Bebiskarusellen

Nu har jag gjort massa undersökningar och lämnat blodprover. Men inte pratat med läkaren, han har inte ringt som han lovade och ringer inte tillbaka. Jag kan se alla provsvaren på 1177 och har klurat ut en del. Men det vore ju toppen om han återkopplade så jag slipper spekulera. Han syn och åsikt på oss kvinnor är jag å andra sidan hellre utan. Så jag har skickat egenremiss till gyn på sjukhuset och ska dit på onsdag. Jag hoppas verkligen att jag får bra bemötande och någon som lyssnar. Jag har det senaste året även lidit av tinnitus som bara blir värre. Jag håller seriöst på bli galen. Det tillsammans med att jag tappar mängder med hår har gjort att jag försökt få tag i min vårdcentral i veckor. Nu har jag äntligen fått tid där på fredag nästa vecka. Från att aldrig gå till läkaren har jag lyckats klämma in två besök på en vecka. Fortsättning följer...

Känts som jag hamnat i klimakteriet så jag bokade tid hos gyn. Häromdagen bar det i väg till en synnerligt otrevlig gynläkare, man han gjorde undersökning och tog blodprover I dag fick jag provsvar att jag har förhöjt tumörmarkör samt massa oidentifierade cystor. Remiss till sjukhus skickat. Mitt liv stannade just.

Plötsligt förstår jag alla som sa "njut nu, sen är barnen plötsligt stora". I somras blev tvillingarna 5 år, sen den dagen blev allt lite annorlunda. De blev så stora på en dag. Kompisar, kalas och allt som hör till. Jag har gått upp till heltid och barnen är lite längre på förskolan, det är fantastiskt den 27 när lönen kommer men däremellan trivs jag inte alls. Vi hinner ju knappt ses och det skär i mitt hjärta, jag tycker det är stressigt att panika hem och fixa mat och allt som ska göras, sen är det plötsligt sovdags.. Barnen däremot verkar inte lida då de trivs väldigt bra på förskolan. ****** Vi har varit hundvakt åt en dvärgsnauchser (eller hur det nu stavas), en fantastisk liten dam som platsar perfekt i vår familj. En dag kom et meddelande från familjen som äger henne att de ska skiljas och funderar på om vi ville ta henne på heltid. Efter lite funderande så känns det självklart, trots vi knappt nu får ihop vardagslogistiken så får vi lösa det sen med dagmatte

Vi har verkligen haft en fantastisk sommar. Sol, bad, resor och allt som hör till, det enda negativa är väl att den har gått så fort. Jag hade kunnat vara hemma ännu längre med dem. sista veckan var jag hemma 3 dagar själv med dem- utan problem. Vi hade jätteroligt tillsammans. **** Det här är utan tvekan en av de bästa somrarna vi har haft sedan barnen kom, äntligen har vi fått sovmorgon till 06:30 nästan varje dag. En dag vaknade jag tom tidigare än dem vid 07:10. När de fyllde fem så hände något, de blev lite mer argumenterande, lite argare och mkt busigare.  Plötsligt gör de små pranks och skrattar så de kiknar. Klara är verkligen en lite uppviglare och Alfred utför allt som hon hittar på. I måndags började allvaret, jag började även jobba heltid och barnen får vara lite längre på dagis. Det gör verkligen ont i mammahjärtat men barnen trivs så bra på förskolan att de vill inte gå hem när jag kommer. Dessutom har det bara varit 10 barn där så de har verkligen haft en fantas

Om En vecka fyller twinsen 5 år! Fem år! Herrgud vad tiden flyger iväg. Barnen är alldeles fantastiska, smarta och underbara. Vi har redan haft barnkalas, ett ridkalas som var alldeles fantastiskt och underbart. Nu i helgen kommer barnens moster och kusiner, helgen efter kommer deras mormor. Sen har vi bara en vecka kvar! För första gången på flera somrar vill jag inte tillbaka till jobbet, plötsligt är kaoset hemma underbart och kaoset på jobbet hemskt.  Jag har sökt en massa jobb, men det var svårare än jag trodde. Vi får se vad hösten har för möjligheter och utmaningar. 

