Bebiskarusellen

Då var dagen här, sista dagen på arbetet. Efter 4 år där så kändes det konstigt att gå därifrån för gott. Trots allt har det varit utvecklande och ett väldigt roligt arbete, framförallt sista året. Jag kommer sakna min kollega allra mest, hon är nog en av de underbaraste kollegorna jag någonsin haft och en fin kompis därtill.  Av personalen fick jag ett underbart kit från bodyshop och av kommunen en begonia. Vi hade bakat kladdkaka ( eller kollegan, jag köpte grädde;) Det känns sorgligt att lämna men det som känns mindre bra är att vi inte har någon att överlämna till. Ingen är anställd, det fattas personal på hela avdelningen.  Jag lider med dem som är kvar men framförallt de vi jobbar för.  **** Jag har fortfarande inte hört ett ljud från nya jobbet, utom häromveckan då jag jagade chefen där. Jag har inte heller skrivit anställningsavtal och har ingen aning om vilken tid jag ska vara där. Vafan.  Jag blir skitstressad och kan knappt sova, vaknar flera gånger på nätterna fortfarande.

Så himla skönt att bli lyssnad på, läkaren ställde många bra och vettiga frågor. Jag fick fylla i ett test och vi pratade om vad som hänt mig de senaste åren.  När jag berättar om allt som hänt känns det nästan lite overkligt, har det verkligen hänt mig? Barnlösheten, alla provrör och äggdonationer, avbrytandet av graviditeten med Isak. Kära nån.  Jag fick diagnosen måttligt depression och fick en tid till psykoterapeut samt en tid till läkaren. Jag ska även äta citalopram hela tiden, förut har jag bara ätit den vid pms. Jag ska börja med 10mg för att sen höja. Just nu känner jag ingenting, känner mig som vanligt. Lite mer irriterad kanske. Det tar ju tid förstår jag, men hoppas jag kommer må bättre sen.  Jag fick även lite tabletter till natten, inte sömnmedel men typ lugnande. Har provat två nätter och jag vaknar ändå 100gr, kan inte somna om och vaknar för tidigt.  Jag får ta upp det nästa vecka för å så jag längtar efter att få sova.  ***** Dagmamman ringde och jag tackade nej, all

Åh. Hemska känsla. Återigen har det vällt över mig att vi inte har familj, jag gissar att den utlösande faktorn är allt prat på jobbet. Många har stora familjer med föräldrar och syskon som ställer upp och umgås med varandra.  Det gör oerhört ont i hjärtat och jag saknar svärföräldrarna så mkt.  De var min enda och mest underbara familj jag haft, när de gick bort för 7 år sen så var det som livet tog slut. Efter det sörjer jag familj väldigt mycket. Min egna familj är ju ingen familj. Varken mamma eller pappa är några att räkna med.  Jag saknar någon som kommer när man behöver, någon som har en hjälpande hand, någon som man kan ringa om man är ledsen.  Maken åker bort tre dagar på kurs om någon vecka, det hade varit oerhört skön att ha någon här.  Jag har skrivit om det förut, men det är som ett hål i mitt hjärta som inte riktigt går över. Det går inte att fylla med något annat. Någon skrev för ett tag sen att jag själv ska tänka att jag har en egen familj, att vi ska skapa egna tradit

I torsdags var vi lediga för att åka och hälsa på dagmammorna. Vi skulle vara där 9.30 och inte ha med något, de skulle bjuda på mellis.  När vi kom fick vi Stå och vänta på parkeringen på den andra dagmamman, de slår samman sina grupper och är varannan dag hemma hos den ena eller andra. Det ä 6 barn/grupp plus familjernas egna i bland. Den ena hade 6 barn själv. ( jag som tycker det är många med två;) Deras motto är ur o skur och de är alltid ute i skogen eller ängarna och finnns väldigt dåligt med lekplatser där. De är ute hela dagarna förutom lunchen.  När den andra dagmamman kom med sina barn så gick vi till den enda lekplats som finns o det var 3 gungor o en sandlåda. Deras barn började genast rusa ut i skogen, klättra i träd osv. Var någon kissnödig fick de kissa på kissträdet.  Efter en stund var det sång och musiklek och så fick barnen lite vatten. De hade inget mellis för de tyckte det var så mkt getingar. Vilken tur att jag tog med mig! Mina var såklart hungriga för det var j

Helgen har gått så himla fort. Helt plötsligt är det måndag igen och arbetsveckan drar i gång.  Saker fungerar onekligen mycket bättre här hemma sen vi ändrat lite rutiner, allt är lättare och vi har tex senarelagt middagen. Så himla skönt!  Däremot är inte hämtningarna lättare, de är arga på mig när jag kommer och jag får inte längre någon kram. Det gör mig ont i hjärtat, de dagar jag får en kram så blir jag så rörd att jag gråter en liten skvätt.  Nätterna är rätt jobbiga och läggningarna till och från.  Det gäller dock bara Alfred, han har svårt att komma till ro, trots han är så trött och han vaknar ofta om nätterna. Slitsamt minst sagt. Han pratar ol någon Pippi varje kväll innan han somnar. Märkligt.  På torsdag ska vi besöka dagmamman, hoppas det är bra och vi passar in i barngruppen. Då byter jag direkt.  ***** Maken har haft en massa LP- skivor. Typ 6 flyttkartonger. De stod och tog upp halva förrådet och med hans tillstånd kontaktade jag lite skivköpare.

