Bebiskarusellen

I går var jag ner till lille Isak och tände ljus, det känns så bra att gå dit och skönt att det är så nära. Jag önskar det vore vår så jag kunde sitta och prata med honom en stund på en bänk i solen. I bland känns hela historien med Isak som en dröm, någonting jag sett på film men inte något som hänt mig. Självklart oroar jag mig för samma sak nu plus miljoner andra saker. Har dessutom lusläst alla gravidtidningar i min Readly och det är ju som en annan värld. Alla dessa prytlar, måsten, de ska leka ute, sova på sidan eller inte, inte göra si inte göra så. Då får jag smärre infarkt och tänker att jag klarar inte av det här. Jag är inte mogen, nu vill jag gå hem (alltid min första tanke om allt). Men sen så sansar jag mig och tänker vi tar en dag i taget, mer kan jag inte göra. (men ÄNDÅ, skriker min hjärna nu) Så i dag ska vi åka och handla och jag ska till kiropraktorn och hoppas min rygg kanske kan bli lite bättre. Att ha ont i ryggen och raka benen är ingen bra kombination al...

Idag var vi tillbaka till kuratorn på SÖS. Dagen till ära hade jag armbandet som Elida skickade, jag tycker om symbolen med trollsländan. Kuratorn konstaterade att vi såg piggare ut och mådde bättre än sist hon såg oss. (Då grät jag ju en hel timme). Vi pratade om hur vi mådde, vad vi gjort sen sist, vad som hänt med Isak och om framtiden. Det kändes lätt att prata och inte en tår kom ut mitt öga även om jag blinkade frenetiskt när hon sa fina saker om Isak. Hon sa att vi kommer vara sköra en lång tid framåt och vi måste vara rädda om varandra. Hon sa oxå att hon såg vår starka kärlek till varandra och vi har ett starkt band och äktenskap. Vilket stämmer väldigt väl. Jag tycker hon frågade bra saker, som tex undrade hon hur vi orkat alla dessa år med ofrivilliga barnlösheten, hur vi lyckas hålla i hop och kämpa framåt. Hon undrade oxå hur vi såg på en ev barnlöshet, om vi såg det lika.  En fråga som fastnade var när hon frågade om vi kände oss som föräldrar? Jag vet i...

Redan när vi åkte in på sjukhusområdet så kom tårarna, där nånstans fanns vår lilla Isak. I en kall steril kyl. Om de inte slarvat bort honom förstås. Det var otroligt jobbigt att kliva in genom dörrarna, det var som att kliva tillbaka en vecka. Vi var lite tidiga så vi fikade först, sen gick vi till mottagningen där kuratorn satt. I väntrummet satt ca 10 personer varav säkert 9 av de var höggravida. Det gjorde ont ända in i själen för det var ju jag oxå för 1 vecka sen. Nu är det tomt i min mage och i mitt hjärta. Redan när jag satte mig i stolen hos kuratorn grät jag. Sen fortsatte jag att gråta i över 1 timme, men vi hann i alla fall avhandla lite grann. Jag tycker hon säger bra saker men oxå lite konstiga saker, ungefär som hon tror att jag inte kommer klara av det här. Eller hur jag ska förklara det. Hon tyckte det var dags att börja träffa vänner och försöka ta oss ut lite mer (vi promenerar ju varje dag) Hon trodde oxå jag behöver längre tids sjukskrivning och tyckte jag s...

Det är faktiskt så det heter och i dag är det del 1. Idag ska jag åka till sjukhuset och få information och ta tabletter som heter Mifegyne som ska avstanna graviditeten. Sen får vi åka hem för att komma tillbaka på torsdag. Jag förmodar att det kommer bli en del tårar i dag. En del av mig tycker att det är skönt att all oro och all väntan är över, att jag får tillbaka min kropp och så småningom egen hjärna. En annan del av mig har sån skuld, sån ångest och början på både panikattacker och sammanbrott. Min enda överlevnadsstrategi just nu är inte att tänka alls, jag skriver ner allt jag jag har i huvudet här i bloggen och sen stänger jag av. Bästa dalakompisen frågade om hon oxå skulle komma men jag tackade nej. Jag tror inte jag klarar att dela det här hemska med andra. Jag måste få sörja själv först. Jag är helt skräckslagen inför torsdagen. Både att få träffa Isak, förlossningen och personalen. Tänk om de är lika hemska som i torsdags? Tänk om de inte vill sjukskriva m...

