Bebiskarusellen

I torsdags blev jag kallad till chefen. Han hade fått vetskap att jag har en speciell utbildning som han ville dra nytta av. Det är lite hyschpysh kring detta och jag undrar vad mitt fack skulle säga om de fick reda på vad han pysslar med. Jag fick inget val utan måste "ställa upp" och rädda chefen och situationen då jag är den enda med den utbildningen. Det betyder att jag måste jobba 50% med mitt vanliga (men med 100% vanliga arbetsuppgifter då det inte finns någon annan som kan ta dem) och 40% med den nya tjänsten. Jag jobbar inte heltid. Det var 10 år sedan jag lämnade det yrket och mycket lagar och regler som ändrats sedan dess, de har även ett annat datasystem och jag måste åka skytteltrafik mellan 3 olika arbetsplatser där jag aldrig varit och inte känner till något om. Jag får inget för det förutom deras tacksamhet. Kanske. Detta ska vara i 3 månader, jag ser inte riktigt framemot det med glädje men kommer såklart göra så gott jag kan. Intressant kommer de n

I fredags ringde de från Förskolan och sa att Alfred hade ont i magen, så det fick bli en tidig hämtning. Det märkliga med detta magvirus är att det bara har varit lös mage, han har ätit och lekt som vanligt. Ingen annan i familjen har ännu drabbats. Förutom jag som blivit förkyld. I dag är alla i alla fall åter på förskolan och jag är på arbetet och försöker jobba igen allt som lagts på mig under veckan. Att vabba är verkligen ingen höjdare, att vara inlåst i hemmet är frustrerande för alla och syskonslagsmålen avlöser varandra. Det leks i alla fall mkt häst nu, Klara har fått hästar på hjärnan och leker häst oavbrutet. Vi plöjer också tonvis med hästböcker och hon älskar ridskolan. Så himla roligt! **** Jag har ansökt om att få gå ABC-föräldrakurs i kommunen. Det är en kurs för föräldrar som vill få verktyg att hantera barn och vardag. Den verkar superbra och börjar i oktober. Jag tror det är nyttigt att få stöd och hjälp i föräldrarskapet för jag ställs ofta inför situati

Katten Robban har verkligen tacklat av sen senaste sjukhusvistelsen. Han är om möjligt ännu gosigare, äter lite sisådär och har magrat lite. I dag är det sista kortisonkuren för honom så nu hoppas jag innerligt att han piggar på sig lite. Vidare ska han bara ha underhållsdos med kortisonet och inte i den enorma mängden han har nu. Jag kom dock på den briljanta idén att beställa hans specialfoder i våtmat i stället, och som han åt! Det uppskattades verkligen av honom, jag vågar inte ge honom för mkt utan i små portioner för att skona hans känsliga mage. **** I dag är det ridning och jag längtar verkligen, onsdagar är den bästa dagen då vi har en fantastisk sammanhållning i gruppen och superbra ridlärare. Däremot har de förskjutit tiden lite grann så jag är inte hemma förrän efter 22, då är jag verkligen i gasen med adrenalinet som högst och kan omöjligt sova. Appråpå hästar så var jag och Klara på miniorridning, det var fantastiskt! Gulliga små hästar, fantastisk ridlärare och al

De senaste veckorna har jag haft en riktig svacka i ridningen. Jag har haft noll kontroll både gällande min kropp och häst. Det har känts som jag varit en nybörjare igen. Men denna vecka har det äntligen börjat släppa, i onsdags red jag dressyr som aldrig förr och i går hade vi hoppning och jag och min vita springare fullkomligen flög över hindren. Mer hästar blir det i morgon då Klara har fått plats på en ridskola, det ser vi båda framemot och jag hoppas det kommer bli bra för henne och på en bra nivå. Tyvärr har ju priserna på ridlektioner skjutit i höjden efter sommarens torka, så ridskolan har höjt priserna med nästan 100kr/lektion. Nu är ju frågan om vi verkligen (jag) har råd att rida två gånger i veckan plus Klaras ridning. **** En mindre glatt besked var att makens jobb ska säljas eller vad man nu ska säga, eller ja,  delar av personalen. Framtiden är nu oviss och vi vet inte var han hamnar, eller om det helt enkelt kommer att varslas. Det enda vi vet är att affären ska

Eftersom barnen är fyra är de flyttade från bamsegympan (som de älskar) till Gympakidz. I det inte så välkomnande mailet stod det att inga föräldrar är välkomna med. Vi förberedde barnen och traskade dit, där möttes vi av en militant tant som puttade ut oss och skyfflade in barnen. Alla barnen skulle stå på led och puttades hårdhänt ihop med varandra, Klara blev djupt olycklig av behandlingen och grät och Alfred såg något förskräckt ut. De flesta barnen verkade vara kring 6-7 år. Jag hörde Klaras ylande, den skrikande ledaren,  och stampade in och hämtade henne och Alfred och släpade ut dem därifrån medans jag stirrade surt på den opedagogiska ledaren. Ingen succé. Klara talade sedan bestämt om att hon aldrig mer kommer gå dit och Alfred sa att simning är mer hans grej. **** I går var jag och Klara på öppet hus på en ridskola, hon satte i sig fyra smörgåsar, klappade hästar och red ponnyrundan två gånger. Sen sa hon: Jag vill börja rida! Så nu står vi i kö på miniorridning.