Bebiskarusellen

Gårdagen går nog till historien. Inte av dumma händelser utan av mina reaktioner på händelserna. Jag tror jag börjar bli senil, eller att det är nåt allvarligt fel på mig. Jag satte på tvättmaskinen på morgonen, mindes inte alls det förrän sent på eftermiddagen då den stackars tvätten åkt runt en halv dag i maskinen. Så är det med mycket i min vardag. Väldigt läskigt då jag annars är en sån som kommer i håg allt och är en kontrollfreak. Jag var över med nybakta bullar till mina grannar innan jag åkte till naprapaten, jag råkade bli kvar där så jag fick springa och skynda mig till naprapaten för att inte bli sen. Väl där så hade naprapaten dubbelbokat mig med en annan tjej och hon hade skaffat barnvakt för att komma dit. Han bad massor av ursäkt och mådde dåligt av det här men jag blev så himla ledsen så hela bilresan hem grät jag. Över en sån liten sak. Undra om jag verkligen mår så bra som jag tror? Väl hemma snyftandes i soffan så tappar jag 100 graders te över mage och lår o...

Men kära nån. Helt bedrövligt! Jag har sån träningsvärk i rygg och axlar så jag kan inte ens ta ett djupt andetag. Inte så mycket i häcken och låren som tur är. Skönt att tänka på hästar och träningsvärk i alla fall, det är verkligen terapi om något. Jag har anmält mig till en uteritt nästa vecka. Ska bli roligt! **** I går fick jag den förlängda sjukskrivningen till den 13 oktober, försäkringskassan har dock inte ännu godkänt min sjukskrivning vilket gör mig djupt oroad. För vad jag förstått på mina andra änglaföräldrar är det inte lätt att få igenom en sjukskrivning baserat på avbruten graviditet. Det skulle bara fattas det. Jag tycker att jag är starkare för varje dag, även om sorgen gör sig påmind. Jag var inte till minneslunden  i går men ska göra ett nytt försök under helgen. Det känns så tungt att gå dit. Jag vet hur ledsen jag kommer bli. Älskade Isak. **** I går bjöd bästa killkompisen på middag, det var väldigt gott och mycket trevligt att komma ut en sväng....

Vi började med att leta reda på min morfar som ligger på Skogskyrkogården. Han dog ett halvår efter jag föddes så jag hann aldrig träffa honom. Skogskyrkogården är enorm, man kan ju köra bil på kyrkogården och en avtagsväg fel så hittar du aldrig hem. Vi vandrade runt ett bra tag innan vi hittade honom.  Sen åkte vi till själva krematoriet som syntes på lång väg med sina stora skorstenar. Där möttes vi av personal som gav oss papper att skriva på och lämnade Isak till oss.  I en brun vanlig trist kartong, inte riktigt vad jag väntat mig. Men märkligt nog blev jag "glad" av att se Isak. Äntligen var han i vår vård och beslutet att hämta honom själva kändes plötsligt som självklart. I bilen dekorerade jag hans kartong så såg den genast bättre ut, vi vill ju visa att vi älskar honom! Väl framme vid kyrkan möts vi av märkliga figurer i expeditionen, men de hämtar till slut nån som vet vad som ska göras. Vi får fylla i papper och jag säger "ta hand om vår pojke ...

I går ringde de från krematoriet och sa att han var klar, så i dag tänkte vi åka och hämta honom och sen lämna honom till vår kyrka. Jag har köpt lite fina saker som vi kan pryda hans urna med. Det kommer bli väldigt många tårar idag, men samtidigt känns det skönt. Tänk att vi hämtar honom på hans 2 veckors dag. Mammas lilla kille <3 Jag återkommer med bilder och uppdatering senare.

Nu tog jag mod till mig och ringde krematoriet, det var en del googlande innan jag hittade nåt växelnummer som kopplade mig vidare. Han som svarade vid skogskyrkogården berättade att de hade problem med "utrustningen" vilket betyder ugnarna då?  Han visste inte när de kunde kremera Isak men lovade att ringa när det var klart. Det tror jag inte ett ögonblick på så jag tänker ringa och terrorisera dem varje vecka, jag vill ha hit min lilla pojke och jag vill inte han ska ligga i nån kall kyl där de kan slarva bort honom. Undra om han ligger själv eller om han ligger hoppackade med andra? Tänk om vi får fel aska med oss hem? Sen ringde jag till sjukhuset och pratade med en sköterska och berättade att jag inte är redo att börja jobba än och undrade om de kunde hjälpa mig med sjukskrivning. Hon skulle ta reda på saken och ringa tillbaka om det blev problem. Hoppas det ordnar sig. Sen mailade jag tretti.se om spisen och sa att den gått sönder. *pust* **** ...

