Vecka 19 (18+4)
Nu ska vi inte bli alltför exalterade här, saker i Isaks hjärna står fortfarande inte rätt till och om 2 veckor får vi veta om det är bra eller anus.
Men nog kändes det som att procenten höjdes från 10% till 50%?! Det som är jobbigt är att inte veta, att inte kunna planera. Jag har massor av saker att förbereda oavsett utgång, framförallt mitt och makens psyke.
Det är isf minde än 145 dagar att ordna allt, sånt gör ju bara det att jag får panik. Man borde fan få nån sorts garanti att allt ska gå väl när man väntar barn.
Nu börjar det tillkomma lite mer gravidkrämpor; Svullna fötter, hjärtklappning (mkt obehagligt), extrem trötthet vid lunchen och hela eftermiddagen och kvällen, argt humör (tillbaka igen) och bredare höfter. Det borde vara förbjudet och jobba heltid när man är gravid, 75% hade varit lagom.
Jag ringde i alla fall morsan i går och berättade. Hon blev faktiskt glad och lite rörd av det jag berättade, det var väldigt oväntat, jag tror hon förstod allvaret i det hela. Sen började ju hon att prata om sina krämpor men i alla fall. Pappa väntar jag med, om jag någonsin kommer att berätta nåt.
Så nu vet de flesta tror jag förutom enstaka bekanta och delar av makens släkt. Och jag tror inte han berättat på jobbet än.
Nu börjar kollegor som inte vet spana på min mage, men vågar inte säga nåt. Jag blir väldigt full i skratt och hjälper de inte på traven utan låtsats som det regnar.
Jag ser tyvärr fortfarande lite småfet ut om man inte gör en närmare inspektion.
Såg att min BM försökt och nå mig i går, hoppas hon ringer idag igen (man kan ju inte ringa direkt till dem)
****
Oroar mig lite för projekt kök och köksmannen. Hur ska det här sluta?
****
Åhhhhhhh.. Fantastiska säng. Fick lov att gå och lägga mig 21.15 i går. Bara därför. (ryggen är dock inte riktigt bra ännu)
Men nog kändes det som att procenten höjdes från 10% till 50%?! Det som är jobbigt är att inte veta, att inte kunna planera. Jag har massor av saker att förbereda oavsett utgång, framförallt mitt och makens psyke.
Det är isf minde än 145 dagar att ordna allt, sånt gör ju bara det att jag får panik. Man borde fan få nån sorts garanti att allt ska gå väl när man väntar barn.
Nu börjar det tillkomma lite mer gravidkrämpor; Svullna fötter, hjärtklappning (mkt obehagligt), extrem trötthet vid lunchen och hela eftermiddagen och kvällen, argt humör (tillbaka igen) och bredare höfter. Det borde vara förbjudet och jobba heltid när man är gravid, 75% hade varit lagom.
Jag ringde i alla fall morsan i går och berättade. Hon blev faktiskt glad och lite rörd av det jag berättade, det var väldigt oväntat, jag tror hon förstod allvaret i det hela. Sen började ju hon att prata om sina krämpor men i alla fall. Pappa väntar jag med, om jag någonsin kommer att berätta nåt.
Så nu vet de flesta tror jag förutom enstaka bekanta och delar av makens släkt. Och jag tror inte han berättat på jobbet än.
Nu börjar kollegor som inte vet spana på min mage, men vågar inte säga nåt. Jag blir väldigt full i skratt och hjälper de inte på traven utan låtsats som det regnar.
Jag ser tyvärr fortfarande lite småfet ut om man inte gör en närmare inspektion.
Såg att min BM försökt och nå mig i går, hoppas hon ringer idag igen (man kan ju inte ringa direkt till dem)
****
Oroar mig lite för projekt kök och köksmannen. Hur ska det här sluta?
****
Åhhhhhhh.. Fantastiska säng. Fick lov att gå och lägga mig 21.15 i går. Bara därför. (ryggen är dock inte riktigt bra ännu)
 |
| Stiina sover oxå gott i den :-) |
hej, ang. kläder: jag gillar inte att ha byxor även i vanliga fall då jag tycker att det dels är obekvämt och dels att mina ben inte klär i det.. har nästan alltid kjol eller klänning, och fortsätter med det nu. Jag har stl 42, ibland 44 i vanliga fall. har köpt en "kontorskjol" på Proud i stl L som funkar bra, det finns upp till XL där. Väldigt stretchig och rymlig i storleken. Samt en trikåkjol från märket Cocoon, från La Redoute. Tog 42 och den är rymlig, och finns större stl också. Upplever dessa märkens storlekar som mkt större än t.ex. H&M:s där L är på gränsen för mig. Har ett par "fådda" mammajeans därifrån i stl 42 och de går typ inte på mina lår... Annars också köpt 2 klänningar i L från Mamalicious - de var dock inte så stora i storleken, men L var lagom till mig och tror det finns XL också. Med dessa få plagg och (snart) några par strumpbyxor kommer jag klara mig hela vägen till december tror jag, och samtidigt vara snyggt klädd (fått många komplimanger hittills iaf). De svarta kjolarna kan man ju i princip ha varje dag med olika toppar till (och det är ju inte alls lika svårt att hitta som nederdelar). Och de är så mjuka och mysiga - sköna som mjukisbyxor. USCH för tajta hemska jeans! Det var mina klädtips!
