämt oss för att uppmuntra och uppmärksamma varandra istället för att anklaga. Ofta går det ganska bra, men det har tagit tid att hitta tillbaka till varandra.
    Hoppas att ni också hittar vägar tillbaka.

    SvaraRadera
  3. Hur mår du och hur har det gått för er?<3

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Prick del 2 (mystiska utslag)

Semester och BUP