Dödsannons o vänner
I går var dödsannonsen med i tidningen, så liten den såg ut och försvann i den stora tidningen. Fast det var en vanlig annons. På nåt sätt vill jag skrika ut till hela världen att vi mist vårt barn.
Jag tror makens släkt fortfarande inte vet något, vi umgås ju inte med dem men de borde sett annonsen i tidningen?!
Gårdagens eländiga dag slutade med glädje, min ridkompis och vår kompis kom med bakade bullar och mycket kärlek. Jag blev alldeles varm i hjärtat och de satt och lyssnade och pratade och var precis så där fantastiska som vänner ska vara.
Jag och ridkompisen fick dessutom plats på ridningen på fredag morgon, hon har inte ridit på 2 år och jag har inte ridit sen april. Det kommer bli intressant :-)
Sen är vi utbjudna på middag på fredagskväll av en annan kompis eftersom maken fyller år och på lördagen är det ett litet minikalas. Jag får lite åldersnoja då maken är 10 år äldre än mig. 10 år! Gode gud. Jag ser honom fortfarande som 25.
Skönt att börja socialisera sig, det var skönt att det fungerade att umgås i går utan att jag fick nåt gråtande sammanbrott.
Dessutom ringde min underbara barnmorska och frågade hur allt hade gått, hur jag mådde och genuint verkligen brydde sig. Jag berättade att vi planerar in nytt försök och jag återkommer mer än gärna till henne om vi någonsin kommer lyckas mer.
****
Jag mår nog lite bättre men har ändå ingen livsglädje, det är lite som att gå på tomgång. Jag noterar saker runt omkring mig men jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag känner ingen äkta glädje och absolut ingen lycka. Sorg och ledsamhet är de enda känslorna som poppar upp.
****
Mitt jobb har haft planeringsdag och då skulle alla skriva positivt om varandra, ni ser vad de skrivit om mig. Lite glad blev jag allt..
Äntligen har jag fått upp Isaks små händer och fötter. Min fina kille! Jag som var orolig att jag skulle känna annorlunda eftersom han inte var vårt genetiska barn. Men nej. Det är snarare tvärtom. Man kan inte älska en bebis mer än vad vi gör.
Jag tror makens släkt fortfarande inte vet något, vi umgås ju inte med dem men de borde sett annonsen i tidningen?!
Gårdagens eländiga dag slutade med glädje, min ridkompis och vår kompis kom med bakade bullar och mycket kärlek. Jag blev alldeles varm i hjärtat och de satt och lyssnade och pratade och var precis så där fantastiska som vänner ska vara.
Jag och ridkompisen fick dessutom plats på ridningen på fredag morgon, hon har inte ridit på 2 år och jag har inte ridit sen april. Det kommer bli intressant :-)
Sen är vi utbjudna på middag på fredagskväll av en annan kompis eftersom maken fyller år och på lördagen är det ett litet minikalas. Jag får lite åldersnoja då maken är 10 år äldre än mig. 10 år! Gode gud. Jag ser honom fortfarande som 25.
Skönt att börja socialisera sig, det var skönt att det fungerade att umgås i går utan att jag fick nåt gråtande sammanbrott.
Dessutom ringde min underbara barnmorska och frågade hur allt hade gått, hur jag mådde och genuint verkligen brydde sig. Jag berättade att vi planerar in nytt försök och jag återkommer mer än gärna till henne om vi någonsin kommer lyckas mer.
****
Jag mår nog lite bättre men har ändå ingen livsglädje, det är lite som att gå på tomgång. Jag noterar saker runt omkring mig men jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag känner ingen äkta glädje och absolut ingen lycka. Sorg och ledsamhet är de enda känslorna som poppar upp.
****
Mitt jobb har haft planeringsdag och då skulle alla skriva positivt om varandra, ni ser vad de skrivit om mig. Lite glad blev jag allt..
Äntligen har jag fått upp Isaks små händer och fötter. Min fina kille! Jag som var orolig att jag skulle känna annorlunda eftersom han inte var vårt genetiska barn. Men nej. Det är snarare tvärtom. Man kan inte älska en bebis mer än vad vi gör.
Skönt att det finns de som fångar upp dig litet ändå.
SvaraRaderaTa vara på det fina och det kommer kännas bättre i slutändan.
Konstigt att de inte hör av sig från hans sida?
Jag menar så var det ju i början av 1900-talet. Nu ÄR det iallafall 2013, så de borde ju.. iallafall höra av sig.
Tycker jag.
Så länge du bejakar alla känslor så tror jag att det kommer gå bra framåt med de andra känslorna. De kommer när det går. Försök inte tvinga glad bara. (jag gjorde det-det var litet tokigt) Det kommer när du är mogen. Tänker på dig. Stor kram!
Kram tillbaka!
RaderaSå fina tavlorna blev!
SvaraRaderaOch skönt att det känns lite bra att socialisera igen.
Jag har haft ett enormt stöd av min terapeut genom allt jag gått igenom och det jag tyckt har varit så skönt är hur hon kunnat förklara det naturliga i vissa känslor jag upplevt som "onaturliga". När jag nästan bara var arg i två veckor. Så långt ifrån mitt jag jag kan komma. Men att se att det är en del av läkeprocessen. Och alla dina känslor och reaktioner känns så sunda, även om du själv kanske inte upplever det så.
Din närvaro i känslorna och din starka medvetenhet om dem tror jag också är väldigt positivt - även om det kanske låter konstigt. Men, ni går ju igenom något fruktansvärt hemskt och har så länge levt under påfrestningar att det självklart måste komma ut någonstans.
Tänker på dig mycket och skickar all kärlek!
Visst blev dem, de hänger på hedersplatsen i köket.
RaderaMånga kramar!
Vad fina tavlorna blev!
SvaraRaderaSkönt att du kan socialisera mer. Kram
Kära, kära Cecilia,
SvaraRaderajag vill skicka dig en varm kram och mycket kärlek. Jag är också en ängelmamma och förlorade min älskade son när han var 6 veckor gammal. En bok som hjälpte mig otroligt mycket i mitt sorgarbete var Sanna Nova Emilias bok ”Bara ett andetag bort. Boken om mitt osynliga barn ” Hon skriver så fint om döden, sorgen men också glädjen, tacksamheten och framförallt kärleken. Denna bok har gett mig otroligt många nya perspektiv, hopp och kraft!
Ta hand om dig!
Isak är hos dig, i ditt hjärta, för alltid.