SvaraRaderaHej, jag vill ge dig ett råd, hoppas det är ok? Det är ingen sjukdom att vara gravid.Men med de omständigheterna som är just nu för dig vore det kanske lämpligt med 25% sjukskrivning? Om du inte tror att det är skönare att vara på jobbet, slippa fundera osv. / Uppsalamamman
SvaraRaderaSå skönt att det ser bättre ut <3!!
SvaraRaderaKRamar!
Hej fina Cecilia!
SvaraRaderaJag har inte skrivit till dig på ett tag, men jag har läst allt du skrivit. Och jag tänker mycket på dig!!
Jag har faktiskt också tänkt på, att när nu er situation är som den är (och ovisshet är nästan alltid värre än att veta) så skulle du kanske jobba något mindre... 75% är rätt lagom mycket! Ta dig i alla fall en funderare på det!!
Och du ska veta, att ni finns mycket i mina tankar!!
KRAM!!!
Å jag förstår om du vill jobba 100%. Det har varit min räddning genom många år av hjärtesorg. På jobbet var/är jag tvungen att "lägga undan" mig själv för 9h. Att inte hinna tänka och älta har varit så skönt!
SvaraRaderaMEN man måste känna att man orkar. Det får inte blir till vilket pris som helst.
Du känner det själv, strunta i vad vi säger, även om vi vill väl!
Kram vännen!
Trötthet och hjärtklappning brukar man få vid järnbrist, har du kollat upp hb?
SvaraRaderaKram till er!
Hej..känner ju inte dig, men blir väldigt berörd över att läsa allt ni har gått igenom. Själv är jag 40 år o blev mamma för första gången i mitt liv den 20 april i år, men vägen dit har inte varit självklar eller enkel. Det började med ett misstänkt missfall som till sist visade sig vara ett litet barn. Gick på några UL tidigt i graviditeten för att ha extra koll..på RUL i v 19 fick vi besked om att det ev var ett barn med downs syndrom p g a att man såg två mjuka markörer, ett på hjärtat o ett på hjärnan. D i kombination av att jag skulle fylla 40 år fick dem att tro det värsta. Jag grät floder på sjukhuset o kände spontant att jag ville de skulle ta bort barnet..d var kaos. Till saken hör att jag jobbar på ett särskolegymnasium o när vi fick besked om ev ett barn med downs syndrom såg jag bara d värsta. Jag verkligen gillar mina ungdomar som jag möter på jobbet o d liksom alla andra barn i Sverige är älskvärda, men som du/ni kan förstå vill man ju bara uppleva det "normala". Vi fick komma tillbaka på undersökning dagen efter beskedet för att göra foservattensprov. Träffade en underbar läkare som gick igenom allt hon såg på skärmen me oss. Barnet sprattlade o sög på tummen, efter ha sett d kände både jag o min man att vi inte kunde välja bort detta barn om d så hade downs syndrom. Visst..d är inga lätta beslut o jag hoppas innerligt att ni får goda besked vid nästa läkarbesök. O jag förstår att d kan vara svårt att välja det ena eller det andra. Vi fick besked om vår lilla tjej efter ytterliggare en dag: hon hade ingen kromosomavvikelse. Lättnad, men efter d förstod jag att allt kan hända..O ett ultraljud säger inte allt om ett barn. Just nu växer hon som hon ska,mår bra o är lika söt som många andra barn:)men likväl att hon föddes "normal" så kan ju andra saker drabba ens barn i livet. Livet är verkligen upp o ner..önskar er all lycka o håller tummarna för er!
SvaraRaderaDet är svåra beslut och svåra frågor. Om du vill behålla ett barn även om det har en funktionsnedsättning skulle jag säga att risken att behöva göra en abort är väldigt låg. Även Dandy-Walker går att leva med. Jag håller tummarna hårt för dig!
SvaraRadera