Bebiskarusellen

Jag tycker jag är så långt gången men efter gårdagens sjukhusbesök så förstår jag att de inte tycker det. Men vi tar det från början. Efter jag och katten Robban sovit en stund i soffan (jag var helt slut efter jobbbesöket) var jag upp och kissade, efter många år av försök så toapappersanalyseras det ju fortfarande. Och vad skådade mitt öga om inte BLOD ! Fan, där trodde jag att jag skulle svimma av skräck. Jag som inte haft en blodsdroppe sen typ vecka 7. Jag kastade mig genast över datorn och googlade, jag tyckte det inte var så mkt blod så frågan var hur orolig jag skulle bli. Men efter lite läsande bestämde jag mig för att ringa förlossningen, för hu vilka saker blod kan innebära i vecka 28, livmoderavlossningar och andra otäcka saker. På förlossningen bad de mig komma in så de fick kolla läget, när jag väl var där var det några väntande före mig. Jag fick ganska fort träffa en gullig barnmorska som tog blodtryck och kollade urinprovet jag lämnat och satte en CTG-apparat...

Fick en blödning helt plötsligt och ringde förlossningen. Jag skulle komma in på en gång så nu är jag här. 

Har jag berättat hur mina morgnar ser ut? Det är en mysfest utan dess like. Vi sover med stängd sovrumsdörr och har gjort det sen ett halvår efter katterna kom in i vårt liv. Jag vaknar ofta vid 5-snåret och går upp på toa och tar sen min järntablett. Jag öppnar sovrumsdörren för att släppa in katterna. Greta lägger sig hos maken, Stiina på gravidkudden och Robban under mitt täcke. De andra katterna brukar tröttna men jag och Robban ligger och kramas till ca 8-snåret. Jag ligger alltid på sidan med armarna om honom och han ligger i min famn med sitt ansikte mot min kind eller halsgrop. Vi snarkar och dreglar på varandra, jag brukar få ont i höft och rygg och försöker vända på mig och han följer efter eller surnar till. Efter jag klivit upp så brukar han ligga kvar under täcket och mysa, igår klev han inte upp förrän vid 11. Mysigt är det i alla fall och de dagar jag går upp tidigare så gör det nästan ont i hjärtat. I dag är en sån dag, för snart ska jag åka till mitt nya jobb o...

I går tyckte jag det onda i ryggen och levern var ganska okey, inte panikont och inte något lidande. Men i morse var det dags igen.. Det släpper dock om jag ligger på sidan raklång i sängen eller halvligger i soffan, vilket stärker mina misstankar om att nåt är i kläm. I går em klippte jag gräsmattan i hopp att skaka ner tvilling 2. Men nejdå. Jag började med att ringa förlossningen i går angående misstanke om UVI och de hänvisade mig direkt till MVC och sa att det var deras sak. Till dem skulle jag bara ringa om det var akut. Så ringde jag MVC och det var inga problem, hon skrev remiss och jag tog en tur med de fantastiska kommunala medlen 2 timmar tur och retur. Så nu är det väl bara att vänta på att de ringer om det är något, om inte så är det väl tvilling 1 som grejar runt där nere igen. Nästa vecka är det både BM besök och ultraljud, har det onda i ryggen inte släppt så ska jag fråga vad som kan felas. För jag håller på bli galen, däremot så diskuteras detta flitigt i mina t...

Jag vette fasiken hur jag ska göra, det känns ju inte som vanlig UVI (urinvägsinfektion) och jag har inte heller såna sammandragningar jag hade de andra gångerna vid UVI. Jag vill varken ringa eller åka in i onödan, till vårdcentralen känns okey, men ringa förlossningen!? Det känns verkligen som överkurs. Jag kanske ska ringa och höra i alla fall. Vara modig! (gode gud, min stackars Gad) EDIT: Ringde förlossningen men de tar inte emot mig, de sa att det är MVC sak. Så nu väntar jag på att MVC ska ringa tillbaka. **** I går träffade vi min fd fd chef på Ikea, det var roligt, jag har inte sett henne på flera år. Hon var en väldigt bra chef som tyvärr gick i pension. Hon bjöd över mig på fika så till henne ska jag i morgon! Efter vår shopping (en brandsläckare) så åkte vi till bästa kompisen och fikade. Hon hade tagit fram en massa böcker från hennes son var liten, men de var..hm..lite gamla. De hade hon tex fått av sin barnmorska för 12 år sen, en del böcker var slitna och det ä...

Det ser minsann ut att bli fint väder idag. Kanske man ska masa sig ut ur huset och göra nåt vettigt? Maken hade nån ide om att åka till Ikea och till zooaffären för kattsand, det är dags att sanera kattlådorna igen. Tillsammans med vilan tror jag fasiken latmasken slagit till, det görs inte många knop med denna kropp inte. I går somnade vi väldigt sent och så vaknade jag som vanligt odrägligt tidigt, precis när jag somnat om efter att ha släppt in katterna hade de kräkfest så det var bara att masa sig upp och sanera. När jag väl försökte somna om igen började maken snarka.  Så nu är jag trött Bebisarna verkar också trötta i magen, jag tror pojkbebis hittat sin gamla boplats i skrevet igen. Flickbebisen har såklart inte flyttat sig från min lever och punkten på ryggen gör fortfarande ont. Även katterna är utslagna efter morgonens härjningar så vi får se var denna dag slutar. Varje söndag kväll så väger vi alla katter och sanerar Greta. Det är kul att se om de går upp eller ne...

Känns som jag har UVI, fast sist jag lämna prov hos BM hade jag ju inte det. Inte heller visar stickan här hemma något. Tänker att jag ringer vårdcentralen ändå på måndag. I går gjorde jag verkligen inte många knop, tittade på Netflix, påta lite hemma och myste medans det regnade utanför. Jag lider ju av mag- och ryggontet så jag har svårt att sitta still. Ligga funkar bäst men då får jag halsbränna i stället :) I dag regnar det också så jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på, åka och slänga lite skrot i alla fall. Sen får vi se. **** Martina undrade lite över våra katter och ville jag skulle berätta lite om våra pälsklingar, så självklart gör jag det :) Vi köpte alla 3 från ett katthem för tre år sen. De hade blivit omhändertagna av polisen från ett misärhem och blivit flyttade till katthemmet. Vi spårade uppfödarna till Robban och Greta och har nu stamtavla för båda två. De har en kattlucka ut till vår altan som är innätad med massa katthyllor. Alla tre vill alltid vara ...

Ny vecka! Äntligen! Varje vecka är en bonus och det känns så himla bra med veckobyten. Jag funderar mycket på hur framtiden kommer bli, hur kommer vi bli som föräldrar? hur kommer våra barn bli? kommer jag lämna huset på 10 år? Kommer barnen vara friska, kommer vi vara friska? I bland får jag panik och känner att jag inte kommer klara av det är, ska vi verkligen ha barn? Hur ska jag fixa det här? Kommer vårt äktenskap att hålla? Sen utbildningen i veckan har jag även känt en oerhört sorg över att barnen inte kommer ha mor- eller farföräldrar, det är ju så viktigt i barns liv. Vi kommer inte heller ha några barnvakter, jag tror det är få kompisar som kommer ställa upp. Den här veckan har det funderats mycket över framtiden med skräck, panik, sorg och glädje. **** I går var vi ute i trädgården nästan hela dagen, otroligt skönt om än lite kallt. Robban blir däremot mycket upprörd och tycker vi överger honom och följer oss i varje fönster och jamar så han håller på att svimma. Var...