Jag har trivts bra på mitt jobb, lite upp och ner så där som det kan vara. Men i det stora hela en väldigt bra och trevlig arbetsplats. De senast halvåret så har det skett stora förändringar, 10 personer har fått gå och mystiska arbetsplaner och beslut har gjorts. I går kom jag på det. Vi ska arbeta som en annan känd kommun i Sverige, planen och utförandet är exakt som deras. I höst kommer mitt yrke försvinna och förvandlas till något helt annat. Jag kommer inte ens göra det jag gör i dag. Jag är inte ens säker på att jag vill göra det som ska göras i höst. Magsår. Jag letar jobb, men det är dåligt med sånt. Funderar på om jag ska byta bana och jobba med djur i stället? Finns det ens såna jobb för de som inte är djurutbildade? Eller ska jag börja studera? Vad ska jag bli då? Oavsett är min (och alla andras här) karriär över.

I torsdags kom vi hem, nu nästan en vecka senare känns det som vi aldrig varit borta. Vi reste på torsdagen, flyget gick 06:45. Eftersom det är en nästan brottsligt tidig tid så kom vi på den briljanta iden att bo på Arlandahotellet natten innan. Vi behövde ändå gå upp 4:30 men det kändes mycket rimligare än 03:00. Resan gick fantastiskt, barnen var superdukiga och tyckte allt var så spännande. De släpade sina egna väskor och ryggsäckar, vi fick minsann inte hjälpa till. Till flygplansstolarna hade jag beställt kritor och målarböcker samt mat förstås. Resan tog bara 3:20, vilket var alldeles lagom. Hotellet var även det helt fantastiskt, hotellrummet var delat i 2 rum så vi inte störde varandra på kvällen. Massor av aktiviteter, fullkomligt iskalla pooler, berg, stränder och hav. Sådär som det ska vara. Barnen älskade varje sekund, somnade sent och vaknade 06. Vi föräldrar sprang skytteltrafik framförallt vid måltiderna som var kaos. När barnen äntligen valt klart av den enorma

Nästa vecka åker vi! Klara har redan packat, dvs plockat ur kläderna ut byrån och ställt dem i en kasse i klädkammaren. Vissa kläder hon har kvar ska hon inte ha på sig för de ska vara till semestern. Alfred berättar varje kväll hur och var han ska åka alla vattenrutschbanor. Han ligger och planerar i vilka pooler han ska bada i och är helt upprymd allt badandet :-) **** Som jag oroar mig förraförra veckan var det för vattkoppor då en kollega fått det och jag inte har en aning om jag haft det eller inte. Förra veckan oroade jag mig för sjukdomar. Denna vecka för sjukdomar, vädret som inte verkar så bra där nere. Och tänk om vi inte kan åka!! Jag oroar mig för allt jag ska komma i håg och hinna innan. För allt ska klaffa med flygresan. Flyget går redan 06:45. Det är ju fasiken omänskligt. Men jag fick det briljanta tipset att boka hotell kvällen innan på Arlanda. Så det gjorde jag men nu oroar jag mig för att det inte är tillräcklig med sängar. För när jag lusläser bokningen

Nu verkar vi har skiftat humörssvängningarna i familjen. Från en arg Alfred till en numer arg Klara. Hur kan man bli så arg när man är snart 5 år? Typ ligga på marken och skrika för att man inte får som man vill? Alfred är däremot förvandlad till en omtänksam och rolig kille som är helt olik den vi har umgåtts med de senaste månaderna. Vi är tacksamma att de inte har sina utvecklingsfaser samtidigt i alla fall. Utöver det har det varit en del sömnproblem, barnen har härjat på nätterna, katten greta och maken. Vi har avverkar förkylningar, hosta och magsjuka. I natt har jag i alla fall fått sova 7 timmar med endast 1 uppvak vilket är rekord. **** I dag ska vi på barndisco som lokala leklandet har arrangerat. Barnen är helt exalterade och överlyckliga. Vi har beställt vår första utlandssemester med all inclusive, bamseklubb och strand. Klara har redan börjat packa och har ställt in en stor kasse i vår klädkammare där hon lägger alla saker som ska med. **** Det har varit lite sk

Jag är som sagt fast besluten att gå ner alla kilo jag gått upp. Men det går ju inte,  jag blir faen TOKIG. 1,3 kg på två månader. Trots rätt matintag och träning. Maken har som sagt rasat i vikt och är snart i mål. Denna vecka upp 0,2 men mensen har kommit, tillsammans med PMS deluxe vilket är en liten förklaring i alla fall. Förövrigt har det varit jobbiga veckor, sjuka barn, trött mamma, vakna barn på nätterna, vaken mamma på nätterna. ***** Jag har börjat dra ner venlafaxin och sen jag började med det så har ångesten ökat och sömnen minskat. Det var då ett par jäkla tabletter jag aldrig lyckas sluta med. Jag har ju bland annat otrolig tinnitus tillsammans med viktuppgång som biverkningar av tabletterna. Jag är trött på dem och vill sluta men det är ju nästan omöjligt. Så just nu känns det inte som jag är nån trevlig mamma och fru- trött, irriterad och tjock. Trött på maken där det känns som jag bor med en bekant och inte en make. Inte når jag fram till honom heller, inte

