Bebiskarusellen

 Jag vet inte om det är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Men sjukdomarna börjar rada upp sig och listan börjar bli lång.  I bland tycker jag att jag inte gör något annat än att läsa om symptom, sjukdomar och framförallt läser på om barnuppfostran.. Jag besitter en del kunskap och suktar alltid efter mer trots jag har slutat jobba inom vården sedan många år. Jag älskar allt med sjukdomar och mediciner och tycker det är superintressant och suger åt mig som en svamp. Jag kan inte få nog med kunskap! Men efter några års studier och många år inom vården orkade jag inte längre, så jag läste några år till på universitetet och utbildade om mig. Men intresset finns kvar.  Jag tror jag nu är inne på 5 yrket och har massor av studieskulder, men längtar ändå tillbaka till skolbänken för att utbilda mig till nåt nytt yrke.  Nåja, tillbaka till min något spontana sjukdomslista/symptomlista: -Klimakteriet- som dock ångrade sig och mensen återkom med pms deluxe -Jag äter fortfarande venlafaxin

 Tänk att vi i ungefär 14 år längtade SÅ efter att bli föräldrar. I mitt huvud hade jag en ganska god uppfattning om hur det var att vara mamma. Jag tänkte oxå att jag och maken som varit med om allt inte skulle ha något problem med att hantera några barn också. Herregud vad jag var ute och cyklade. Jag lovar att det här var bland det svåraste jag någonsin gjort! Denna oro, glädje, magsår, sömnproblem, kärlek och alla situationer man inte har en aning om hur man ska lösa, eller vad man ska säga/svara, hur man ska agera.  Det känns väldigt ofta som jag är ute på djupt vatten och simmar. Det borde finnas en handbok för föräldrar, ett facit eller åtminstone en fadder man kan ta till när det krisar.  Jag tänker ofta att jag kommer förstöra mina barn, ge dem men för livet och när de växer upp kommer de avsky mig. Jag funderar ofta över hur min egen mamma klarade av det här, hon som är lågbegåvad med förmodad diagnos. Eller ja, hon klarade ju inte av det och vi flyttade till fosterhem. Men d

 Nu var det länge sen jag skrev. Jag ska försöka mig på en liten uppdatering.  I somras började barnen på fritids, allt kändes toppen. Vi började med två veckor bara fritids innan skolstarten. Tanken var att de skulle lära känna personalen, lokalerna och rutinerna innan alla kom tillbaka. Båda var så lyckliga och stolta. Sen började skolan och alla skolbarnen (man är i samma byggnad och fritids årkurs 0-3. Efter det har det varit en riktigt kämpig tid, främst med Alfred. Jag tror att han inte riktigt var mogen för allt det här, alla stora barn, allt ansvar och inte så mkt vuxna som ser vad som händer. Inte heller förmedlar information till oss. Alfred vill inte gå till skola och fritids, dock verkar skolan fungera bra och läraren bra. Men de verkar ha nåt schema, varannan dag skola och varannan dag fritids? Eller nåt sånt. Alfred har lite problem med sociala relationer, med hur man ska vara och inte vara. Han hänger gärna på de stökigare killarna och stökar han med. Förra veckan var de

De senaste veckorna har vi sprungit på infomöten på de olika skolorna. Det känns stort och ärligt talat lite läskigt. Hur kunde det gå så fort? Hur ska de klara sig ute i den stora världen? Har vi lagt en tillräckligt bra grund? Här får man önska vilken skola de ska till, men önskan uppfylls inte alltid. De kan hamna i olika skolor och eftersom vi inte valt den tilldelade skolan blir de utan skolskjuts. I april får vi veta.  Klara som förstår att allt kommer bli annorlunda än den trygga värld hon är i nu, vill inte börja skolan. Alfred som inte riktigt har förstått, verkar inte heller oroa sig alltför mycket. Och han oroar jag mig mest för..Han har inte riktigt knäckt den sociala koden. Så jag kan nästan se den begynnande skolkatastrofen. Mitt jobb är en katastrof. Mer än en katastrof. Jag söker massor av jobb och får...ingenting. Inte ens en intervju. Jag har gjort hörseltest och har hörselnedsättning, gissningsvis pga tinnitusen efter borrelian. Men eftersom min läkare har

Vilket år 2019 har varit. Året började med att låta min stora Kärlek Robban somna in. Det var/är som en mardröm, jag kan fortfarande inte tänka på det utan att gråta. Det gör ohyggligt ont att tänka på honom och jag saknar honom varje dag. Sen slutade jag med mina Venlafaxin, som trots  en lång nedtrappning gjorde att jag höll på gå under.. dem utsättningsymptomen var fruktansvärda och efter någon månad fick jag börja igen. Jag fick en ny chef på jobbet som är hemsk, hon har kört hela stället i botten och numer är det vidrigt att gå till jobbet. Vi åkte på vår första utlandssemester tillsammans med barnen, det var både fantastiskt och riktigt jobbigt, för ärligt talat, mycket av semester blev det inte. Men barnen var lyckliga och vi skapade fantastiska minnen tillsammans. Katten Greta bodde hos min kompis som har flera katter och hundar. Katten Greta fick bo kvar hos min kompis, då hon var så lycklig där, för efter Robbans död var hon så ensam i vårt stora tomma hus. Barnen