Overkligt :(
I dag har jag gått in i vecka 21, men det känns ju inget vidare att skriva det som rubrik. Lilla Isak ska ju ändå dö snart, en del av mig oxå förmodar jag.
Jag sover knappt alls, när jag väl sover har jag såna mardrömmar om vad som ska komma. Det känns så himla overkligt allting.
I går ringde min BM och jag berättade hur vår dag varit, hon blev alldeles förskräckt. Hon var så medkännande så efter vi lagt på så grät jag hysteriskt i en timme. Med huvudvärk som följd.
Min mage är helt ur funktion, mitt minne likaså och jag känner mig spänd som en fiolsträng. Vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och dö.
Jag tycker konstigt nog att det är jobbigt att jag är så hungrig, kroppen fortsätter ju att leva sitt eget liv fast jag liksom lagt av. Jag känner mig helt avstängd just nu, jag bara gör saker och när jag tänker framåt så blir jag alldeles skräckslagen.
Och jag förstår inte meningen med detta, hur kan det finnas en gud och en mening med detta? Vad kan jag gjort som måste straffas så? För det är så jag tänker, att vi straffas, att vi inte är goda nog att få barn. När ska vi få medvind?
Jag känner mig så ensam, så övergiven och så himla trött på allt.
****
Jag funderar oxå mycket på hur jag ska kunna berätta för resten av bekantskapskretsen. En dödannons i lokaltidningen känns ju självklar. Facebook känns ju lite morbid kanske. Jag vill ju ändå att Isaks namn ska bli känt, att vi har fått en son.
Hur tänker ni andra?
****
Annars har dagarna rullat på rätt bra, med katter (framförallt robban) så är det inte en lugn stund, köket måste packas och så trädgården såklart.
Jag mailade oxå stallchefen och sa att jag kan ta de två jobbpassen i november som fattas och admin att jag vill börja rida igen.
Jag har i alla fall förberett mig så gott jag kan.
-Handlat en fin filt, en body, strumpor och gosedjur till Isak
-Köpt hand- och fotavtryck i färg
-Beställt material till smycke från http://www.lifestone.com (tack för bra tips!)
-Grannen kan kika till katterna under torsdagen
-Om det går att ändra tillbaka köket kan bästisen åka från jobbet och ta emot köket
-komma i håg och fråga om sjukhusfotografen kan komma
-Be att han sprids i minneslunden på vår kyrkogård, men hur vet jag inte ännu
Vad ska jag ha med mig till sjukhuset? Kläder, laddare och telefoner, kex och russin?! Mer?
Jag sover knappt alls, när jag väl sover har jag såna mardrömmar om vad som ska komma. Det känns så himla overkligt allting.
I går ringde min BM och jag berättade hur vår dag varit, hon blev alldeles förskräckt. Hon var så medkännande så efter vi lagt på så grät jag hysteriskt i en timme. Med huvudvärk som följd.
Min mage är helt ur funktion, mitt minne likaså och jag känner mig spänd som en fiolsträng. Vissa stunder vill jag bara lägga mig ner och dö.
Jag tycker konstigt nog att det är jobbigt att jag är så hungrig, kroppen fortsätter ju att leva sitt eget liv fast jag liksom lagt av. Jag känner mig helt avstängd just nu, jag bara gör saker och när jag tänker framåt så blir jag alldeles skräckslagen.
Och jag förstår inte meningen med detta, hur kan det finnas en gud och en mening med detta? Vad kan jag gjort som måste straffas så? För det är så jag tänker, att vi straffas, att vi inte är goda nog att få barn. När ska vi få medvind?
Jag känner mig så ensam, så övergiven och så himla trött på allt.
****
Jag funderar oxå mycket på hur jag ska kunna berätta för resten av bekantskapskretsen. En dödannons i lokaltidningen känns ju självklar. Facebook känns ju lite morbid kanske. Jag vill ju ändå att Isaks namn ska bli känt, att vi har fått en son.
Hur tänker ni andra?
****
Annars har dagarna rullat på rätt bra, med katter (framförallt robban) så är det inte en lugn stund, köket måste packas och så trädgården såklart.
Jag mailade oxå stallchefen och sa att jag kan ta de två jobbpassen i november som fattas och admin att jag vill börja rida igen.
Jag har i alla fall förberett mig så gott jag kan.
