Bebiskarusellen

 Det har verkligen sin charm att cykla till jobbet, i går möttes jag av ett stort vackert rådjur och en hare och i förrgår av fina katter. Det är fortfarande urjobbigt med tre växlar i uppförsbackarna och jag svär varje gång över den sega cykeln. Men nu är det dags att ta bort dubbdäcken på den så då kanske det rullar lite bättre. Det brukar vara -8 när jag cyklar till jobbet och +8 när jag ska hem. Det är inte alltför enkelt att klä sig. Jag längtar till mer värme så jag kan ta fram den fina cykeln och bege mig ut på milslånga cykelturer med maken. **** Nu blir det mycket några veckor framåt måste jag säga, det är jobb, möten, städdagar och den stora resan förstås. Det ska bli så himla spännande att åka i väg. I går var vi på missbruksutbildningen och det visade sig att hon som håller i det oxå rider på samma ridskola men en annan dag. Så lustigt, i den gruppen har jag oxå ridit men jag har aldrig tänkt att hon är hon. I bland är världen bra liten. **** Saker att län...

Det var inget vidare år förra året, det kan vi ju vara överens om. Ni kommer väl i håg den inställda operationen som sen blev av, röran med ridkompisen, facket och möten med gamla jobbet, de tre försöken som skulle bli sååå bra efter operationen? Nej, bättre år kan man ha det. Nu ska jag försöka fokusera på bra saker i år. Sånt som jag vill göra och tycker om, precis som Hönsamaja föreslog . Med hjälp av er förstås, för utan er hade jag aldrig klarat förra året. Alla bra idéer och nya perspektiv. Det är som att ha en liten extrafamilj. **** Jag fyller ju 40 i mars, jag vet inte om jag ska ha kalas eller inte. Min största rädsla är att det inte kommer nån. Ingen kanske vill komma? Eller har tid? Så står jag där. Min största rädsla är att bli övergiven, i alla lägen. Men jag gillar kalas, och framförallt presenter. Så jag vet inte. Tänk om man hade såna kompisar som ordnade överraskningsfest. Som på tv..Det vore nåt ;-) Min absolut största dröm är att åka till USA, både som we...

Känner mig ganska tom. Det finns liksom ingenstans för mig att vara, i forumen är alla glada och nyplussade, i bloggarna myser alla med sina barn, magar och familjer. Jag har bloggat i snart tre år, och jag står fortfarande kvar på samma ruta. Jag måste vara Sveriges mest misslyckade person. Det är ganska tungt måste jag säga. Just nu känner jag mig väldigt ensam, det känns som att det inte finns nån räddning för mig, inget mirakel kommer att ske och det känns som min historia inte kommer sluta lyckligt. I alla fall inte på det sätt som jag vill. Jag har inte ens mailat klinken. Varför ska jag göra det? Just nu orkar jag inte dra i gång mer, jag har ingen ork kvar, ingen livsglädje, vi har gjort 5 försök i Riga och efter operationen i februari skulle ju allt gå så bra. Jo tjena. Dessutom måste jag göra saker annorlunda: -Denna gång måste jag gå ner i vikt. Och jag har ingen ork att ta tag i det. Det är ju lika slitsamt som med försöken, eftersom jag har så svårt att tappa vi...

Även om jag skriver om en massa annat i bloggen så lämnar barnlösheten inte min hjärna en enda sekund, jag ältar, planerar och oroar mig. Samtidigt som jag är både arg och bitter i min hjärna emellanåt. - Varför drabbar det här just oss, alla andra skaffar ju barn på korsen och tvärsen. Vissa mer lämpliga än andra. Vem bestämmer sånt egentligen? Varför är det så här? Just nu är jag bitter över att vi inte har pengar nog, det fattas oändligt mycket pengar. Jag vill ju ha barn NU! Jag är också väldigt trött på att vara den enda kvar i över 2,5 år medan alla andra har fått barn och nu gör syskonförsök. Varenda en. OMG! **** Mer saker som är orättvist är att jag är väldigt osäker vad jag tycker om mitt nya jobb. Mest osäker på är jag om jag klarar av det. När jag äntligen lyckats byta jobb så hamnar jag... Mitt i skärselden liksom. **** I dag ska vi ju åka och lämna blodprover, eller snarare i kväll. Sköterska sa till maken förra gången att Robban inte ska äta nåt på hela da...

