Denna jävla barnlöshet

I dag var det sprutdags, hoppas verkligen sprutan får ordning på den mensliknande saken och att den riktiga mensen kommer som den ska. Alltid lika oroligt, upptar mina tankar ganska mycket.... Jag passade på att ta sprutan nu på morgonen...

Dessutom ringde jag och beställde VUL till den 13 och 26 november. Då måste jag ta flex två eftermiddagar... Ingen vet något på mitt nya jobb och så tänkte jag låta det förbli, jag vill inte ha det som på mitt förra jobb då jag ett ögonblick tyckte det var skönt att dela med mig. Efter år av misslyckande ser de inte på samma sätt på mig och ingen vågar prata barn i närheten av mig. Det skapar bara klyftor så no more!

Undra om alla som skriver alla korkade kommentarer i olika forum om barnlöshet verkligen vet hur det är? Alla som lever i sin lycka vardag och tror det är samma för alla människor? Allt skit som ska fixas, klaffa och all oro och sorg? All bitterhet och missunsamhet?

*****
Jag vet inte om ni ser Nybyggarna på kanal 5? Den har fått lite kritik men jag tycker den är väldigt bra, den ökar insynen och framförallt förståelsen för missbrukare och livet de lever. Det är ett hårt och våldsamt liv, men många av dem har oxå barn. Jag gråter alltid en skvätt när jag tittar på det. Av nån outgrundlig anledning så har jag blivit en lipsill på senare år.

I bland (eller ganska ofta) tänker jag att alla kan få barn utom vi. Oavsett kapaciteten att ta hand om barnen. Oavsett hur barnens uppväxt kommer att se ut. Fast man är psykisk sjuk, misshandlar eller missbrukar. Eller värre saker. Om ni visste hur många barn som lever i misär, vilket elände vi ser varje dag.

Men vi kan inte få barn. Som kan ge en trygg och bra uppväxt. Vi kan inte ens få många barn. Inte ens ett.

Var fan är rättvisan och vettet i det?

För att trösta mig i bland brukar jag tänka att det finns en mening, att det finns nåt annat för oss. Men det går fort över.
För det är väl ingen mening med det här? Efter 12 års barnlöshet borde de flesta ha lyckats.

****
I dag är det kvällstjänst och hembesök som gäller. Och ännu mer elände och misär. Men vi gör nytta på mitt jobb, tvivla aldrig på det.



Kommentarer

  1. Ja nog kan man tycka att livet är orättvist många gånger och av olika orsaker....
    Och hur man än letar så är det ofta svårt att hitta nån slags mening med allt som händer, eller INTE händer..

    Jag kan i alla fall förstå att det är en otrolig kamp och smärta att vara barnlös trots att jag inte är det själv. Om inte du och andra berättar om det så skulle ingen veta hur det är...

    Massor med kramar till dig.
    /Lena och missarna i Kåge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ganska ofta faktiskt.

      kram och tack för ditt alltid fantastiska stöd.

      Kramar

      Radera
  2. Hej!
    Jag läser din blogg regelbundet, men har aldrig kommenterat förrän nu. Trots att jag så väl känner igen mig i den hjälplöshet, uppgivenhet och orättvisa som du beskriver. Vi kämpade på med vår barnlöshet i många år. Genomgick 4 resultatlösa IVF. Insåg efter de försöken att mitt huvud inte pallar för fler försök, var så långt nere i det svarta hålet som man någonsin kan komma. Vår väg till barn gick genom adoption. Vi har idag två adopterade pojkar från Ryssland. Jag håller så med dig om att ingen, INGEN, som inte har varit i denna jävulska situation vet hur denna bottenlösa sorg över barnet som inte kommer känns. Jag fortsätter att läsa din blogg och hoppas och tror att ni också kommer att uppleva lycka över ett barn. Förr eller senare, ge aldrig upp! Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för att du följer mig.

      Jag känner mig både hjälplös och frustrerad och skulle snart kunna köpslå med vem som helst bara vi får vår babylycka.

      Usch :-(

      Kram

      Radera
  3. Först, vad är det för spruta du tar i det här läget?

    Sedan, jag tycker du gör helt rätt med jobbet. Känner igen mig i det du skriver, att kollegor inte vågar prata om barn - ELLER, att de ska visa att de vågar prata om barn och så blir det lite för mycket istället. Håll det för dig själv så länge det inte krånglar till livet alldeles för mycket.

    Slutligen, någon rättvisa existerar inte över huvud taget! Vet inte hur många gånger jag stått mittemot mammor och blivande sådana i alla möjliga åldrar och funderat över hur det är möjligt. Det är alkoholister eller drogmissbrukare på annat sätt som står med magen i vädret. Det är kvinnor som inte alls orkar med sina barn, de springer vind för våg och är inte... omhändertagna och älskade. Jag blir förbannad numera. Men till ingen nytta. En anledning så god som någon att gå tillbaka till gamla jobbet (var inte den avgörande anledningen men ändå). Vi kan bara sträva mot vårt mål och hoppas hoppas hoppas!

    Jag hoppas hoppas hoppas åt dig (och mig själv också :))!
    Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering