Bebiskarusellen

Då var det dags igen. En skitartikel om en skitdebatt. Tänk att folk tycker en himla massa de inte har en aning om. Jag blir alldeles svettig när jag läser och väldigt på besviken på både artikel och debatt. Läs för guds skulle inte om du har en dålig dag. Samtalskväll i Lund

Jag vet inte om ni sett det här, men nånstans så måste jag säga att det nästan är samma situation vi hade. Jag ångar så att vi inte slogs om adoptionen och vår rätt att adoptera! Utredaren anmäld

Fantastisk dag i går. Den var alldeles himmelsk, så där alldeles perfekt och vi åt god mat och myste i deras lilla hus men sjukt stora gård. Jag menar 5 lador och en tomt på mååånga hektar. Nu vill jag flytta igen:-) Så vill jag ju oxå bo! Men det bästa är att familjen är så okomplicerade, genomtrevlig och jättegoa. Att vara med dem gör att man mår så bra. **** Okey. På kvällen roade jag med att googla. Det är med surrogat är sjukt komplicerat, man måste verkligen ha stenkoll för väldigt mycket kan gå fel. 1. Det finns få seriösa förmedlingar. De mest kända finns i USA, Indien och även Ukraina är med på ett hörn, men där är det svårt att hitta någon seriös klinik. 2. Vi pratar om minst 600 000-1.3 miljoner kronor. Och skulle inte äggen ta sig osv så kostar allt ändå pengar. 3. Att få embyona att fästa är inte alltid det enklaste som vi vet. Man är inte garanterad någonting 4. Det är lång väntetid 6 månader + behandlingar minst 3 månader + graviditet på 9 månader. Då är v...

Okey, ni vet att det inte går något vidare för oss att få barn, vi har nu provat både IVF, äggdonation och embryodonation. Ingenting fungerar för oss.  Nu på vägen hem lyssnade vi på Klara Zimmergren och hennes kamp mot barnlöshet, IVF och slutligen adoption. Jag blev så himla ledsen när hon pratade, hon sätter liksom ord på mina känslor, men när hon berättar att hon förlika sig med barnlösheten så känner jag att jag inte är där. Jag vill inte vara barnlös, jag vill inte stå utanför samhället.. Jag vill bli mamma!  Jag skällde dessutom på maken att jag är så trött på att bära det här barnlöshetsskiten själv. Att jämt googla, ta ansvar och veta nästa väg när det hela tiden är enkelriktat. Jag är så trött på att kämpa själv. (åh, vad jobbigt det är att gråta hela tiden) Just då fick jag en kommentar av Lina som undrade om surrogat. Så jag tog chansen och frågade maken vad han tänker kring det och han visst och han kunde googla lite.. Så då är han med på tåget, men vad tän...

Läs om underbara Sara och hennes man som äntligen fått sina tvillingar. Lyssna även på fantastiska Klara Zimmergren om barnlöshet och adoption. (jag blir förövrigt som vanligt ganska upprörd över att alla över 40 får adoptera men när jag var 36 fick nej pga av makens ålder. Vi hade kunna lösa det med bråk och överklagande och så här i efterhand så skulle vi gjort det.)(bara så ni vet.) (ibland undrar jag om vi någonsin kommer få barn eftersom allt vi gör i bebiskarusellen så sätts det bara käppar i hjulet).

Dina påminde mig om surrogattankarna igen i föregående inlägg. Jag tänker faktiskt en del på det. Jag har ju skrivit en del om det förut. Jag tänkte jag ska skriva ett riktigt inlägg om det. Hur jag tänker och resonerar.   Fortfarande Ingen mens :-( **** I går var vi förbi djuraffären för att byta en kattleksak och passade då på att köpa en bädd till Greta. När vi efter shoppingen kom hem la jag den på golvet i hallen för att ställa ner övriga varor. Då passar Robban på att kissa på den! på Gretas bädd!! Men va faaan då. Vad är det han har fått för sig nu? Nu har det hänt två gånger på fluffiga saker. Vet. kände ju igenom honom sist och sa att det nog inte var UVI. *muttrar* **** I dag hade jag tänkt och ut och cykla några mil, men det ösregnar ju liksom. Det skulle ju bli fint i dag. Jag fattar inte var sommaren tog vägen. **** Nästa vecka blir en intressant vecka. I morgon ska jag på intervju på socialtjänsten, jag funderar start på att avboka men det kanske ...

Det tänks mycket här borta. Framtiden, eller inte. Jobbet. Livet. Äktenskapet. Allt hör ju i hop i en enda stor sörja. Som Lill sa att man befinner sig i ett sorts väntrum, livet pågår för alla runt om, ovetandes om mitt sittandes här i väntrummet. Och jag sitter och väntar på att livet ska börja. Själv. För det är oerhört ensamt i bebiskarusellen. Saker jag tänker, som är tabu att säga, tycka och tänka. Om min sorg, ilska, svarta tankar och apati. Jag tycker  Jean  beskriver det väldigt bra. För det här är inte jag. Jag som älskar äventyr, skratt och livet. Jag antar att det är en sorgeprocess. Som man under flera år går igenom. Dina frågade om surrogat och det tänker jag på väldigt mycket. Men det känns främmande, det finns inga bloggar, väldigt lite information. Jag har helt enkelt inga kunskaper om det. Och vad säger man till sina anhöriga? får man verkligen behålla barnet sen? Å andra sidan är det lika mycket vårt barn som genom äggdonation och adoption. Men någon...

Vet inte om ni läste Expressen igår? (vi har ju fortfarande den lilla pojken som kommer och säljer den) Men där stod det om singeladoption och med bl a Carola i spetsen. Alla var långt över 40 år och hade påbörjat adoptionsprocessen vid 40. Jag blir väldigt förvånad för om ni minns för 2 år sen så var jag nyss fyllda 37 och gjorde en förfrågan om adoption men fick ett absolut nej för att vi och framförallt min man var för gamla och vi fick inte ens lämna in en ansökan elelr komma på intervju. Ingenting. Då kunde jag dessutom tänka mig äldre barn. Men nej! Så läser man att 47 åringar adopterar. Men? Då fattar jag inget.