-Handlat en fin filt, en body, strumpor och gosedjur till Isak
-Köpt hand- och fotavtryck i färg
-Beställt material till smycke från http://www.lifestone.com (tack för bra tips!)
-Grannen kan kika till katterna under torsdagen
-Om det går att ändra tillbaka köket kan bästisen åka från jobbet och ta emot köket
-komma i håg och fråga om sjukhusfotografen kan komma
-Be att han sprids i minneslunden på vår kyrkogård, men hur vet jag inte ännu
Vad ska jag ha med mig till sjukhuset? Kläder, laddare och telefoner, kex och russin?! Mer?
Åh lille Isak! Han är er son och det kan inget ändra på, önskar att han kunde fått komma till er frisk och levande och att ni hade fått mer tid med honom här i jordelivet. Jag har jättesvårt att se meningen med detta, har svårt att se meningen med något av allt det ni gått igenom. Jag tänker att förutom det du nämnt så kanske ni vill ha med er ombyteskläder (typ mjukisbrallor och mjuk tröja), en omgång underkläder, strumpor, kanske en egen handduk och duschcreme ( om du vill/får duscha efteråt?) ,mineralvatten, frukt, choklad, godis, något att läsa (om det tar tid innan det drar igång?) och kanske varma strumpor (om du blir kall) och kanske ett par shorts och ett linne (om du blir varm)....Om du/ni har ork så försök fixa några matlådor att ha när ni kommer hem och om du/ni orkar så handla hem mat som är lättlagad och annat som ni kan tänkas vilja ha/behöva de närmsta dagarna efter så att ni slipper ränna ut och handla. Tänker på er. Kram
SvaraRaderaTack Jessa!
RaderaTårarna rinnr för din och Isaks skull. Det finns ingen mening i att detta sker. Kan inte heller se en. Men det finns en mening i att du finns kvar och hittar livsglädjen igen, så småningom, någongång. Nu ska du och din man sörja er son. Lilla Isak, som inte fick stanna hos er, men som kommer finnas i era hjärtan för alltid. Många styrkekramar till dig inför detta som du ska igenom. Du klarar det och jag ber att det finns en stödjande personal omkring dig på tisdag.
SvaraRaderaHej, lite ptaktiska tips angpende förlossningen. Kamera med batterier, mjuka sköna kläder, flera ombyten till dig och maken. Kanske blir ni kvar något/ några dygn med Isak. Kanske en anteckningsbok och penna att samla minnen i. Om du orkar, läs på det du kan hitta om att föda barn i liknande situationer. Vill ni finns det säkert möjlighet att sjukhusprästen kan komma.katterna kommer klara sig och grannarna kan säkert ge dem mat även fredag hopppas vi.
SvaraRaderaSjukskrivning några veckor och samtalshjälp bör inte vara något problem att få antingen via sjukhuset eller vårdcentralen.
Jag är så ledsen för din skull. Många gånger funderar jag med på meningen med varför saker händer och man undrar varför man själv är så otursdrabbad. Alla andra verkar ha så lätt för sig. Att tänka att allt har en mening har nog tröstat mig många gånger även om jag inte kan förstå meningen.
SvaraRaderaJag önskar jag kunde trösta dig, krama dig och hjälpa dig rent praktiskt. Förstår att allt känns overkligt. Du befinner dig i en chockfas nu. Jag håller med föregående talare om att skriv ner allt du kan i en anteckningsbok. Läkares namn, vad de sa och gjorde, tidpunkter. Det tror jag är läkande efteråt att kunna följa processen för när du är mitt inne i den är det svårt att ta till sig och att komma ihåg efteråt. Många, många kramar Lina
Jag är verkligen ledsen för er skull. För tre år sedan födde jag i vecka 18, men då var mitt foster död sedan vecka 13. Så Isak kommer nog att vara större. Det jag vill säga är att för mig gick allting relativt fort. Vi kom till sjukhuset på morgonen, fick medicin (i livmodertappen) två gånger under förmiddagen. Vid 13-tiden kände jag värkar och en timme senare var allting klar. Vi hade inte med oss någonting (ingen kamera, inga ombyten, ingen mat). Jag fick förresten inte äta under tiden (ifall de var tvungna att operera/skrapa mig senare). Vi var kvar på sjukhuset till cirka 16-tiden. Sedan åkte vi hem.
