julledig, familj och potträning
Jag försöker verkligen inte hetsa upp mig över att vi är en egen liten familj utan omgivande familj. Men när tex arbetskamrater frågar, så tycker jag det är pinsamt och det hugger dessutom till i hjärtetrakten, att vi inte firar med familjen utan själva. I alla år så har jag saknat en mamma och pappa, massa syskon och kusiner, släkt och vänner.
Vid alla högtider så känner jag mig ensam fast jag numer har en egen familj. Jag sörjer att barnen inte har engagerade morföräldrar och inga farföräldrar. Jag försöker verkligen jobba med de känslorna men de finns där inne och vill inte försvinna. För att kompensera det hela så tröstäter jag och tappar helt kontrollen över maten. Eller inte mat, men det där emellan slinker ner. Så får jag ångest. Över typ allt.
Sen regnar ju inte heller inte erbjudande över oss kring något nyårsfirande. Jag gör ju inte heller saken bättre över att inte fråga om någon vill fira med oss. Jag förutsätter att ingen vill.
Åh suck.
offerkofta deluxe.
*****
I övrigt så har helgen som alltid rusat i väg. Det är så roligt att få uppleva världen ur barnens synvinkel, som att prova biltvätten för första gången, bada i badkaret hos kompisen, åka pulka och att ett litet sår på fingret kan orsaka värsta gråtattacken i timmar. Då fröken i fråga förvånande nog ratar plåster.
Även om det är en del slagsmål så har de väldigt roligt tillsammans och gör så mycket bus. I morse killade Klara Alfred som skrek av skratt. Vi har dessutom projekt "dela med sig" vänta på sin tur" "vara snäll och vad det innebär".
I jul tänkte jag att vi skulle försöka bli av med blöjorna. Alla tips och råd är välkomna! Även böcker (på svenska) och allt som ni kan tänka er efterlyses.
Vid alla högtider så känner jag mig ensam fast jag numer har en egen familj. Jag sörjer att barnen inte har engagerade morföräldrar och inga farföräldrar. Jag försöker verkligen jobba med de känslorna men de finns där inne och vill inte försvinna. För att kompensera det hela så tröstäter jag och tappar helt kontrollen över maten. Eller inte mat, men det där emellan slinker ner. Så får jag ångest. Över typ allt.
Sen regnar ju inte heller inte erbjudande över oss kring något nyårsfirande. Jag gör ju inte heller saken bättre över att inte fråga om någon vill fira med oss. Jag förutsätter att ingen vill.
Åh suck.
offerkofta deluxe.
*****
I övrigt så har helgen som alltid rusat i väg. Det är så roligt att få uppleva världen ur barnens synvinkel, som att prova biltvätten för första gången, bada i badkaret hos kompisen, åka pulka och att ett litet sår på fingret kan orsaka värsta gråtattacken i timmar. Då fröken i fråga förvånande nog ratar plåster.
Även om det är en del slagsmål så har de väldigt roligt tillsammans och gör så mycket bus. I morse killade Klara Alfred som skrek av skratt. Vi har dessutom projekt "dela med sig" vänta på sin tur" "vara snäll och vad det innebär".
I jul tänkte jag att vi skulle försöka bli av med blöjorna. Alla tips och råd är välkomna! Även böcker (på svenska) och allt som ni kan tänka er efterlyses.
Vi har "Potträning", man får stjärnor när de gör minsta lilla rätt. Bara att de sitter på pottan! Vi berömmet vår 1,5-åring då hon sitter på pottan men sen kissar utanför! Hon associerar! �� Tålamod, jaga med pottan (ha den tillgänglig i närheten alltid) skäll eller tjata eller tvinga inget, även om de kissar ner sig så sätt dem på pottan, ibland med kläderna på! Helt plötsligt händer det, jag märkte att stora var torr på natten, då satte jag henne på pottan direkt efter uppvaknande. Lycka till!
SvaraRaderaJag hoppas känslan av ensamhet (?) blir bättre med tiden. Jag har goda familjemedlemmar men väldigt få vänner. Bara ytliga. Aldrig nån vän som ringer mig. Många onda tankar cirkulerar i huvudet om mig själv. Nåja. Vi får kämpa på. God jul! /J
Kämpa på och många julkramar till er. Jag hoppas också det blir bättre!
RaderaJag tänker att ni skapar en ny egen familj så när dina barn förhoppningsvis får barn kommer ni att bli en större familj och skapa egna traditioner tillsammans. Tycker det är fint att skapa något eget och inte bara göra som man alltid gjort.
SvaraRaderaDu har alldeles rätt!
RaderaVår snart fyraåring blev dagtorr i somras (3-3,5 år), vi sade att på sommaren är det för varmt med blöja och lät honom välja vilka kalsonger vi skulle köpa. I höstas testade vi att inte sätta på blöja på natten, och inga olyckor har hänt än. Han var redo, både fysiskt och psykiskt. Tidigare försök i 2,5 årsåldern blev gråt och gny och allt var bara traumatiskt, nu gick det att sluta på dagen när vi bestämde det. Plötsligt händer det...
SvaraRadera/Dustpuppy
Jag tror också att de kanske inte riktigt är redo. Jag är det, men inte dem. Jag känner mig lite stressad över det.
RaderaHär kommer kloka råd från 1177 http://www.1177.se/Skane/Tema/Barn-och-foraldrar/Mat-somn-och-praktiska-rad/Praktiska-rad/Att-sluta-med-bloja/
SvaraRaderamed att sluta med blöja. Kan tipsa om Bamses pottbok också.
Nu så här dagarna innan jul fokusera på glädjen i att du har din lilla familj istället för att tänka på det du inte har. Var stolt över den och sträck på dig.
/Anna
Såklart. Så är det. Jag är stolt och tacksam..
RaderaTack för tips, jag ska genast in o kika.
Båda mina barn (en flicka och en pojke) har själva sagt till när de inte velat ha blöja längre. Dottern var ganska exakt två och ett halvt år när hon ledsnade, och sonen någon månad äldre än tre år.
SvaraRaderaKankse vi föräldrar som är redo och inte barnen. Hm..Attans..
RaderaMen herregud ha en potta framme alltid, låt dem gå bara om rumpan och vips kissar de på pottan! Det är inte svårare och jag tror verkligen inte på att låta barnen vara redo... vaddå redo? Ett barn kan inte avgöra en sådan sak få hade vi vuxna inte behövts. Och låter denna kommentar hård så är den inte alls menad så utan GO Cecilia you can do this! :)
SvaraRadera