Bebiskarusellen

Ännu en dag passerad och toapappersanalyserandet blir bara värre. Men inget blod än och inga andra symptom har inte uppkommit. Möjligen lite ont i brösten men med detta intag av mediciner så är det inte så konstigt. Jag tänker mycket på jobbet och intervjun jag var på, jag tror jag vill byta men om jag får ett plus så är det korkat att byta till ett vikariat. Men efter gårdagens fullkomliga kaos där inte en människa är på jobbet utom jag som får reda upp alla akuta saker, så är det ingen arbetsplats jag vill vara på. När alla väl kommer är det inte ens någon som erbjuder sig att hjälpa till. Nää. Usch. Just nu känns det som jag tänker, planerar, drar upp olika framtidsscener och oroar mig för typ allt och med stressen på jobbet blir det bara värre. Jag antar att det hör hemma hos min diagnos och att jag förhoppningsvis kommer bli fri från det. **** I går blev det en annorlunda kväll Då vi tog med en kollega och åkte och åt julbord på Ikea, det var inf en slump att vi kom på bå...

I bland är jag så duktig och stänga av, jag trodde vi låg ganska bra till men maken berättade vi bara hunnit samla i hop 6000 kr och så har vi era donerade pengar på 3300 kr. Det blir ett underskott på ca 11 000 kr. Som tur är har jag sparat lönen och maken likaså, julklapparna har dragits ner på så det blir endast till maken och syskonbarnen och en ny lön kommer ju innan jul. Men ändå, att ha hus och ha helt barskrapat på sparkontot känns inget vidare, vi har ju alltid varit duktiga på att spara och aldrig tar vi lån eller krediter, förutom huslånet. Genom åren har vi alltid sparat till det vi behöver och vill ha oavsett om det är en bil eller en dator eller ett nytt försök.  Men så här illa har det nog aldrig varit, det var köket, sjukrivningarna och allehanda katastrofer som blev i september i år. Vi lever ju ändå gott och har mat på bordet, så vi lider inte. Men jag tycker inte om det, min GAD och jag behöver säkerhet och veta att vi klarar oss. Båda två. Jag skulle des...

Jag förstår inte vad det är för personal på provtagningsställena nu för tiden, jag tror de stack mig 4 ggr till i går och den ena var inte ens särskild trevlig. Till slut stack de mig i underarmen (!) och fick ut lite blod. Ont som fasiken gjorde det. Nu har jag stora blåmärken och stickmärken hela armarna. Jättesnyggt! Men nu hoppas jag på svar snabbt så jag kan skicka de till kliniken, jag ska ju till gyn för att kolla slemhinnan på onsdag så då ska jag fråga om hon fått dem. På onsdag förresten, det är ju då det gäller. Om jag får ok så ska jag beställa biljetter till Riga, jag tjuvkikade lite och billiga var de inte. Som tur är hinner vi få lön innan jag åker. **** I går smet jag från jobbet tidigare, mina arbetskamrater var lite fascinerade över ridkläderna. Ingen av dem rider ju. En av dem frågade om det var långkalsonger..Hahah :) Herregud. Jag förstår varför den ridskolan är den billigaste på privatlektioner, det var ju liksom helt tomt på personal. Och lämna någon h...

Åh, så skönt. Allt gick nästan vägen. Nästan. Om man jämför med den andra gyn så är hon supertrevlig. Så jag tänker aldrig mer gå till den ryska gynen, nu får det vara nog. (okey då, vid extrem kris) Hon gjorde vul och såg 2 cystor, men det är ju dem jag alltid har så det är ingen fara. Hon såg inga problem med nytt försök.  Hon skrev remiss för blodproverna på HIV, hepatit osv. Jag fick ut progynon och progesteron. Men hon glömde ju doxyferm. Men suck. Jag ringde sen och sköterskan skulle lämna meddelande att hon skulle skriva ut. Så nu hoppas jag att hon gör det. Jag fick en ny tid och kolla slemhinna nästa vecka. *puh* Så nu ska jag åka och lämna blodproverna tänkte jag, jag har gått vid 13 varje dag nu så det är väl lika bra att fortsätta slita på min stackars flex. (och kollegors tålamod.) Jag passade även på att klippa mig, det blev SÅ snyggt, jag såg nästan ut som en ung Jackie Onassis (nästan) Men nu efter duschen så…Ser jag mest ut som ett troll. Var tog frisyren väg...