SvaraRaderaAtt sitta och vänta hemma och på sjukhuset var det värsta mardrömmen. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Men på sjukhuset var alla mycket trevliga. Hoppas ni hamnar på ett ställe där personalen bryr sig om er. Många kramar!
Jag kom in på din blogg av en slump och bara kände att jag måste kommentera. Vår lille dog i magen för ett år sedan, i vecka 18. Fruktansvärt, så jag känner med dig. Vet ju att inget tröstar, men mlg har det hjälpt att att prata om det. Tänker på dig i din svåra stund.
SvaraRaderahttp://skorpanloppan.blogspot.it/p/dandy-walkers-syndrom.html
SvaraRaderaÅh, läste bara lite, en det var ju verkligen en solskenshistoria!
Raderamåste ni verklgen avbryta graviditeten? Tänk om inte Isak r så sjuk som läkarna tror?
Menar ni att alla läkare, alla ultraljud, alla prover och magnetröntgen har fel?
RaderaMenar ni att vårt beslut, som är det svåraste vi någonsin gjort, är fel? Att vi inte vet vad som är just rätt för oss och Isak?
Att vår historia är precis som den ovan?
Vill ni ge mig ännu mer dåligt samvete, ångest och må ännu mer dåligt än jag gör? Tror inte ni att vi håller på att gå under ändå?
Jag undanber mig verkligen sådana här kommentarer hur väl ni än menar.
Vi som av avbrutit ser ovanstående som en av våra värsta mardrömmar. Att få kommentarer på beslutet! Det finns inget beslut som är rätt eller fel i en sån här sak!
RaderaTyvärr kan man inte få veta hur livet blir för ens lilla älskade bäbis. En del klarar sig bättre och andra mycket dåligt om de har svåra diagnoser och trots allt överlever!
Det är taggen i hjärtat vi som avslutat av kärlek får leva med. I mitt fall kommer jag aldrig få veta hur bra (eller dåligt) min lilla flicka skulle ha mått och jag aktar mig noga för att forska i hur dessa barn har det. Beslutet är ju redan taget, så det finns inget att diskutera, fundera på eller ångra. Men taggen finns där...
Så bespara framförallt Cecilia och respektera/stötta henne i deras val!
Vill inget illa alls, verkligen inte, men det fanns ju väldigt bra info i länken ovan. Bra råd. Man måste ju få fråga. // J
RaderaFör det verkar ju inte helt kört, trots detta fel på barnet?
RaderaDet är inte ett fel utan massvis. Allt är inte specificerat i detalj här eftersom jag orkar.
RaderaNej inte finns det någon mening med det ni har framför er, och inte heller med er kamp under alla dessa år.
SvaraRaderaNi har fått så många fina råd från andra och jag kan bara önska att den värsta dagen ändå ska gå överleva.
Ni två får ta hand om varandra och jag ber till högre makter att ni blir omhändertagna av fina människor då det är dags.
Jag har inte så mycket att komma med
men tänker på er flera gånger per dag.
Massor med styrkekramar
från Lena och missarna
Jag känner med dig och jag önskar att sådant här inte skulle behöva hända. Jag tror inte på en straffande gud som utsätter människor för onda saker,utan jag tror att svåra saker bara händer och att vissa människor får en större andel olyckor att ta sig igenom bara genom slumpen.
SvaraRaderaDet jag vet är att det kommer att bli bättre och till och med bra även om det inte känns så just nu. Sök tröst hos människor som gått igenom samma sak, gråt, ta hand om varandra och sörj er vackre lille son. Var snäll mot dig själv. Du kommer igenom detta.
MIN åsikt vad ni behöver ha med er:
SvaraRadera*Sköna kläder att åka hem i. På sjukhuset är det bästa att söla ner deras kläder :-)
*Sköna kläder på mannen.
*Parkeringskort/pengar
*Man fryser som f..n, så ta med en skön/varm tröja.
*Kamera
*Tandborste o.s.v. (Om ni måste sova över)
*Duschgrejor
*Tuggummi/halstabletter (du får varken äta eller dricka och man blir torr i munnen...)
*Något att läsa/fördriva tiden med(framförallt för mannen)
*Egen mat till mannen eller om det går att köpa i någon kiosk. De får ingen mat.