Vilken dag det blev i går. Vi slet som djur med köket ända till klockan 22 i går kväll, men nu är det klart och jag har alla katter i knät instängd i vardagsrummet medans köksmännen (maken åkte till jobbet) röjer i köket. Känner mig lite som en crazy cat Women just nu :) Lite trevliga avbrott var när bästa ridkompisens dotter kom cyklandes med sin bästis (utan sin pappa) och ville krama katter. Vår Stiina blir så lycklig att någon bryr sig lite extra om henne. Sen kom bästa grannen (som ska passa katt på torsdag) och sa att de ville bjuda oss på middag nu när vi har det som vi har det. Det var god mat och världens godaste efterrätt (knäckig äppelpaj). De är ju äldre och jag önskar så jag kunde få bli adopterad av dem så jag fick nya fina föräldrar :) Kvällen avslutades med att Ikea kom. Vi trodde nog inte att det var så mycket saker men 129 tunga paket på ca 1 ton. Jag, maken och chauffören bar som dårar i över en halvtimme. Sen roade vi oss med att sätta upp alla grindar til...

Känns som vi bara går och väntar. Just nu vill jag bara ha allt överstökat så jag kan gå vidare, jag försöker just nu inte tänka så mycket utan har lagt hjärnan i robotläge. Jag låter och ser förmodligen ut som vanligt. Magen har verkligen blivit en stor gravidmage, jag känner Isak stöka runt där inne och alla gravidkrämpor blir bara värre. Det finns fortfarande en stor overklighetskänsla och jag kan inte riktigt greppa allt som jag känner. Jag kan fortfarande inte sova. Jag somnar okey men sen ligger jag oftast vaken mellan 2-6 på natten. Jag tänker, funderar och oroar mig hela nätterna. Kanske därför jag funkar på dagarna? Jag har fått många kontakter runt om i Sverige med familjer som varit med om samma sak. Det är så skönt och en stor lättnad att fråga, undra och läsa hur de haft det. Jag är ju mycket för att skaffa mig kunskap och alternativ när nåt händer. Det ger väl en känsla av kontroll gissar jag. Jag uppskattar så alla era fina kommentarer och tips. Mer än vad ni tro...

Tunga dagar nu, jag tycker jag går omkring i en arg dimma, med sömnsvårigheter magkatarr och ångest. Nu börjar det bli jobbigt att jobba å andra sidan så är det jobbet som räddar mig från att bli galen. Jag försöker klappa magen mycket och prata med Isak så han ska känna hur mkt jag älskar honom. Jag tror känslorna som virvlar runt gentemot honom är värst, jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på dem för det är inget jag känner igen. Inte ens när mina nära anhöriga dog för något år sen så kände jag så här. Jag skulle bara vilja fly, resa till ett varmt land, en stuga i bergen och bara vara. Alldeles själv. Bara gömma mig till allt det hemska är över. Och jo. Vi ska träffa kuratorn i morgon. Självklart. Vi får säkert träffa nån präst oxå. Det får man alltid göra i såna här situationer, det är ju dem som hjälper en med allt det praktiska som socialstyrelsen och sätta ord på vad som händer. Obama åker ju hem i morgon, så vi ska försöka säkra upp nån väg dit så vi hinner i tid....

Naturligtvis var jag sinnessjukt tidig och fick parkering nästan på en gång. Så jag fick fika hur länge som helst och kände mig hemskt malplacerad på barnsjukhuset. Det var typ 500 skrikande barn och jag. Naturligtvis var de sena så jag fick sitta på de stenhårda stolarna till förbannelse, men till slut blev det min tur. Av med alla kläder och smycken och upp på den stenhårda britsen, denna brits var lite annorlunda. Jag låg på något plasteskelett som var runt bål och höfter, den lindade hon om mig så jag inte kunde röra en fena. En liten handduk runt benen och in i röret som var mycket trängre än det på förra sjukhuset. Sen började knackandet vilket inte var så farligt, men sen kom nåt hemskt sirenljud som gjorde att hela magen vibrerade i takt och det blev varmt i röret. Det upprepades ca var 5 minut i pulsvågor om ca 30 st i ca 35 minuter. Då började jag gråta, för jag kände hur orolig Isak blev och jag fick så dåligt samvete vad vi utsätter honom för. Han förstår ju inte ut...