Jag måste ju bara skriva mer om den omtumlande händelsen häromdagen. Jag har nu beställt en bok som heter Fri från oro, ångest och fobier , det är så ofattbart spännande att läsa om GAD, det är ju som om de skulle skrivit om mig. Boken är sagolikt bra och beskriver hur, när och varför, råd och tips om vad man ska göra. Jag gillar verkligen boken och ser framemot att få (kanske) ingå i studien så jag får sova bättre. Nu oroar jag ju mig (såklart) att de inte hört av sig. Tänk om jag inte får vara med, eller att de har glömt bort mig? Jag menar..jag har ju inte haft vidare tur med vården precis. Jag försöker läsa allt jag kommer över, jag trodde google var en källa av oändlighet, men det finns faktiskt inte så mycket om GAD som jag skulle önska. **** I dag är jag flexledig, så lyxig att ha en alldeles egendag och bara vara ledig. Jag har bara vaknat några gånger i natt så jag tycker nog jag ändå sovit bra, men efter gårdagens 12 timmar på jobbet så är det inte så konstigt. Jag...

Överallt är dem, de goa bebisarna, de söta barnen och de roliga aktiviteterna som man bara kan göra när man har barn. Måste barn vara så goa? Den där klubben där vi ofrivilligt barnlösa aldrig får tillträde till. Vi får stå vid sidan om och titta på. Lida. Vänta på att livet ska börja. Jag sitter just nu och tittar på nyhetsmorgon där barnen gör roligt halloweengodis, klär ut sig och myser. Det kniper i mitt hjärta när jag tänker hur de stolta går på sin första spökfest och föräldrarna är stolta och såå engagerade. Och här sitter vi med våra katter i regnet och önskade att livet var annorlunda. Överallt så påminns ju jag över att vi inte har barn, läsa en tidning, titta på tv, samtalet i fikarummet. Det är nästan en skam, tabu och en stor sorg att inte ha barn och inte kunna få delta i samhället. Nu ska vi ta en ordentlig söndagspromenad och gå förbi Isak och hälsa på honom. Se om hans ljus fortfarande lyser. Syster ringde nyss, jag saknar dem. Det är jobbigt att ha sin famil...

I går tänkte jag på Isak hela dagen och nu på morgonen vaknade jag så ledsen, har haft lätt till tårar hela morgonen. Så där så det gör ont i hjärta och själ. Jag tittar ofta på hans lilla hand, tänk att han var vår lilla pojke. Hur kunde det bli så fel? Undra hur han hade blivit utan sina skador, en stark liten fotbollskille? Jag tänker så mycket på allt som hänt men är även lätt skräckslagen inför framtiden. Vad har tiden framför oss med sig? Vad händer när våra ägg tar slut, orkar vi med en till donator? Har vi råd?  Mer sorg eller kanske lycka? Jag undrar oxå om de har grävt ner honom i minneslunden nu eller har de gamla tanterna på expeditionen tappat bort honom? Jag förstår inte heller varför det känns så tungt att hälsa på honom, jag vill gå dit men jag gör det inte. Jag har satt ut en till dödsannonsannons i en annan lokaltidning som går över 3 kommuner, de var så himla rara och gulliga och bjöd på färg på nallen i dödsannonsen. **** Jag vet inte riktigt vad jag...

