Bebiskarusellen

Fortfarande en mardröm. Det är som att leva i en bubbla, ett stort vaccum medan världen pågår runt omkring mig. Vi måste ändå jobba, laga mat, leka med katterna och betala räkningar. Medan alla runt omkring lever helt ovetandes och de som vet orkar jag inte ens bemöta. Medlidande klarar jag verkligen inte av just nu. Hur jag ska klara av och träffa alla undrande i morgon på jobbet vet jag inte. Kan inte någon bara komma och rädda mig? Jag önskar så att jag trodde på gud så jag hade någon sorts förtröstan, för jag förstår verkligen inte meningen med det här. Jag har legat och gråtit i natt och varje gång jag tänker på gårdagen så bryter jag ihop. **** Jag ska försöka sammanfatta det jag kommer i håg från i går. Undersökningen pågick nästan 1 timme, hon var ytterst noggrann, printade ut en massa bilder, mätte och berättade. (vi fick tyvärr ingen bild med oss) Det var fantastiskt att se honom, han var så otroligt fin och man kunde se varenda litet finger hos honom. Jag tyck...

Känner mig deppig och ledsen i dag, det här känns inte alls roligt, jag vill inte alls vara med om det här. Jag kan inte glädjas alls åt att vi är i vecka 14, ärligt talat så känns det bara jobbigt. Bebisen växer och det innebär att en ev abort kommer bli ännu värre. Det blir ju bara ännu jobbigare för varje dag. Sen får jag otrolig skuld och dåligt samvete för att jag tänker så för just nu lever ju knyttet och behöver all kärlek som tänkas kan. Äsch, jag vet inte hur jag ska förklara. Kanske ni förstår ändå. Sen när jag läser i appen tycker jag att knyttet kanske borde varit större? Men det sa de inget om. Allting bara snurrar i huvudet, jag håller på bli galen vissa stunder känns det som. I går for vi runt och kollade mammaklädesaffärer, vi hittade 3 st med blandad kvalitet (timmermansgatan, saltsjöboo). Tillslut hittade jag mammabyxor, kjol, och tunikor på Proud på Östermalm. En väldigt trevlig butik om än dyr. Men inte ens det kändes särskilt roligt, varje gång jag ska...

Usch, vilket humör jag vaknade på idag. Eller vaknade? Jag somnade väl inte ens. Jag har svårt att somna, vaknar mitt i natten och kan inte somna om, vaknar sen vid 04.30. Det blir inte många timmar det inte. Sen blev inte livet bättre av att Robban inte hade tid att mysa och dessutom bet mig i handen. Föbannade jävlaskitförsökochskittabletter. Gud vad jobbigt det är. Det hade varit lättare att uthärda om det kommit nåt gott ur det hela men inte ens det. **** Jag fick plats på ridningen i går, men det var ett sådär pass. Eller snarare passet var roligt men jag kände mig ofokuserad, hästen var seg och jag var så mkt sämre än alla andra. Jag gillar däremot verkligen den ridläraren, hon är tydlig och väldigt trevlig. Och ser allt. I dag är det ridning igen men med min grupp, det känns i alla fall lite bättre. Jag känner mig alltid tryggare att rida med min grupp som känner mig. Däremot gillar jag inte den ridläraren så värst. **** Vilken dag det var igår på jobbet. Herregud. ...

Det var en sån trevlig kväll igår. Vi var först hos ridkompisen på fördrink och sen gick vi vidare till restaurangen och sen tillbaka till kompisen igen. Jag hade förberett mig med Alvedon och nässpray så jag klarade mig ganska bra. Nästa gång ska vi vara hemma hos oss och äta middag..väldigt roligt med nya ev kompisar, men jag ska inte gå på samma beta som förra gången jag trodde jag fått en ny kompis. **** I morse ringde jag närakuten och mycket riktigt hade jag urinvägsinfektion så det var direkt att åka till Apoteket och hämta ut tabletterna. Förkylningen är om möjligt ännu värre, det är helt stopp i näsan och så har nog allt snor avancerat till hjärnan. När jag prata låter det; jad äd bada lide däppt i nädan! Jag har snutit mig så mkt att min näsa numer är en clownnäsa. Knallröd och stor! Så resten av eftermiddag har tillbringats helt horisontellt i soffan tittandes på filmer.. Måtte jag bli frisk tills i morgon då jag har ett viktigt kundmöte med en tjej som verkligen ...

Det känns som en liten svacka just nu, lite jobbigt att leva och vara. Jag känner mig väldigt ensam och övergiven. Det är nackdelen med att man inte berättar för folk vad man håller på med och vad som händer i ens liv. Jag kan inte läsa era bloggar, inte hänga i forumen, jag orkar inte riktigt med andras lycka just nu. Jag vill liksom inte veta vad det är jag missar. Funderar mkt på det här med vikten, försöker fokusera på annat än barnlösheten. Jag har viljan men inte orken. Det enda jag tycker är verkligt roligt är att rida, all annan träning är verkligen blaha i jämförelse. Jag borde lära mig löpträning, det är otroligt effektivt, krävs inte så mkt och bränner mkt kalorier. Men jag skäms så för att skutta fram som en elefant, fel taktik och fel kläder. Men det är ändå en tanke som gror. Dietisten träffar jag om 10 dagar, hoppas verkligen hon är bra. **** Än så länge får jag inrikta mig på att överleva. Klara av det här. Ni får liksom stå ut så länge med lite halvdeppiga...

Känner mig ganska tom. Det finns liksom ingenstans för mig att vara, i forumen är alla glada och nyplussade, i bloggarna myser alla med sina barn, magar och familjer. Jag har bloggat i snart tre år, och jag står fortfarande kvar på samma ruta. Jag måste vara Sveriges mest misslyckade person. Det är ganska tungt måste jag säga. Just nu känner jag mig väldigt ensam, det känns som att det inte finns nån räddning för mig, inget mirakel kommer att ske och det känns som min historia inte kommer sluta lyckligt. I alla fall inte på det sätt som jag vill. Jag har inte ens mailat klinken. Varför ska jag göra det? Just nu orkar jag inte dra i gång mer, jag har ingen ork kvar, ingen livsglädje, vi har gjort 5 försök i Riga och efter operationen i februari skulle ju allt gå så bra. Jo tjena. Dessutom måste jag göra saker annorlunda: -Denna gång måste jag gå ner i vikt. Och jag har ingen ork att ta tag i det. Det är ju lika slitsamt som med försöken, eftersom jag har så svårt att tappa vi...

Hedersord, jag är döende. Jag är helt sinnessjukt förkyld. Måste försöka överleva. Jag har tappat HELA smak och luktsinnet, ganska otäckt faktiskt.