Att vara mamma....

 Tänk att vi i ungefär 14 år längtade SÅ efter att bli föräldrar. I mitt huvud hade jag en ganska god uppfattning om hur det var att vara mamma. Jag tänkte oxå att jag och maken som varit med om allt inte skulle ha något problem med att hantera några barn också.

Herregud vad jag var ute och cyklade. Jag lovar att det här var bland det svåraste jag någonsin gjort! Denna oro, glädje, magsår, sömnproblem, kärlek och alla situationer man inte har en aning om hur man ska lösa, eller vad man ska säga/svara, hur man ska agera. 

Det känns väldigt ofta som jag är ute på djupt vatten och simmar. Det borde finnas en handbok för föräldrar, ett facit eller åtminstone en fadder man kan ta till när det krisar. 

Jag tänker ofta att jag kommer förstöra mina barn, ge dem men för livet och när de växer upp kommer de avsky mig. Jag funderar ofta över hur min egen mamma klarade av det här, hon som är lågbegåvad med förmodad diagnos. Eller ja, hon klarade ju inte av det och vi flyttade till fosterhem. Men de första åren bodde vi hos henne. 

****

Som jag skrev förra gången så är det Alfred som upptar mina tankar- hans relationsproblem med kompisar, svårigheter med vissa saker och icke konsvekvenstänk. I förskolan jobbade de väldigt mycket med honom och det fungerade trots allt väldigt bra. Det var i ett mindre sammanhang med mer personal- kompisar han kände- och framförallt inte en massa stora barn. 

Jag lyfte det med personalen- har han svårigheter vi måste utreda eller ligger han bara efter? Vad är vad? 

Men nu när han börjat skolan så är det tydligare. Nackdelen med skolan är att den är enorm med massor av elever, en enorm skolgård där alla släpps ut samtidigt, som kalvar på grönbete. 

På utvecklingssamtalet i tisdags, där vi dessutom fick träffa läraren för första gången, så hade hon kommit fram till samma slutsats. Alfred har svårigheter. De har gjort en handlingsplan för honom, där de utifrån sina resurser försöker stötta honom. Men det är svårt då de inte har så mkt personal (vilket är hemskt, det är ju barnen vi ska satsa på)

Där och då beslutade jag att vi behöver utreda Alfred, något skaver och han har uppenbara svårigheter. Det visade sig inte vara det lättaste, någon måste ju remittera honom och i vårt län kan man inte egenremittera. Skolan remitterar tydligen inte, BVC tillhör vi inte, vårdcentralen gör inte heller sånt. Så var fasiken ska vi vända oss?

Jag mailade i alla fall läraren och bad henne lyfta till elevvårdsteamet och se om de kan hjälpa oss. Jag skickade ändå en egenremiss till ett ställe där det var lite luddigt om man kunde eller inte. 

*****

I helgen händer en stor grej i Klaras liv, hennes bästis ska sova över här!! Hon är så spänd så hon inte vet var hon ska ta vägen :-)