Magnetröntgen i dag då. Jag är inte alls orolig för magnetröntgen gjorde ju jag 2011 då jag opererade bort äggstockar och äggledare, det enda jag möjligen är orolig för är parkeringen. Man kan ju tydligen stå i garaget, men det har jag aldrig gjort och efter incidenten i Kistagaraget har jag garageskräck för såna med bommar och man ska betala. Usch! Dessutom är ju min arbetsdag förkortad med flera timmar då de från början sa att jag ska vara där vid 14.30 och jag har massor att göra och dessutom ett besök inbokat kl 08.30 där det sedan ska skrivas ett yttrande på. En heldag försvinner ju oxå på torsdag, stressigt! **** I går började vi tömma köket, vilket projekt! Hur kan man ha så mkt saker? Vi har en massa skåp kvar och det gäller ju att räkna ut vad vi kan och inte kan behöva. Fortsättning följer idag. Köksmannen har inte hört av sig. Alls. Däremot ska vi köpa barngrindarna på Ikea och ha som dörrar till vardagsrummet. Tack för det bra förslaget! Vi kommer inte förstör...

Bara för att jag har en fin säng sover jag inte ett dugg bättre än i tältsängen, stel, vaknar på natten och stapplar upp på morgonen. Dessutom med ett osedvanligt dåligt humör, jag trodde man skulle skina, vara lycklig och stråla när man var gravid. Just nu känns det som jag är allt annat än det. Jag tycker oxå det är jobbigt att vandra i detta ingenmansland, vi vet ju liksom aldrig nåt. Ska vi börja glädjas eller ska vi börja förbereda en begravning. Tänk om vi hamnar i ett dilemma på torsdag att de inte vet. Vad gör vi då? Jag tänker inte ta beslutet att låta Isak leva på bekostnad av vår längtan. Är han så sjuk så han inte kommer vara levnadsduglig är det valet lätt. Men om vi hamnar i nåt mellanland så vet jag inte alls hur jag ska resonera. Det enda jag vill är att börja förbereda mig för en frisk bebis, köpa barnvagnar, bebiskläder, skötbord och njuta av mina gravidkrämpor. Jag är så innerligt trött på denna gnagande oro. Jag hittade ett par okey mammabyxor som kanske dug...

Ny vecka! Denna vecka berättar appen att Isak väger ca  280 gr i slutet av veckan. Han börjar även utveckla alla fem sinnena och känna igen min röst.  Katten Robban ligger ju jämt och surrar på magen så han lär ju säkert Isak oxå höra.  Idag har vi varit och jagat kakel och kollat golv, vi passade även på att fika på underbara café lyktan vid mälarhöjden medans vi ändå var i den delen av stan.  Jag har inte mkt energi och är inte så mkt till hjälp, jag blir snabbt trött och otålig, som en 5-åring  ungefär.  Efter mkt om och men har vi valt kakel som jag tror blir bra, matta har vi oxå valt men blir lite osäkra på hur den ska skäras så i morrn ska vi ringa snickaren och fråga om han kan möta oss i affären.  Vi har oxå gjort en budget och det är verkligen på håret om vi ska klara detta utan lån. Vi ska göra ett gott försök i alla fall.  I morgon ska vi börja packa ner köket i flyttlådor och börja röja i köket.  ***** Naturligtvis har de ändrat ...

I går ringde dem från fostermedicin och berättade att jag ska på magnetröntgen nu på måndag och träffa hela läkarteamet (neurologer och andra läkare) på torsdagen samt göra UL då. Jag har googlat lite på graviditet och magnetröntgen, på vissa ställen står det att man absolut inte ska göra det och andra att det är okey. Det värsta är tydligen ljudet och de magnetiska fälten. Men man får väl hoppas att mina doktorer vet vad de gör. Sen ringde BM och bokade tid med mig veckan efter, då ska jag passa på att be om att få ta Hb och sånt (om allt gått väl) I morgon tänkte jag flexa på em och åka och klippa mig och leta byxor. Jag tror det även är dags för stödstrumpor då fötterna är svullna och värker. Jag vet att några av er köpt på nätet som är snygga och tunna? I dag ska jag prova att ha de dumma mammabyxorna. Jag tar dock med mig ett par extra i fall jag inte står ut. Nu tycker jag det har spänt i magen både i går och i dag, det verkar som jag ska få genomgå varenda krämpa s...

