Viktväktarna

Jag har som mål att gå ner 15 kg. Eller i alla fall 10-12. Eller egentligen så mycket som möjligt.

I 25-årig förlovningsPresent fick maken viktväktarabonnemang av mig i tre månader, han har liksom jag en tendens att överäta. Nu när han nästan vägde 100 kg tänkte jag prova att ge bort ett abonnemang, antingen emottas det bra eller inte. Han blev förvånad och glad.

Förutom det fick han en hotellnatt med frukost utan familjen, det mottogs om möjligt ännu bättre :-)

I alla fall. Den 1 januari drog han och jag i gång, han såklart engagerad och duktig med noll fusk. Han äter semla osv inom poängen, äter god mat och tycket VV faktiskt är toppen. Jag har gått ner med viktväktarna förut men har en tendens till att fuska och ljuga för mig själv. Men nu kändes det annorlunda, nu var vi två!

Så sen 1 januari har maken (utan träning) gått ner 8,5 kg. Jag har gått ner 1 kg. Men va fan liksom! Jag tränar ju dessutom på sats och rider. Går jag ner för det? Nejdå! 1 kg. Det är ju som ett skämt! (jag är inte avundsjuk! *host*)

Förra gången jag viktväktade gick jag ner 30 kg. Men efter jag börjat med antidepressivt är det fasiken kört. Jag blir SÅ frustrerad.

Oavsett kämpar jag vidare, 1 kg är ändå 1 kg.

Om jag nu ska fortsätta gnället har jag äntligen kommit i gång med träningen, jag är sjukt stolt över mig själv även om jag anser att spinning interval och bodypump är nära dödenupplevelser.

Nu har ju Klara varit hostig och hostat varenda natt och från i går har jag ärvt hostan. Jag tänkte gå och träna ändå trots sömnbrist och hosta eftersom jag inte är sjuk i övrigt. Jag vill inte bli sjuk, jag vägrar! Nu när jag kommit i gång o tränat o allt.

Sen cirkusen kring min syster. Och jag som inte vågar säga i från utan bara anpassar mig. Suck igen. Mer om det i ett annat inlägg.