Som ni vet är jag inte helt nöjd med vår förskola, Alfred trivs inte riktigt och jag känner mig inte heller så bekväm att lämna dem där. De får mat i magen och får gå ut, men resten?  Så jag köar lite här och där, i går fick jag mail från en dagmamma i orten att de hade två platser så på onsdag nästa vecka ska vi och barnen dit och hälsa på. Känns det bra hoppas jag vi får plats.  Det kommer bli meckigare på morgonen, det är ju på andra sidan samhället. Men trivs dem så är det värt det.  Jag har ingen erfarenhet av dagmammor, har ni? Vad ska jag tänka på? Negativa saker? De ska ju gå där ca 1-1,5 år innan det är dags för flytt och i den nya kommunen har jag ingen aning om hur det ser ut.  **** Jag tänker mycket på flytten, hur det ska bli, kommer vi trivas? Hur kommer vårt liv se ut? Jag tänker även mycket på det nya jobbet och det är något som stressar mig, att man som chef inte ens orkar ta sig tid att maila som man sagt, inte skicka anställningsavtalet ger mig verkligen inga bra vib

Åh så mycket kärlek det är nu. Helt fantastiskt. Klara är som en krammaskin och vill krama och klappa oss alla. Alfred myser med oss på sitt eget sätt och uppskattar inte riktigt Klaras kärleksförklaringar :-) Vi har varit ute väldigt mycket och undersöker, klättrar, plockar bär och leker. Det bästa som finns är när någon av dem kommer och vill hålla i handen. Det är så mysigt och hjärtat sväller av kärlek i bröstet, jag skulle kunna hålla dem i handen hela dagarna <3 Vi överlevde jourveckan, Alfred har dock varit djupt olycklig vid lämningarna och varit förtvivlad, hans sömn har varit lite sisådär men han verkar haft det bra trots allt. Han har svårt att somna, vaknar en del och vaknar sen tidigt, i går tog det tid innan han somnade på dagsvilan. Han äter dock bättre vilket är underbart. I dag gjorde han och jag kokosbollar, han älskar att stå och titta i köket och i dag var det premiär. Han tyckte det var väldigt roligt men varken han eller Klara gillade bollarna..Hahah:-)

Då har semestern tagit slut och det är dags för arbetet igen. De sista dagarna har varit mer än fantastiska, jag och barnen har haft det supermysigt, vi har skrattat, kramats och lekt. De har lekt så mycket tillsammans och ropar efter varandra hela tiden om någon råkar vara i ett annat rum. Jag har dock haft rätt ont i magen i några dagar. Mensen är på väg och nån sorts inneboende stress, jag borde verkligen lära mig att tagga ner som någon påpekade i kommentarerna. Men det är som om hjärnan lever sitt eget liv.  Efter ha längtat att börjat jobba igen vill jag inte alls dit, jag vill vara hemma med barnen, tänk så mycket jag går miste om,  allt de upplever utan mig, om de blir rädda eller ledsna. Vem är där för dem då? I dag var det dags för jourdagis och för er som inte vet vad det är så är det 5 förskolor som slås i hop på sommaren och julen och alla barnen som ska gå placeras på någon av förskolorna. Denna vecka är det på en förskola en bit bort från oss, vi har varit dä

Då är det makens första arbetsdag. Jag ska vara ensam med twinsen i dag och i morgon och det var väldigt länge sen jag var det. Det är lite stressande, för som ni vet arbetar min hjärna på i högtryck över allt som kan bli knas.  Det är dock en gåva att få vara hemma med dem någon dag extra men det kommer bli minst sagt intensivt.  I dag ska vi iväg till tvillingkompisen och fika, det ska bli roligt att träffa dem igen!  **** Furuviksparken var fantastisk, hela resan var fantastisk! Vi åt gott, hade det så roligt, åkte karusell, tittade på djur och minglade med tvillingfamiljer. En riktigt bra avslutning på semestern.  Alfred hade sett mycket fram emot att få åka häst igen, men det var tyvärr inställt pga av värmen. Det var även sinnessjukt mycket getingar, det gick knappt att äta något förrän man hade en hel svärm hos en.  Jag vann godis! Inte bra för mig som Viktväktar men ändå, jag vann! Efter dessa veckor ska jag ta tag i vikten i gen på allvar. Det smyger sig på nåt hekto då och då