OBS! Det brukar vara mobilförbud/surfförbud och inte ens flygplansläge godkänns på vissa ställen. Så ingen förströelse med ny teknik :-)Har du all musik t.ex. i telefonen får du tänka om...
Jätteskönt att ha handlat, tvättat, städat o.s.v. innan man åker in så man bara kan försöka återhämta sig när man kommer hem.
Be en begravningsfirma ta hand om Isak (om du vill). Vi hade en jättebra kille och behövde inte tänka på någonting. Han fixade allt och vi är jättenöjda. Tänk bara ut hur NI vill ha det så fixar de.
SvaraRaderaVi valde minneslund och enskild kremering eftersom vi valde kyrkogården här hemma och inte den som sjukhuset blandar alla avbrutna + aborter i. Firman vi valde kistlägger och kör barn gratis så det enda vi behövde betala för var administrationskostader på 1025 kr.
Vi valde dock att ha en egen minnesceremoni i kapellet på kyrkogården (gratis) och då tillkommer kostnad för urna på lika mycket till. Vi valde en som var utan figurer. Dels är de billigare och så valde jag att dekorera den själv. Gjorde det enkelt för mig och köpte klistermärken helt enkelt, men då fick jag ju välja motiv helt själv, vilket jag gillade bättre.
Självklart kan man ordna precis allt själv om man känner att man vill det! Vi kände oss väldigt orkeslösa, så ovanstående var det bästa för oss. Känns bra såhär efteråt med.
Jag skickade ett och samma SMS till ALLA. Så att alla fick veta samtidigt. Namn, kön, vikt, längd, födelsetid o.s.v. och att hon var i himlen så att ingen skulle missförstå... Har inte FB, men hade jag haft det kanske jag skulle använt mig av det i stället?
SvaraRaderaTack underbara Jenkis!
RaderaFör 1½ år sedan förlorade vi vår dotter i 24:e veckan. Vi skapade en facebook-grupp dit vi bjöd in alla vi ville berätta vår historia för.
SvaraRaderaVi anlitade en begravningsbyrå. Kuratorn på sjukhuset hjälpte oss med allt administrativt som krävdes. Vi fick jättebra stöttning!
Det kommer inte bli problem för er att bli sjukskrivna. Jag själv har varit sjukskriven heltid och deltid nästan ett år efter det som hände, min sambo i ett par månader.
Till slut, livet är så extremt orättvist! Ni har inte blivit straffade och ni förtjänar allt det bästa!
//Caspianne
Jag är så ledsen och tårarna rinner. Känner med er och er lilla son Isak. Han är för sjuk gör att kunna leva, så är det och ni har tagit det enda beslut som fanns. Jag hoppas och vet att ni kommer igenom detta svåra men jag önskar verkligen att ni ska kunna få ett syskon till Isak, hur ser det ut framöver är nog för tidigt att titta på men det finns en framtid för er!!
SvaraRaderaVarm varm kram och styrka / Kristina
Jag använde fb. Och sms. Orkade inye annat än att just kallt meddela mig. Sedan hade jag tv med på urnsättningen men det är ju en rätt speciell variant :-D
SvaraRaderaKamera. Det är jättejätteviktigt. Om ni inte orkar, be avdelningen när ni tar första tabletterna att de ska förbereda så att de tar bilder och lägger i din journal ifall du vill ha dem senare.
Vid första tabletterna, be dem också kontakta sjukhuskyrkan så att präst/diakon kommer till er när ni läggs in. Denne kan sedan guida hur ni ser till att Isak kommer dit ni vill.
Jag valde att ha ceremoni först efter kremering (jag valde om, orkade inte tanken först - men ville en månad senare). Jag valde att använda pappemballaget från krematoriet men dekorera det hemma innan urnsättningen. Om du vill kan jag skicka över det inlägget på gamla bloggen mejl så du kan se hur vi gjorde. Eftersom jag inte tänkt alls innan kremeringen satte jag en "ficka" på urnan där jag la Aleksas halva av ett brythjärta. Men om ni har ceremoni med kista (A's kostade typ 300kr och sjukhuskyrkan ordnade beställning och kistläggning) kan ni istället lägga nallar eller liknande där. Vill man göra det enkelt kan ni använda sjukhusets kapell.
Det finns absolut ingen mening i det som ni går igenom just. Det är inte på något sätt ett straff. Man kan aldrig acceptera detta. Aldrig! Det är så.