Jag blir alltid lite kluven med ridningen vs ruvning men nu frågade jag doktorn och han sa att det var helt okey och hade ingen betydelse men att jag ska ta det lugnt. I dag är det hoppning vilket innebär att man galopperar en del ståendes. Hoppar ett varv, står och väntar i mitten på de 6 andra som hoppar hoppar ett varv till. Thats it. Så jag åker och rider och gör det som känns bra. **** Det är himla stressigt på jobbet, ett högt inflöde som gör att jag har svårt att hinna med. Känns inte alls bra att vara stressad när jag ruvar. Jag försöker att andas och ta det lugnt. En sak i taget. **** Jag inväntar våra nyplaneterade träd ska börja blomma. Vi köpte en klockbuske förra året och nu så börjar det komma blad på den, tydligen ska blommorna vara fantastiska. Vi planterade en magnolia för två år sen och förra året lyckades vi resa bort när den blommade som mest. Spännande att se hur den ser ut. **** Jag är bjuden på tjejmiddag om två helger och fest i juni. Festen i Ju...

Jag tycker nog att det känns lite lättare att tänka mig barnlös. Det hugger till lite i hjärtat men inte riktigt som förut. Jag känner oxå att man kan fylla livet med annat, att maken börjar bli lite äldre och jag inte dör om vi inte får barn som förut. Men så kanske det bara känns för jag inte träffat nån gravidmage än, för de är värst. Då kniper hjärtat ihop sig och jag blir väldigt ledsen över att jag aldrig kommer att uppleva det. Och små bäbisar på nån månad. Kanske den stora sorgen går att bearbeta? Eller ska jag köra samma som jag brukar? Att om jag inte tänker så mycket på det så finns det inte. Jag känner mig väldigt tveksam för kommande försök, vi kanske har 1-3 kvar och varför skulle de fungera? Förmodligen är min kropp autoimmun och dödar allt som kommit sin väg och så länge jag inte göra såna behandlingar så kommer det inte funkar. Tror jag i alla fall. Mirakel finns inte så.. Det är ju det som är jobbigt framöver, att man tror och hoppas lite grann inför för...

Vi jobbar i team på jobbet och vi är två team som han handledning varannan vecka. Det är sällan vi pratar privatsaker på det här jobbet, men i går på handledningen lyckades jag både berätta att min mamma har asperger/utvecklingstörning och att jag är barnlös. Dett uppkom då en ung kollega är nygift och trött och alla tjatar om att hon kommer snart vara med barn och hon vill vänta två år. Detta diskuteras dagligen- att vilja ha barn och inte. Vilka som har stora barn och att man bara kan skaffa osv osv... Oftast brukar jag gå därifrån. Men i går sa jag i från- att man kanske ska passa sina ord och att skaffa barn inte alltid är så lätt, att jag är 40 och barnlös och de kanske kan dra lite slutsatser från det. Sen sa jag inte så mycket mer, kändes inte så lämpligt att säga nåt heller då alla i teamet är under 27 och inte alls där än och ta det när det är 4 min kvar på handledningen....Nää.. Psykologen som har handledningen sa att han varit i samma situation och förstod precis vad...

Jag tänker ofta på de här dagarna jag har saker uppbokade, som i dag ska jag rida och sen ska vi ut och promenera i solen med en kompis. Det är så här det kommer vara när man förblir barnlös? Man går inte och väntar längre utan fyller dagarna med annat. Sorgen finns nog där, och bitterheten men väntan på att livet ska börja är inte där. Jag försöker tänka att det inte är så tokigt, livets mening måste ju finnas där någonstans för oss oxå? Sen när jag tänkt lite till blir jag jätteledsen och besviken. Jävla skitliv, som om jag inte haft nog? jävlaskitföräldrar, fosterföräldrar och skitbarndom. Jävla skit. Så..Det lät väl bra de första raderna i inlägget i dag? Om jag bearbetar och tänker de jävla positiva tankarna så blir nog det här bra oxå. **** Som sagt, solen skiner idag och efter ridningen ska det absolut promeneras med vår nya kompis och hans dotter. Jag har såklart dödsångest efter den fantastiskt goda pizzan i går så här ska motioneras! fan vad svordomar det var inl...

