Bebiskarusellen

Dagarna är på nåt konstigt sätt så långa. När klockan är 13 känns det som den är 20 på kvällen och vi har gjort hur mkt som helst.  I går åkte jag i väg och shoppade lite på mellandagsrean, jag hittade så mkt fina kläder på polarn och lite på kappahl. Jag har även letat efter ett fågelbord nu i veckor, ett sånt med hål i så jag kan trä på det på vår stolpe. Men det verkar helt omöjligt.  ****** I dag var vi i väg och provade simhallen i kommunen, det var så himla bra och det gick perfekt med barnen. Alfred var helt lyrisk och Klara överlycklig att det var varmt och skönt i simhall och i vattnet.  Vi har även varit ute och lekt, bakat, lagat mat och försökt att uthärda alla dessa trotsutbrott. Först ska Alfred ha nallen, sen när han får den skriker han neeeeeej, inte nallen, när jag tar bort nallen skriker han naaaallen. Alltså, man blir ju galen.  Detta gäller allt, han säger nej automatiskt innan han ens tänkt efter.  Ett nej från oss förvandlar barnen till gråtande små pölar eller sm

Eller nåt.  Julafton var helt fantastisk, så roligt att på förmiddagen vara hos barnens gudmor och eftermiddagen hemma med tomte, klappar och julmat. Jag är så glad att vi inte åkte någonstans och stressa hem till Dalarna.   Jag bjöd hit min pappa som numer är änkling men han ville inte komma. Inte heller ville han åka till min syster. (Han ville nog vara hemma o dricka) Han bor ungefär 2,5 mil härifrån och har träffat barnen 3-4 gånger under deras 2,5 år.  Däremot ville han komma i morgon en stund så vi ska hämta och lämna honom, han ville gärna komma vid 12 när barnen sov, " så han fick det lite lugnt". Wtf.   Dagen idag har däremot varit lite blandad. Alfred har haft ett gigantiskt utbrott utan dess like. Mycket oklart varför men det gick inte att häva, jag tror han höll på närmare 30-40 min.  Julklapparna var en succé och vi portionerar ut dem under veckan, den stora favoriten för Klara är hennes nya docka som hon döpt till molly.  Alfreds stora intresse är vatten och hel

Sen i mitten på veckan har vårt dagis förvandlats till en kaosartat jourdagis. Det är 4 olika förkolor som slås i hop till en, med alla pedagoger och barn. Nu var det vår förskolas tur att ha alla här, det innebar okända barn och pedagoger vilket gav en omedelbar effekt vid hemkomsten i går. Som tur är i alla fall 2 av pedagogerna kvar på vår avdelning men det hjälpte uppenbarligen föga. När vi kommer tillbaka från ledigheten efter nyår ska de vara på storbarnsavdelningen hos oss, vilket betyder att jag vid hämtning i dag måste packa alla kläder och saker vi har på förskolan för att vi lämning om 2 veckor ha med dem till nya avdelningen för att efter 4 dagar släpa med allt tillbaka igen. I alla fall så var det ett under att vi överlevde gårdagskvällen då barnen mest låg som högar på golvet och skrek. Herregud. Var kommer dessa barn i från? de kan väl omöjligt vara mina? :-) **** I kväll är det ridning och jag ser så framemot det. Få pussa på hästar och tänka på något helt annat.

Jag försöker verkligen inte hetsa upp mig över att vi är en egen liten familj utan omgivande familj. Men när tex arbetskamrater frågar, så tycker jag det är pinsamt och det hugger dessutom till i hjärtetrakten, att vi inte firar med familjen utan själva. I alla år så har jag saknat en mamma och pappa, massa syskon och kusiner, släkt och vänner. Vid alla högtider så känner jag mig ensam fast jag numer har en egen familj. Jag sörjer att barnen inte har engagerade morföräldrar och inga farföräldrar. Jag försöker verkligen jobba med de känslorna men de finns där inne och vill inte försvinna. För att kompensera det hela så tröstäter jag och tappar helt kontrollen över maten. Eller inte mat, men det där emellan slinker ner. Så får jag ångest. Över typ allt. Sen regnar ju inte heller inte erbjudande över oss kring något nyårsfirande. Jag gör ju inte heller saken bättre över att inte fråga om någon vill fira med oss. Jag förutsätter att ingen vill. Åh suck. offerkofta deluxe.

Alltså, mitt hår bara rasar av, jag har nu tappat gissningsvis ca 50 % av håret, det är tunt och även hårstråna är tunna. Jag googlade lite och har beställt svindyrt schampo och balsam i desperat hopp om bättring, i morgon ska jag till frisören för att höra om de har mer tips och klippa det lilla jag har kvar. I morgon har jag telefontid med läkaren, jag ska då prata sömn, antidepressivt och mitt stackars hår. **** I går hade vi lucia, maken var där och tittade medans jag hade min långa dag på jobbet. Jag kände att jag varit borta så mkt att jag inte kunde flexa mer. Förskolan var i alla fall utomhus i regnet och efteråt var det pepparkaka och fika för de som ville. Maken fick dock springa och jaga barnen över hela gården och sen försöka valla dem till bilen. Väl hemma ville ingen äta och alla härjade och skrek. När jag kom hem stod hans hår rätt upp och desperationen lös i ögonen, stackarn :-) Nåja, resten av kvällen flöt på bra och jag är glad att jag inte tar alla hämtn