Mailade kliniken i går att vi vill börja förbereda oss för nytt försök och fick till svar att de tyckte vi skulle vänta minst 3 månader tills efter nyår. Jag svarade att det kommer inte hända, så fort min kropp är redo så är jag redo. Än så länge har jag inte fått svar. Men glöm att jag tänker vänta, det är ju mina ägg jag borde få bestämma när vi får börja. *Svär hejdlöst* **** I går blev köket klart! Jag städade, skurade och släpade kartonger och saker till köket. Det är så svårt att tänka om, nu har vi lådor förut hade vi skåp. Jag kommer aldrig lära mig att hitta nåt. Mitt i svetten och plockandet så blir katten Robban dålig så vi får åka till Danderyds djursjukhus Albano med honom. Att sitta på akuten med en dålig katt i flera timmar är verkligen ingen höjdare när man redan är ledsen. Jag tycker ändå inte han var lika påverkad och kräkningarna var annorlunda än när han får levern. De tyckte vi skulle boka in endoskopi och gastroskopi på honom får att se vad som utlöser ...

Redan när vi åkte in på sjukhusområdet så kom tårarna, där nånstans fanns vår lilla Isak. I en kall steril kyl. Om de inte slarvat bort honom förstås. Det var otroligt jobbigt att kliva in genom dörrarna, det var som att kliva tillbaka en vecka. Vi var lite tidiga så vi fikade först, sen gick vi till mottagningen där kuratorn satt. I väntrummet satt ca 10 personer varav säkert 9 av de var höggravida. Det gjorde ont ända in i själen för det var ju jag oxå för 1 vecka sen. Nu är det tomt i min mage och i mitt hjärta. Redan när jag satte mig i stolen hos kuratorn grät jag. Sen fortsatte jag att gråta i över 1 timme, men vi hann i alla fall avhandla lite grann. Jag tycker hon säger bra saker men oxå lite konstiga saker, ungefär som hon tror att jag inte kommer klara av det här. Eller hur jag ska förklara det. Hon tyckte det var dags att börja träffa vänner och försöka ta oss ut lite mer (vi promenerar ju varje dag) Hon trodde oxå jag behöver längre tids sjukskrivning och tyckte jag s...

Nog känns det så, att nåt biter oss i hälarna hela tiden och försöker fälla oss. Eller så tolkar jag allt som händer negativt? 1. Vi sålde spisen i går, jätteglada att få in pengar. Spisen var mindre än 2 år gammal och toppskick. Nån timme senare ringer killen och är jättearg för en platta är trasig. (det är glashäll) Den funkade ju här hemma! Men på kvällen kommer han hit med den, lite lugnare och vi provar den här. Mkt riktigt så är plattan trasig. Så vi fick lämna tillbaka pengarna. Så nu har vi en väldigt fin spis som inte går att sälja. Om inte bästa kompisen kan fixa den så är det bara att skänka bort den eller kasta den. Inte heller har en endaste person hört av sig om köksfläkten. 2. Om ni minns så köpte jag Himla hissgardiner till köket för något år sen. De var svindyra (1500 kr/st) så jag köpte en i taget i några månader. Gissa vem som hade kräkts ner gardinerna (han är lite tjock och har 4 ben) och de inte går att rädda. Så nu har vi inga gardiner och inga pengar a...

Usch, inläggen blir ju liksom inte gladare än så här. Tack ändå för att ni är med och orkar läsa, och framförallt för era kommentarer. Jag läser och gråter till varenda en, det gör att jag känner mig lite mindre ensam, att dela sorgen med andra är så skönt. I går var en riktigt bedrövlig dag, jag grät oavbrutet hela dagen, jag kunde inte tänka på något annat än dagarna som jag upplevt. Jag somnade till slut gråtande och idag är jag ingen vacker syn. Men än så länge har inga tårar kommit och då har jag ändå varit uppe en hel timme. (okey, jag har blinkat som bara den för att de inte ska börja strömma, men det räknas inte riktigt) Jag tänkte mkt på hur framtiden kunde blivit om han varit frisk, alla roliga saker vi skulle göra, alla kärlek vi skulle ösa över honom. Han var så otroligt efterlängtad och tänk att efter så många år att jag äntligen hade en bebis i magen. Jag tror oxå som nån av er skrev att allt kommer nu, alla veckorna av oro, sorg och frustration. Det gör så otroligt o...