Nu känns det som jag börjar bli lite okey igen, vikten har gått lite neråt..Liiiite säger jag, kan iof lika gärna vara en tillfällighet men i alla fall. Jag sover liiite bättre och mår i alla fall bättre. Det verkar som det tar över en månad för varje försök med sorg, vikt och sömn att återgå till någorlunda normalläge. Jag tycker dock det fortfarande är lika jobbigt att vara barnlös, alla goa bebisar, familjer och magar. Det verkar inte gå över riktigt, det lär det väl inte göra heller förrän jag är färdig med allt. **** Vi har nästan hittat två hotell på kanarieöarna vi kan tänka oss, så resan kommer förhoppningsvis bli av. Jag fyller ju år nu och då får man tydligen lite extra dagar, blir ju lite orolig då jag ska fara till Riga oxå. Försöker jobba över lite varje dag så jag samlar på mig massa flex. Det kommer kännas väldigt konstigt att resa utan maken, vi har alltid rest tillsammans och jag har nog aldrig rest i väg så här länge med en kompis. Bara inom Sverige förstås. ...

Oj, jag har helt glömt att blogga idag. När man inte är uppe i en behandling så rullar liksom livet bara på. Tro inte att jag för ett ögonblick släpper tanken att jag är fortfarande barnlös. Det snurrar hela tiden i huvudet. För man möter de hela tiden; familjerna, barnen och de gravida. Taggen i hjärtat kommer aldrig gå ur? Eller hur? Efterlyser fortfarande barnlösa som bloggar, var är ni? Ni som inte försöker mer?

Det känns som en liten svacka just nu, lite jobbigt att leva och vara. Jag känner mig väldigt ensam och övergiven. Det är nackdelen med att man inte berättar för folk vad man håller på med och vad som händer i ens liv. Jag kan inte läsa era bloggar, inte hänga i forumen, jag orkar inte riktigt med andras lycka just nu. Jag vill liksom inte veta vad det är jag missar. Funderar mkt på det här med vikten, försöker fokusera på annat än barnlösheten. Jag har viljan men inte orken. Det enda jag tycker är verkligt roligt är att rida, all annan träning är verkligen blaha i jämförelse. Jag borde lära mig löpträning, det är otroligt effektivt, krävs inte så mkt och bränner mkt kalorier. Men jag skäms så för att skutta fram som en elefant, fel taktik och fel kläder. Men det är ändå en tanke som gror. Dietisten träffar jag om 10 dagar, hoppas verkligen hon är bra. **** Än så länge får jag inrikta mig på att överleva. Klara av det här. Ni får liksom stå ut så länge med lite halvdeppiga...

Jag tog mig i kragen och ringde dietisten i går och fick tag i henne (äntligen), så nu har jag en tid den 10 januari. Hon hade världens märkligaste namn, jag trodde faktiskt inte man kunde heta så. Jag höll på att skratta i hjäl mig. Hoppas hon är bättre än namnet :-) Dessutom mailade jag kliniken, nästa försök blir i mars, tills dess måste jag väl gå ner nåt kilo? Nåt i alla fall. Frågan är om jag ska ha min endometrios obehandlad eller om jag ska ta sprutor, för försöken skull är det bra om jag inte har mens alls för då växer ju inte endometriosen. Det är så jobbigt när man inte har en klinik som har helheten, alla beslut blir liksom mina. Det var så bra när man gjorde IVF, då visste de precis, tog alla prover, medicinerade och grejade. Jag är så innerligt trött på det här. Just nu känns det helt meningslöst att ens försöka. Hoppas livsandarna vaknar till liv igen för just nu är jag mest ett tomt skal. Jag ler på utsidan men är helt död inuti. **** Tack för alla er bra för...