Alltså. Det här var ju inte roligt. Jag blev otroligt ledsen, besviken och alldeles kall. Jag har nämligen hittat jobb som passar mig perfekt, jag hörde med dalakompisen och hon sa att passade mig och det är en väldigt bra arbetsplats. Så jag sa till maken -"vad roligt, det är ju perfekt, då söker jag". Jag kan bo hos dalakompisen tills vi hittat hus. Men då är han tydligen alldeles tveksam, han är ju inte talets man men kläckte ur sig att han trivs ju på sitt jobb, bo här och nu blev det ändå lite hastigt. Det är det jag har haft på känn hela tiden. Han tycker livet är alldeles perfekt som det är. Han är nöjd med livet och vill ha det så här till pensionen (mina ord inte hans) Jag sa att hade det varit tvärtom hade jag gjort allt för att vi skulle komma i väg, det är ju med han jag vill leva och jag hade inte ens tvekat. Så då sa jag om våra alternativ: 1. Jag flyttar, han är kvar. Skilsmässa, köpa ut mig? 2. Jag flyttar först, han sen eller veckopendlar. 3. vi...

Chefen sa i går: -Du hade tagit semester på tisdag? Då ryckte jag till; nu på tisdag? Redan ? Va? Är det då jag reser till Riga? Alldeles själv? Och sen hem sen på kvällen med eventuella små flyktingar i magen!? Denna gång ska jag oxå leva precis som vanligt, rida, motionera och försöka att inte bli så ledsen när det inte fungerar. Eftersom jag inte kunde somna i går så låg jag och tänkte på framtiden, hur vi ska göra, var vi ska leva och det här med barn förstås. Jag är så trött på det här. Riktigt trött. Jag vill bara börja leva och jag tror uppriktigt sagt inte på det här längre. Efter TOLV fu*ing gånger så har det aldrig blivit ett plus. ALDRIG. Fattar ni? Det känns som jag sitter i mitt väntrum och livet bara går förbi, jag väntar och väntar och har gjort det i så många år. Är det det här som är livet? Att vänta på nåt som aldrig kommer ske? Nenne hade rätt i sin kommentar, det gör ont. Så himla ont. Mer än vad man tror. Och det ger mig sån ångest att vara barnlös, at...

I går hade vi sommar-  27 grader och sol. Ända tills jag och maken kom till stranden (nåja, gräsmatta) och började sola- då kom molnen. Men det gjorde inte så mycket, vi hade fika med oss och maken tog första doppet för i år. Jag är ingen strandmänniska måste jag erkänna, ligga där och fläka ut alla valkar med sin alvedonvita kropp. Dessutom är det ohyggligt mycket insekter som attackerar en från alla håll, både flygande och krypande. En solsäng i varmare breddgrader med pool eller hav är ok. Men bada i en sunkig insjö inför ens grannar, där går faktiskt min gräns. Sen gjorde ju inte saken bättre att jag var vansinnigt arg på maken på förmiddagen, han varken lyssnar eller förstår utan tycker allt är såååååå bra. Han är som tjuren Ferdinand fast korkeken är ersatt med soffan. Jag är så arg nu för tiden. Undrar varför. Missnöjd? Med livet? Världen? Vissa dagar är verkligen skitjobbiga. Verkligen. Oavsett orsak. Sen grillade vi isterband. Gör inte det. Det ryker nåt så kopiöst...

Jag har gått in i semesterläge, t o m blogga är lite segt just nu. Jag har bloggtorka, det finns massor i mitt huvud som jag vill få ut och berätta om men det kommer liksom inte ut. Det är otroligt jobbigt att det bara är en vecka kvar, jag har ju massor jag vill göra. Åka till Ullared, åka båt, picknick, snickra på huset, sola och bada. Jag tänker även mycket på hösten, hur det ska bli, vad vi ska göra, kommande försök och avsaknaden av pengar. Jag sa förövrigt nej att ansvara för hela kattforumet, jag tror inte jag hinner och jag vill inte göra ett halvdant jobb. Nu är det 5 dagar kvar till progynontabletterna!

Jag tittar aldrig på djursjukhuset i direktsändning, jag spelar alltid in det så jag kan spola bort det som är otäckt. Men i går gjorde jag det. Värsta misstaget. Så nu har jag haft mardrömmar om noshörningarna och den där katten hela natten. Åh, vad jag mår dåligt över det där.. Lärdom 1.: Titta inte på djursjukhuset live. Bli inte veterinär. I går var dessutom en mycket märklig dag på jobbet då en kollega betedde sig mycket underligt. L ärdom 2 och 3:  Det var nog det märkligaste jag varit med om. Dessutom så måste jag komma i håg att arbetskamrater inte är ens vänner. Jag har äntligen fått kontakt med företagshälsovården och ska dit nästa vecka. Även om jag mår bättre ligger verkligen allt och lurar i bakgrunden. Ingen lärdom: jag har inga förväntningar på mötet. Vad skulle de kunna göra för att få mig må bättre? Det är väl bara jag som kan göra? Måste försöka kolla upp hans yrkestitel, vem är det jag egentligen ska träffa. SVD kontaktade mig och vill göra en inte...

