Bebiskarusellen

Mina enda byxor jag kan ha gick sönder i morse, fick ta ett par trängre som var en katastrof, jag fick gå med både gylf och knapp öppen. Nu har jag fullkomlig byxpanik. Vi var naturligtvis alldeles för tidiga för det var lika bra eftersom det fasiken aldrig finns parkering på Karolinska. Så vi passade på att fika och jag fick min dagliga kaffedos vilket kanske inte var så smart när man blir oerhört kissnödig efter en stund. Själva Fostermedicin låg längst ner i nån mystisk kulvert, en sväng åt fel håll så hittar man garanterat aldrig mer hem. Sen fick vi träffa läkaren som var lugn och sansad och slängde sig med latinska uttryck hejvilt, jag kommer knappt i håg ett enda ord av vad han sa. Själva undersökningen tog ca 1,5 timme och han var EXTREMT noggrann, varenda tå, ben och mm mättes och kollades Han lät däremot lite mer positiv och tyckte det inte alls var så farligt som den andra läkaren tyckte. Detta är vad jag kommer i håg att han sa: -Lillhjärnan ser lite annorlund...

Eller om det är ultraljud. Men i dag är det i alla fall dags. Jag är nervös och magen är nu helt ur funktion, en säkert tecken på att mina nerver är skakiga. Jag surfade in på bloggen i går kväll och upptäckte 16 kommentarer! Tyckte det var urkonstigt att jag inte fått mail om det (man får mail för varje kommentar som läggs in) Så upptäckte jag att de låg i skräpposten allihopa. Märkligt. Tack alla ni för ert stöd, om ni bara visste hur mkt det betyder för mig, även om vi är anonyma med varandra så är jag ändå inte ensam. Vi hörs sen, kram på er.

Fortfarande en mardröm. Det är som att leva i en bubbla, ett stort vaccum medan världen pågår runt omkring mig. Vi måste ändå jobba, laga mat, leka med katterna och betala räkningar. Medan alla runt omkring lever helt ovetandes och de som vet orkar jag inte ens bemöta. Medlidande klarar jag verkligen inte av just nu. Hur jag ska klara av och träffa alla undrande i morgon på jobbet vet jag inte. Kan inte någon bara komma och rädda mig? Jag önskar så att jag trodde på gud så jag hade någon sorts förtröstan, för jag förstår verkligen inte meningen med det här. Jag har legat och gråtit i natt och varje gång jag tänker på gårdagen så bryter jag ihop. **** Jag ska försöka sammanfatta det jag kommer i håg från i går. Undersökningen pågick nästan 1 timme, hon var ytterst noggrann, printade ut en massa bilder, mätte och berättade. (vi fick tyvärr ingen bild med oss) Det var fantastiskt att se honom, han var så otroligt fin och man kunde se varenda litet finger hos honom. Jag tyck...

Fast det vet ni ju redan, tack för era stöttande kommentarer. En tumme och en bön från er vore toppen idag.  På förmiddagen ska vi träffa samma läkare som förra gången och på em ska vi träffa vår riktiga barnmorska som vi inte fick träffa förra gången. Däremellan blir det nog lite lunch och shopping då både jag och maken tagit ledigt idag. Ärligt talat vill jag inte åka. Jag vill inte veta. Jag tror inte jag klarar av ett negativt besked, alla dessa veckor sen kub-testet har jag levt som i en bubbla. Jag vill ju bara njuta, stråla och tänka glada tankar. På nåt sätt har det blivit tvärtom. Nu ångrar jag så att jag berättat för alla, för då måste jag även berätta om det inte går bra. Jag önskar så att knyttet ska må bra, för nu vill jag ringa mamma och pappa och chocka dem med beskedet. Jag vill åka till babyproffsen och frossa i alla bebisaker. Jag vill göra ett barnrum och köpa en svindyr barnvagn. Mest av allt vill jag att knyttet ska må bra och komma ut som en fullt ...

Det var en trevlig läkare om än väldigt allvarlig. Hon började med att göra ultraljud på magen, men där såg man inte mycket. Dessutom har jag fått rött utslag under magvecket efter i tisdags så det gjorde otroligt ont. Så det blev ett vaginalt ultraljud i stället. Men även det var lite svårt att se med. Men det hon kunde se var att hon kunde se 3:e hålrummet i hjärnan (frampå huvudet på fostret), det brukar man vanligtvis inte kunna se, det ska man egentligen inte heller se. Hon kunde inte sia utgången på det hela, det är något som kan försvinna men oxå något som kan utvecklas till nåt värre. "och då blir det tråkigt" sa hon. Jag svarade "nej, det blir en mardröm" Hon sa en massa annat oxå, men jag minns ärligt talat inte. Hon tyckte uppriktigt synd om oss och var väldigt ledsen för vår skull, vi hade en gedigen historia som hon utryckte det. Det kändes som hon inte berättade allt. Den 14 augusti ska vi tillbaka och se hur det har utvecklats. Det h...

Plötsligt vill jag inte alls åka på det eländiga ultraljudet. Jag vill inte veta. Håll era tummar och tår och be gärna en bön eller två. Vi hörs sen. (jag skulle verkligen behöva en kram nu)

Nu har jag googlat en massa på "vätska i huvudet foster" osv. Det verkar finnas både bra och sorgliga slut, det kan lika gärna vara något som försvinner som något som urartar i katastrof. Oavsett så kommer den närmaste tiden inte bli särskilt trevlig och på nåt sätt hatar jag den barnmorskan som förstörde min tillfälliga idyll. Jag försökte tänka i går att inte ta ut något i förskott, att tänka på de bra sakerna. Men nää. Det går inte, för hur ska jag kunna göra det? Nu saknar jag hästarna och ridningen oerhört mycket och att få fokusera på något annat. Jag har oxå funderat på hur det kommer att bli att göra abort och vad vi ska göra sen. Vi har 4 ägg i frysen och vad det känns nu så är jag färdig med alla försök. Jag orkar inte längre. Jag saknar sinnesro och har inte haft det på många år. Jag är redo att bygga upp ett nytt liv utan barn. Nu får det vara nog. Jag har inte gråtit en endaste tår. För börjar jag kommer jag inte kunna sluta. **** Jag sover fortfarande...

Nämen det här gick ju inge bra. Knyttet var jättesvår att se, hon tryckte hårt och grejade väldigt mycket, det gjorde ganska ont. Till slut fick jag gå och kissa. Sen såg hon lite bättre. Den låg helt stilla men i slutet började  knyttet greja och vinka. Jag blev så rörd, det var så häftigt. Allt såg jättefint ut, vi såg urinblåsan, hjärtat, näsan och nackspalten. Knyttet låg jättelångt ner, ända nere vid blygdbenet. Sen sa hon att hon tyckte sig se vätska i huvudet på fostret, men poängterade att det var svårt att se. Hon bokade in besök redan på torsdag hos läkare för vaginalt ultraljud för att se om det var som hon misstänkte. Och då är prognosen inte god, då blir det fostervattensprov och andra prover. Sen måste vi besluta beroende på resultat. (jo, jag har googlat) Jag tror hela världen stannade. Jag blev så ledsen, det känns som jag håller på att gå sönder. Slits itu. Jag hade precis börjat hoppas och tro, vilket misstag. Vi har aldrig haft medvind. Varför skul...