Känner mig ganska tom. Det finns liksom ingenstans för mig att vara, i forumen är alla glada och nyplussade, i bloggarna myser alla med sina barn, magar och familjer. Jag har bloggat i snart tre år, och jag står fortfarande kvar på samma ruta. Jag måste vara Sveriges mest misslyckade person. Det är ganska tungt måste jag säga. Just nu känner jag mig väldigt ensam, det känns som att det inte finns nån räddning för mig, inget mirakel kommer att ske och det känns som min historia inte kommer sluta lyckligt. I alla fall inte på det sätt som jag vill. Jag har inte ens mailat klinken. Varför ska jag göra det? Just nu orkar jag inte dra i gång mer, jag har ingen ork kvar, ingen livsglädje, vi har gjort 5 försök i Riga och efter operationen i februari skulle ju allt gå så bra. Jo tjena. Dessutom måste jag göra saker annorlunda: -Denna gång måste jag gå ner i vikt. Och jag har ingen ork att ta tag i det. Det är ju lika slitsamt som med försöken, eftersom jag har så svårt att tappa vi...

Då var det dags igen. En skitartikel om en skitdebatt. Tänk att folk tycker en himla massa de inte har en aning om. Jag blir alldeles svettig när jag läser och väldigt på besviken på både artikel och debatt. Läs för guds skulle inte om du har en dålig dag. Samtalskväll i Lund

Alltså, jag är fortfarande barnlös. Och tjock. Det var då själva fan. Syster är här med sina 3 barn och hela den familjen är som sugrör. Och de älskar att motionera. De orienterar, springer, innebandy och allt annat man nu kan göra. Det är väl nyckeln kanske. Syster är dessutom väldigt matmedveten och varenda tugga är planerad som hon stoppar i mun. (jag däremot har noll karaktär) Så jag får sån ångest. Att de tycker jag är tjock och lat. Att jag är annorlunda. För de tror jag de tycker. Att jag är lite knasig. Och barnlös. och har väldigt många katter. De har sån sammanhållning och har det så mysigt, de är så normala. Vi är så ensamma och snart är det jul och det bli ännu värre. Allt jag önskar mig är en familj. Ska det vara så svårt? **** Syster har åkt i väg med 15-åringen som ska ha match i en grannstad, resten ska möta dem i en köpgalleria sen. Men än så länge sover alla och lugnet lägrar huset. Kram på er!

I dag var det sprutdags, hoppas verkligen sprutan får ordning på den mensliknande saken och att den riktiga mensen kommer som den ska. Alltid lika oroligt, upptar mina tankar ganska mycket.... Jag passade på att ta sprutan nu på morgonen... Dessutom ringde jag och beställde VUL till den 13 och 26 november. Då måste jag ta flex två eftermiddagar... Ingen vet något på mitt nya jobb och så tänkte jag låta det förbli, jag vill inte ha det som på mitt förra jobb då jag ett ögonblick tyckte det var skönt att dela med mig. Efter år av misslyckande ser de inte på samma sätt på mig och ingen vågar prata barn i närheten av mig. Det skapar bara klyftor så no more! Undra om alla som skriver alla korkade kommentarer i olika forum om barnlöshet verkligen vet hur det är? Alla som lever i sin lycka vardag och tror det är samma för alla människor? Allt skit som ska fixas, klaffa och all oro och sorg? All bitterhet och missunsamhet? ***** Jag vet inte om ni ser Nybyggarna på kanal ...

I går började jag nicka till redan vid 20.30 och fortsatte så en hel timme till då jag fick nog. Jag har aldrig varit så trött. Jag somnade före 22 och sov ända till 7, så många timmar i sträck har jag inte sovit på flera år. Nu känner jag mig helt utvilad. Maken däremot är väldigt förkyld och hostar, nyser och snorar så han har inte sovit nåt vidare. I dag är det städdag i villaföreningen, vilket betyder ett par timmar utomhus med sopning, krattning och klippning av träd och buskar. Vi brukar ha tur med vädret och ha soliga vackra dagar, men nu när jag tittar ut ser det inte alls lovande ut. Sen blir det korvgrillning och hem till katterna. Tänk att det är söndag igen, det är helt sjukt hur fort dagarna går. Om 10 dagar är det dags för sprutan och sen är vi officiellt i gång. **** Okey, igår trillade jag dir och åt 5 godisar på kvällen, attans så dåligt samvete jag har. Hoppas verkligen inte det ställer till för mycket. I går var jag oxå hungrig vilket betyder att jag ätit fö...