Tänkte jag skulle sitta ute i solen på morgonen med herreminje vad pollen! Allt är alldeles gult. Dessutom har jag glömt bort hur läskigt det är med alla insekter. De attackerar en från altanens alla hörn. Otäckt! Men modig som jag är har jag borstat (fast borsten hade spindelväv/bo på sig) bordet, tagit med mig kaffet och datorn och sitter i solen med katterna. Jag funderar på att vara lite mer modig. Att boka en resa i Juli tors-söndag. Och låta alla vänner ställa upp. Och hoppas att alla vänner ställer upp och åker hit. Jag är så modig att jag funderar på New York. Offra så lång resetid för att åka dit jag har önskat i så många år. Undra om det är varmt där då? Nästa helg är det konfirmation för min systerdotter. Då ska vi åka 60 mil tur och retur över dagen med min fulla pappa i bilen. Det känns roligt. Verkligen. Herregud. Det krävs mod att överleva den dagen, men det för i alla fall något gott med sig och det är att träffa min syster med familj. Jag har sökt semester dan ...

Det tänks mycket här borta. Framtiden, eller inte. Jobbet. Livet. Äktenskapet. Allt hör ju i hop i en enda stor sörja. Som Lill sa att man befinner sig i ett sorts väntrum, livet pågår för alla runt om, ovetandes om mitt sittandes här i väntrummet. Och jag sitter och väntar på att livet ska börja. Själv. För det är oerhört ensamt i bebiskarusellen. Saker jag tänker, som är tabu att säga, tycka och tänka. Om min sorg, ilska, svarta tankar och apati. Jag tycker  Jean  beskriver det väldigt bra. För det här är inte jag. Jag som älskar äventyr, skratt och livet. Jag antar att det är en sorgeprocess. Som man under flera år går igenom. Dina frågade om surrogat och det tänker jag på väldigt mycket. Men det känns främmande, det finns inga bloggar, väldigt lite information. Jag har helt enkelt inga kunskaper om det. Och vad säger man till sina anhöriga? får man verkligen behålla barnet sen? Å andra sidan är det lika mycket vårt barn som genom äggdonation och adoption. Men någon...

Vilken fucking dag. Allt var suveränt till kl 10 då helvetet bröt loss på jobbet. Allt havererade och chefen tjoade, eleverna mailbomba oss. Personalen ylade och sen har datahaveri av värsta graden fortsatt hela eftermiddagen. Jag börja tycka att det inte funkar att gå hem tidigare, jag kan inte slappna av och är väldigt stressad när jag springer hem. Jag hinner ingenting nånstans och de enda som tycker det är suveränt är katterna och maken för nu hinner jag med en massa markservice innan maten står på bordet.  Och i morgon kommer syster och syskonbarn som oxå vill ha full service, åka och titta överallt, göra massa saker och det ska shoppas, gås på grönan, handlas, lagas mat,  promeneras och cyklas 5 mil. Ja, ni fattar. Det går inte att säga nej till henne för på nåt konstigt sätt får hon en att få extremt dåligt samvete och skuld och jag tror hon inte riktigt förstår sig på vår situation utan tycker vi har det lugnt och skönt, för det är ju bara jag och maken. Medans jag...

Otroligt hur fort det går. Nu börjar det bli pirrigt, många tankar som snurrar. Jag tycker det är läskigt att resa dit alldeles själv, jag hade verkligen uppskattat sällskap. Även om jag hittar därborta bra så känns det ändå olustigt att resa själv. Dessutom hade det varit skönt att dela upplevelserna med någon. Måndag i dag. Hoppas på en vanlig dag som försvinner ut i etern, inget bråk och ingen stress. Tänkte försöka hinna med ett spinningpass på lunchen. Hur tråkigt det än är så hoppas jag det gör nån nytta. För trots jag tränar 3 dgr i veckan syns det varken på vikten eller kroppen. Märkligt nog. Jag är ju vidskeplig av mig, även om jag aldrig skulle erkänna det officiellt. Men ibland brukar jag tänka att det ligger nån förbannelse över mig. Att precis när jag känner mig glad och harmonisk och kanske tom lite lycklig så händer det något. Alltid något otrevligt som sätter mitt liv på ända. Dödsfall,  chefsbyte, sjukdomar osv. Jag kan peka ut otaliga tillfällen där jag står r...