Bebiskarusellen

Så kändes det  går när vi lämnade Isak vid kyrkan, att det är över nu. Nu finns det inget kvar förutom våra minnen. Vilken resa det har varit, tänk då jag plussade i maj, och all oro med blödningar och sen den fördömda KUB-testen. Sen gick det bara utför med allting. Nu känns det som allt hände för väldigt länge sen och i någon sorts dröm. Hände verkligen allt det där mig? I kväll ska jag gå förbi minneslunden, pynta mitt ljus och ställa där som en hälsning till vår ängel. Tänk att vi är änglaföräldrar nu. Obegripligt. Jag tycker avslaget minskat lite, men det tog ny fart idag. Nu har jag blött i två veckor. Skittrist. När jag var på panduro så frågade tjejen i kassan: -Åhh, vad ska du göra för roligt då? -Jag ska pryda urnan till min son, muttrade jag. -Oj, säger hon och rycker till.. Jag kanske borde ljugit men hon var så äckligt käck så jag kunde inte låta bli. **** I dag fyller maken år, han fyller jämnt :-) Så nu har han fått presenter, makaroner med faluk...

I går var dödsannonsen med i tidningen, så liten den såg ut och försvann i den stora tidningen. Fast det var en vanlig annons. På nåt sätt vill jag skrika ut till hela världen att vi mist vårt barn. Jag tror makens släkt fortfarande inte vet något, vi umgås ju inte med dem men de borde sett annonsen i tidningen?! Gårdagens eländiga dag slutade med glädje, min ridkompis och vår kompis kom med bakade bullar och mycket kärlek. Jag blev alldeles varm i hjärtat och de satt och lyssnade och pratade och var precis så där fantastiska som vänner ska vara. Jag och ridkompisen fick dessutom plats på ridningen på fredag morgon, hon har inte ridit på 2 år och jag har inte ridit sen april. Det kommer bli intressant :-) Sen är vi utbjudna på middag på fredagskväll av en annan kompis eftersom maken fyller år och på lördagen är det ett litet minikalas. Jag får lite åldersnoja då maken är 10 år äldre än mig. 10 år! Gode gud. Jag ser honom fortfarande som 25. Skönt att börja socialisera sig, de...

Jag skrev på FB i går: "Äntligen blev vi föräldrar men inte som vi tänkt oss.  Välkommen till världen vårt älskade änglabarn Isak som föddes alldeles för tidigt för att kunna vara kvar hos oss.  Född på SÖS 12 sep 23.54. Tack för den lilla tid vi fick tillsammans. Mamma och pappa älskar dig." Jätteskönt att komma ut ur garderoben, vi har fått en otroligt bra respons och det är så skönt att alla vet vad vi går igenom. Jag la även till en bild på de små fötterna. Alla skrev sån fint på FB och sms och alla era fina kommentarer så jag fick en rejäl gråtattack i går kväll, jag tror jag grät en hel timme. Jag fick även blommor men vi kan ju aldrig njuta av dem då katterna tuggar på dem. Så jag fick ställa ut dem. Min syster med familj skickade en underbart lejon med ett kort där hela familjen skrivit på. Åhh då grät jag ännu mer. Sen tog jag en propavan vid 20-tiden i går kväll, jag googlade nämligen och har förstått att effekten kan sitta i 12 timmar och man är lite so...

