Liten uppdatering

 Nu var det länge sen jag skrev. Jag ska försöka mig på en liten uppdatering. 


I somras började barnen på fritids, allt kändes toppen. Vi började med två veckor bara fritids innan skolstarten. Tanken var att de skulle lära känna personalen, lokalerna och rutinerna innan alla kom tillbaka.

Båda var så lyckliga och stolta.

Sen började skolan och alla skolbarnen (man är i samma byggnad och fritids årkurs 0-3. Efter det har det varit en riktigt kämpig tid, främst med Alfred. Jag tror att han inte riktigt var mogen för allt det här, alla stora barn, allt ansvar och inte så mkt vuxna som ser vad som händer. Inte heller förmedlar information till oss. Alfred vill inte gå till skola och fritids, dock verkar skolan fungera bra och läraren bra. Men de verkar ha nåt schema, varannan dag skola och varannan dag fritids? Eller nåt sånt.

Alfred har lite problem med sociala relationer, med hur man ska vara och inte vara. Han hänger gärna på de stökigare killarna och stökar han med. Förra veckan var det en kille i klassen som gav sig på Alfred och tryckte ner honom i gruset. Då gick jag i taket och jagade personal och rektor och krävde en plan för Alfred. Fritids sa -Vad tycker du vi ska göra?

Hur ska vi överleva dessa skolår? Hur ska det gå för Alfred? Min hjärna går på högvarv och jag oroar mig verkligen. Typ hela tiden. 

Barnen har blivit stora, lätt ilskna och jag ännu mer gråhårig. De är helt slut efter dagarna och jag önskar så vi kan börja landa i det här. 

****

Sedan i höstas har jag sprungit på gyn, lämnat prover och provat allt från p-piller till klimakteritabletter. Det verkar främst vara min endometrios som spökar, det har spridit sig i buken och jag har stora cystor som inte vill försvinna. I början på sommaren kom jag in i klimakteriet, det var verkligen inte kul. Jag fick nya tabletter och med dem groteska sömnsvårigheter. Sen gav jag upp och har slutat med allt vad tabletter heter. Då fick jag mens i stället.. Hahha, vafan. 

****

Jag och maken. Vad ska jag säga? Vi har fortfarande inte hittat tillbaka till varandra. Jag tror det är mest jag som håller mig undan. Svårt att veta varför, dessutom väldigt sorgligt. Från början var han min livs kärlek och sen barnen kom ingenting. 


****

Jobbet är bättre, mest pga av pandemin. Vi får jobba varannan dag hemifrån vilket underlättar mitt liv och logistiken oerhört. Jag slipper dessutom pendla flera timmar varje dag. 


****

Skriv en rad och fråga så fyller jag på..



Kommentarer

  1. Vad lustigt, gick in just idag för att kolla och så hade du uppdaterat precis! Låter jobbigt med Alfred och skolan. Finns det några andra skolor i närheten som kan vara ett alternativ? Hoppas det blir bättre snart 💕

    SvaraRadera
  2. Låter ju inte alls bra!
    Kul att du uppdaterar.

    SvaraRadera
  3. Tjoho, ett inlägg! Men tråkigt att Alfred har det svårt och att du inte får något riktigt stöd. Hoppas att det blir bättre när de har fått landa lite. Jag tror det!

    SvaraRadera
  4. Som jag känner igen mig!
    Vi har också problem med skolan. De verkar tycka barnen kan ta ansvar för allt plötsligt från 6 års ålder. Svårt att få till sig information och gehör på åsikter/behov.
    Arga, trötta barn vilket leder till arga, trötta föräldrar. Noll känslor för maken. Livet känns inte så kul just nu.
    Funderar på separation för att få "lugn" och vila lite emellanåt.. Sjukt att det ska behöva kännas så.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering