Surrogat

Okey, ni vet att det inte går något vidare för oss att få barn, vi har nu provat både IVF, äggdonation och embryodonation. Ingenting fungerar för oss.

 Nu på vägen hem lyssnade vi på Klara Zimmergren och hennes kamp mot barnlöshet, IVF och slutligen adoption. Jag blev så himla ledsen när hon pratade, hon sätter liksom ord på mina känslor, men när hon berättar att hon förlika sig med barnlösheten så känner jag att jag inte är där. Jag vill inte vara barnlös, jag vill inte stå utanför samhället.. Jag vill bli mamma!

 Jag skällde dessutom på maken att jag är så trött på att bära det här barnlöshetsskiten själv. Att jämt googla, ta ansvar och veta nästa väg när det hela tiden är enkelriktat. Jag är så trött på att kämpa själv. (åh, vad jobbigt det är att gråta hela tiden)

Just då fick jag en kommentar av Lina som undrade om surrogat. Så jag tog chansen och frågade maken vad han tänker kring det och han visst och han kunde googla lite..
Så då är han med på tåget, men vad tänker jag?

 -Tänker vi rent etiskt tänker jag att det måste vara en seriös klinik med en kvinna som vet vad hon gör och där allt går korrekt till. Hade vi hittat nån i Sverige hade det varit perfekt.

-Tänker vi svar jag ska säga till omgivningen så tänker jag att vi säger som det är..

-Det känns verkligen som något jättestort och mycket kan gå fel på vägen. tänker jag att det nästan är som adoptera känns det lite lättare

-förmodligen måste det med både donerade ägg och spermier eftersom makens är lite trötta. Chansen att hitta dubbelt är nog även det dubbelt så svårt

-det finns 2 hemsidor om det, inga bloggar och jag har noll kunskap

-det kostar nog hur mkt pengar som helst? Jag vet ingenting, kan inget och tycker det är väldigt läskigt.

Men kanske vi måste ta steget nu efter augusti?

 Hänger ni med på den resan?