Nu ska vi inte bli alltför exalterade här, saker i Isaks hjärna står fortfarande inte rätt till och om 2 veckor får vi veta om det är bra eller anus. Men nog kändes det som att procenten höjdes från 10% till 50%?! Det som är jobbigt är att inte veta, att inte kunna planera. Jag har massor av saker att förbereda oavsett utgång, framförallt mitt och makens psyke. Det är isf minde än 145 dagar att ordna allt, sånt gör ju bara det att jag får panik. Man borde fan få nån sorts garanti att allt ska gå väl när man väntar barn. Nu börjar det tillkomma lite mer gravidkrämpor; Svullna fötter, hjärtklappning (mkt obehagligt),  extrem trötthet vid lunchen och hela eftermiddagen och kvällen, argt humör (tillbaka igen) och bredare höfter. Det borde vara förbjudet och jobba heltid när man är gravid, 75% hade varit lagom. Jag ringde i alla fall morsan i går och berättade. Hon blev faktiskt glad och lite rörd av det jag berättade, det var väldigt oväntat, jag tror hon förstod allvaret i det...

Så annorlunda kvällen i gå blev. Vi hade precis ätit middag och diskat undan och skulle parkera våra rumpor i soffan då telefonen ringde. Det var köksmannen som sa att han var på Ikea och om vi kunde komma om 30 minuter och börja rita på köket. Det var snabbt må jag säga. Så vi tillbringade hela kvällen där och var hemma efter kl 20 igen, svenskan gick oväntat bra. Det är ju inte så himla lätt att välja allting, hur vet man om luckorna blir bra eller inte? Om man valt rätt handtag? om man... Nu måste vi leta kakel fläkt golv Bygga kattdörr blandare Ta lån Vi tänkte köpa diskhon och ugn/micro och induktionshäll på ikea, har ni åsikter? Bra eller anus? Jag sa till honom att jag förmodligen måste operera mig nästa vecka om vi kunde skjuta upp det en vecka. Men vi vill inte skjuta upp det för mkt för vi har ju väntat på honom sen april. Han får väl bygga kök och jag får väl ligga i soffan och gråta. (tänkte boka ridpass och tapetsera om lilla rummet- aktiv terapi) Hoppas ...

Lite bättre dag i dag. Mest för att vi nu har skåpprojekt, dvs att såga av skåpen så vi får in nya kyl o frysen (som är 180 mot gamla 155). Bästa killkompisen var här i går oxå och fick oss att skratta och tänka på annat. Just nu finns det inte så mkt vi kan göra och det känns som den största chocken lagt sig och sorgen är kvar. (just nu i alla fall) Jag har så mkt frågor och funderingar i mitt huvud och tydligen ska de behandlas på natten för sova kan jag inte. Sen har köksmannen och exkollegan varit här. Han verkar rutinerad och förstå precis vad vi vill. Det största problemet är att han inte pratar så bra svenska, men det får vi lösa med exkollegan. Det verkar som han fixar och handlar och vi betalar. Vi måste nu välja golv, ugn och micro, häll, bänkskiva. Vi har redan valt skåpen och färgen på dem. Naturligtvis dras projektet igång mitt i den här otrevliga bebiskarusellen. Men ärligt talat gör det mig inget, jag får säga att jag ska operera magen eller nåt. På maken låter...

I går ringde jag BB Stockholm Family  som skriver på sin sida att de har vana från ÄD. Hon var verkligen urtrevlig som svarade, förstod absolut och jag fick en tid redan nästa vecka. Men då kunde jag inte så vi fick tid den 10 juni, dvs om bara 12 dagar, och skulle få en barnmorska som hette Solin. Så jag avbokade oproffsiga Mamma mia, de kändes ju inte alls seriösa. Den lokala tiden har jag än så länge kvar den 24, vet inte varför men utifall att. Då behöver jag inte ens boka extra VUL hos privata gyn. I går var jag dessutom och lämna första HCG-provet och i morgon är det dags för nr 2. Åhhh vad jag vill ha svar på det nu!! Jag vill liksom bara vet, det är är ju hemskt! Helst när jag har en massa mensvärk och har läst massa skräckhistorier... Jag har inga symptom alls, möjligen liiiite ont i brösten. Men det kan mer bero på att Robban skuttade runt på mig i går kväll. Däremot har inte de ringt om leverproverna så det är nog bäst jag bokar telefontid med min lever...