Jag har som mål att gå ner 15 kg. Eller i alla fall 10-12. Eller egentligen så mycket som möjligt. I 25-årig förlovningsPresent fick maken viktväktarabonnemang av mig i tre månader, han har liksom jag en tendens att överäta. Nu när han nästan vägde 100 kg tänkte jag prova att ge bort ett abonnemang, antingen emottas det bra eller inte. Han blev förvånad och glad. Förutom det fick han en hotellnatt med frukost utan familjen, det mottogs om möjligt ännu bättre :-) I alla fall. Den 1 januari drog han och jag i gång, han såklart engagerad och duktig med noll fusk. Han äter semla osv inom poängen, äter god mat och tycket VV faktiskt är toppen. Jag har gått ner med viktväktarna förut men har en tendens till att fuska och ljuga för mig själv. Men nu kändes det annorlunda, nu var vi två! Så sen 1 januari har maken (utan träning) gått ner 8,5 kg. Jag har gått ner 1 kg. Men va fan liksom! Jag tränar ju dessutom på sats och rider. Går jag ner för det? Nejdå! 1 kg. Det är ju som ett skämt!

Jag har bloggat i många år, i sorg och glädje. Under flera år var den min räddning, tröst och enda ventil för allt som hände i livet. Så mycket stöd jag fått från er, hjälp, tröst och emellanåt skäll. När jag läser äldre blogginlägg så kan jag se förändring av språket i jämförelse då och nu. Då hade jag ett mycket färgrikt och mer levande språk, Nu är det endast korta meningar i faktaanda. Största förändringen före och efter barnen. Jag tänker främst tidsbrist men även att det var ungefär 4,5 år sedan jag fick prata klart en mening, tänka klart en tanke och att jag inte använder mitt språk på samma sätt. Jag tycker jag är långsammare, tröttare i tankarna och har svårare att komma i håg saker, Kanske även åldern spelar in? Under julen var det första gången jag läste ut en bok på kort tid, annars brukar det ta minst ett halvår att läsa ut en bok. Mestadels beroende på att jag inte kommer i håg vad jag läst dagen innan och att jag är trött och bara orkar med 1-2 sidor. Ni som häng

Alltså, som förälder känns det som jag är ute och simmar på djupt vatten utan att se stranden. I måndag hade Alfred sparkat en kille i magen, och skattade, detta ledde till allvarliga samtal både på dagis och hemma. Konsekvensen blev dessutom att han inte får lyssna på ljudbok utan vi läser bara kompisböckerna. I går hade en ny incident varit (oklart vad) med nya samtal. Nu ringde de från förskolan och berättade att han kastat en isklump i ögat på en kille så det blödde och blev ett jack. Förskolan är fantastiska, engagerade och målmedvetna. Nu ska de ha en personal med honom hela tiden för att avvärja och lära honom hantera situationer. Jag får magsår, sömnsvårigheter och blir superstressad. Vad är det som händer? Varför gör han såhär? Min hjärna drar genast i gång i 180 med utredningar, specialpedagoger och -Vad är det för FEL på honom? Han har svårt att förklara vad som hänt, varför och ånger och empati vette fasiken om han känner. Han hade i alla fall blivit superledsen

Vi har haft en underbar ledighet, fått sovmorgon till 07 nästan varje dag. Mycket kärlek, kramar och roliga aktiviteter. Plötsligt är det vardag och jag sitter vid mitt skrivbord på jobbet. Arga, trötta barn på morgonen och en trött mamma. Stök återigen på nätterna och arga efter dagiset. Hej vardag! ***** Sorgens dag har kommit, Robban har tacklat av och det är dags att säga hejdå. Jag bokade tid för avlivning på fredag och ingenting kan kännas mer fel, ändå vet jag att det är rätt. Jag gråter floder varje dag och är helt knäckt. Min livskamrat, själsfrände och stora kärlek. Mitt svansbarn. Jag förstår inte hur jag ska klara mig? Hur jag ska klara fredagen. Jag förstår inte. Mitt hjärta går sönder.