Usch vilken helg (och vecka) . Jag ville seriöst säga upp mitt medlemskap som förälder i helgen, kasta in handuken och flytta 1000 mil bort. Fy för sjuka barn! eller sjukdomar..Eller ja..Allt.. Alfred lider nog av den svårt sjukdomen "trotsåldern" som jag är mycket osäker på om vi föräldrar kommer överleva. Att han varit snorig och något understimulerad/matvägrande denna helg har inte gjort saken bättre. Han bara retas och gör "tvärtom", verkligen tålamodsprövande för oss alla. Klara hade fortsatt 40 grader och åt fortsatt inte något vidare varken under fredagen och delar av lördagen trots kåvepenin. Efter ett besök på KRY-appen blev det byte till en annan antibiotika och efter första dosen var hon feberfri och började bli sitt gamla jag igen. Tack och lov för KRY, det är andra gången vi använder den och så smidigt. I går började aptiten för henne komma tillbaka och de började även hosta mindre på nätterna. Klara får ju alltid krupphosta förutom astmahosta så

Jag vet inte vad det är med mig men jag känner mig så arg. Irriterad. Inte glad och lycklig. Tror inte de här skittabletterna hjälper ett dugg. Det är som jag mått tidigare under åren, det enda som gjort att jag faktiskt mår bättre är citalopram och de kan jag inte äta längre. Men jag ger det några veckor till. Allt jag vill är ju att må bra, ska det vara så svårt? Jag tappar för övrigt fortfarande hår, snart är jag ju för fasiken flintis. **** Gårdagen tillbringades med fantastiska Klara. Alltså vilken tjej. Otroligt go och glad, massor av idéer och vill göra saker. Och att allt detta gjorde med 39 graders feber i kroppen, så är hon verkligen otrolig. Hon och Alfred är som natt och dag. I går kunde vi ha topapper, tvål, saker, pallen framme utan katastrofer. Så fort Alfred kommer hem är det NEEEEEJ hela tiden. Han är som en påtänd duracellkanin. Typ ;-) Han gnäller fram allting han vill, Klara säger vad hon vill ha. Att ha ett barn hemma är rena semestern, seriöst. Så mycket e

I tisdags så ringde de från dagis att Alfred var sjuk, han var lite hängig men sen var det full fart på honom igen. I går fick Klara gå till förskolan och han vara hemma men vid 10 ringde de att Klara var hängig. Så i går var jag hemma med en hyperaktiv kille och en febrig Klara. Pust. Det är verkligen tålamodsprövande att vara hemma med sjuka barn. Och inte tala om logistiken att släpa med sig en sjuk och lämna den pigga till dagis.  Så i dag är det Alfred som ska gå på dagis och Klara vara hemma. Hon hade över 39 grader i går, lite läskigt att se henne så hängig. Hon har ju gråtit en del i natt oxå. Tyvärr får hon inte sova ut då Alfred ska lämnas men sen hoppas jag hon piggar på sig under dagen.  I kväll är det ridning. Tack o lov. Känns som jag verkligen behöver den pausen. Det är dock hoppning i dag vilket jag inte uppskattar så värst.  Nu är det dags att väcka trollen. Vi hörs snart igen. 

Vilken mysig helg vi haft med julpynt, vänner, peppar- och bullbakning, pulkaåkning och massor av kärlek. Nu har vi det verkligen julmysigt hemma, det bästa är att barnen låter alla julsakerna samt gran vara i fred (nåja:) Den enda som tydligen är på den KONSTGJORDA granen är katten Robban, för i morse kräktes han granbarr. Haha, vafan. :-) Seriöst. Det här måste varit den bästa helgen på länge. Så mysigt och skönt att få ladda batterierna. Det enda som går åt skogen är vikten, men vad kan en förvänta sig när jag trycker i mig massa nonstop liksom. Suck. Blir så innerligt trött på mig själv. Och håret då förstås- eller icke håret kanske man ska säga. Dubbelsuck. **** På torsdag är det dags för läkarbesök nr 1 för utredningen för att se om jag ska rehabiliteras. Blir så innerligt stressad av det, både jobbmässigt och att det på nåt sätt känns så onödigt.

Nu har jag googlat en massa och antidepressivt och håravfall verkar vara väldigt vanligt. Jag tappar mängder av hår, mitt hår har tunnats ut massor. Lite skrämmande faktiskt. Jag trodde att det skulle bli bättre med den nya medicinen men det har det inte. Tvärtom faktiskt. Tänk om jag blir flintis? OMG! Jag vågar knappt nämna det för läkaren, känns lite som hon gett upp mig. **** I går var jag på informationsmöte på kliniken. Min känsla är att jag inte alls passar in där. Alls. Där sitter människor som är långtidssjukskrivna och ska rehabiliteras ut i arbetslivet. Och så jag då. Jag har inte varit sjukskriven en enda dag, och det vill jag inte heller. Arbetet är ju min räddning! Jag har inget gemensamt med de andra som var där. Man träffar först olika professioner som utreder om man ska rehabiliteras hos dem eller inte. Rehabiliteringen ska ta 24 veckor och det är kurser i smärtlindrig och stress i grupp och en massa annat. Nästa vecka är första besöket för utredning om jag plat