Vi blev visade in på ett rum av en otroligt mysig barnmorska, hon förklarade hur allt skulle gå till och att hon skulle ge mig 4 slidpiller (cytotech) för att starta värkarbetet, klockan var då ca 10.15. Sen satte hon nål och frågade hur jag mådde vilket gjorde att jag började storgråta på en gång. Hon kramade mig och sa att vi fixar det här tillsammans. Ca 12 börjar jag få rejäl mensvärk, inte outhärdlig men ganska otrevlig, jag får då temgesic som inte hjälper ett dugg. Vid 13 står jag inte ut längre och ringer för att få smärtstillande. Jag får då morfin som inte hjälper alls, efter att ha lidit en stund till så jag kräks. Ingen vanlig trevlig liten kräkning utan en riktig med kramper. Jag får även dropp. Kuratorn kommer och vi pratar, jag gråter mest men vi ska ses nästa vecka för att prata begravning. Vad jag förstod så forslas och bränns Isak på skogskyrkogården och eftersom inte vår kommun är Stockholm så måste vi själva ordna hämtning av honom. Själva eller med begravning...

I dag har jag gått in i vecka 21, men det känns ju inget vidare att skriva det som rubrik. Lilla Isak ska ju ändå dö snart, en del av mig oxå förmodar jag. Jag sover knappt alls, när jag väl sover har jag såna mardrömmar om vad som ska komma. Det känns så himla overkligt allting. I går ringde min BM och jag berättade hur vår dag varit, hon blev alldeles förskräckt. Hon var så medkännande så efter vi lagt på så grät jag hysteriskt i en timme. Med huvudvärk som följd. Min mage är helt ur funktion, mitt minne likaså och jag känner mig spänd som en fiolsträng. Vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och dö. Jag tycker konstigt nog att det är jobbigt att jag är så hungrig, kroppen fortsätter ju att leva sitt eget liv fast jag liksom lagt av. Jag känner mig helt avstängd just nu, jag bara gör saker och när jag tänker framåt så blir jag alldeles skräckslagen. Och jag förstår inte meningen med detta, hur kan det finnas en gud och en mening med detta? Vad kan jag gjort som måste str...

Usch. Det här är inte alls roligt. Inte nånstans.  Älskade Isak, kommer vi ses snart?

Naturligtvis var jag sinnessjukt tidig och fick parkering nästan på en gång. Så jag fick fika hur länge som helst och kände mig hemskt malplacerad på barnsjukhuset. Det var typ 500 skrikande barn och jag. Naturligtvis var de sena så jag fick sitta på de stenhårda stolarna till förbannelse, men till slut blev det min tur. Av med alla kläder och smycken och upp på den stenhårda britsen, denna brits var lite annorlunda. Jag låg på något plasteskelett som var runt bål och höfter, den lindade hon om mig så jag inte kunde röra en fena. En liten handduk runt benen och in i röret som var mycket trängre än det på förra sjukhuset. Sen började knackandet vilket inte var så farligt, men sen kom nåt hemskt sirenljud som gjorde att hela magen vibrerade i takt och det blev varmt i röret. Det upprepades ca var 5 minut i pulsvågor om ca 30 st i ca 35 minuter. Då började jag gråta, för jag kände hur orolig Isak blev och jag fick så dåligt samvete vad vi utsätter honom för. Han förstår ju inte ut...

Fortfarande en mardröm. Rörigt i mitt huvud och inlägget blir likaså. Gårdagen tillbringade jag mest att läsa om änglamammor, förlossningar i veckan 19 och 20 och spädbarnsfonder. Och så grät jag. Hela dan. Men sen på kvällen kändes det lite bättre även om jag legat vaken i natt och det inte blivit så mycket sova. Det far omkring mycket tankar i mitt huvud, och det som jag tänker mest på är att jag tycker det är oerhört jobbigt att vara gravid nu, att magen växer och att Isak finns där. För är han så sjuk vill jag avsluta det här nu, jag orkar inte vänta veckor medan han växer och blir större. Om de visste att det skulle bli så här illa redan vecka 12, varför låter läkarna graviditeten fortlöpa? Jag funderar oxå mkt över att föda när man är i vecka 20, hur kommer det vara? Vad kommer hända och hur kommer vi reagera? Vem ska ta hand om katterna? Jag funderar oxå över vad jag ska säga till alla som inte vet. Ska jag strunta i det eller ska jag säga nåt? Och vad ska ...