SvaraRaderaIngen ska behöva förlora ett barn innan det ens fått leva.
Vi hade inte med oss så mycket saker till sjukhuset, men mjukisbyxor, kamera, något att aktivera sig med, kanske några tofflor, ombyteskläder och necessär.
Hur man meddelar folk man känner? Vi hade dödsannons i tidningen som många av våra ytliga bekanta läste, men ett "mass-sms" eller mejl kan väl vara en idé. Då får alla samma information samtidigt.
Tänk aldrig att ni tagit fel beslut. Även om naturligtvis hela situationen är fel... Isak är för sjuk för att få ett värdigt liv. Gör därför den korta tid ni får med honom till en så fin stund som möjligt. Vi hade en begravingsceremoni som blev både ett välkomnande och ett avsked. Han kommer alltid att vara er lilla son och det är då viktigt att få ett fint minne samt ett plats att gå till för att hälsa på honom.
Jag skickade ett mejl till dig igår också. Hoppas du sett det.
Allt detta är så fel, men som sagt det alternativ som finns.
Många kramar
Förlissningsbrev. Särskilt om du får föda på gyn. Inte för att få rätt vård men för att få berätta om Isak. Berätta att detta är er son, oavsett de problem han har och att sjukvården ser ett "foster". Berätta att detta är resultatet av en av flera äggdonationer och att detta kan bli ert enda barn och att han är precis lika viktig för er som vilket annat barn som helst. Just för att personalen ska veta och tona in på er. Och slippa konstigt bemötande (berätta gärna att du är rädd för det om du är det och även om det är andra saker du vill att de gör - fotavtryck, svepa in honom etc... så att det inte spelar någon roll om det blir personalbyten. Det tar väldigt olika lång tid... mig tog det 17 timmar innan han föddes och sedan ytterligare ett halvt dygn innan jag kunde åka hem)
SvaraRaderaSkickar er en stor kram mitt i detta elände. Verkligen ledsen för er skull.
SvaraRaderaJag tänker på dig, maken och Isak och det hela känns så orättvis och fel.
SvaraRaderaSkickar er massor av kärlek <3
Kramar lill
Jag bara gråter när jag läser, dina ord kastar mig tillbaka 9 månader i tiden då jag födde vår lilla Emil i vecka 19.
SvaraRaderaDet är inget straff, det är världen som är orättvis!
Jag har valt att berätta om Emil på fb och sedan startade jag min blogg för att få skriva av mig lite. Jag tänker som du, jag vill att ALLA ska veta vem Emil är! Han är vår son! I början de första dagarna visste jag inte hur jag ville göra för jag skämdes att jag inte kunde föda ett friskt barn, jag skämdes inte över Emil! Det har jag aldrig gjort! Jag är så otroligt stolt över honom! <3 Jag skämdes för jag kände mig värdelös och okapabel till att föda ett friskt barn. En hemsk känsla, som har försvunnit nu! Men jag tror det är viktigt att låta sig känna för att kunna bearbeta det, så man inte trycker undan känslor.
KRAM <3
Mitt hjärta blöder för dig, din kära och söta lilla Isak. Han var och är en ängel som dessvärre inte kommer hit, men som reser direkt till våra kära som lämnat oss. Isak är och förblir er son. Och ingenting du gör kan uppfattas som morbid ! Det finns väl ingenting som är normalt med detta. Detta måste ju vara det värsta man kan genomgå.
SvaraRaderaGör det som känns rätt för deg, och din man. och som jag nämnt: STÅ PÅ DINA KRAV !
Det är så svårt att komma med råd, och tröst. Men du ser ju att vi är många som önskar att vi kunde avlasta din smärta. Men du ska i alla fall veta att vi är många SOM DELAR DIN SMÄRTA.
Isak har berört många av oss, och han finns i våra hjärtan.
Jag hoppas att du en gång i framtiden orkar att göra Isak till storebror, och att du får uppleva en glädjefull graviditet med ett lyckligt slut. Du har nu fått bevis att du faktiskt blir gravid. Och det som skett med Isak är dessvärre saker som kan ske.
Massor av kramar
Ahm66
Det finns ingen mening. Det finns ingen mening alls med detta. När vår son Tusse dog i vecka 39 så var det lindrigen och ett sätt att överleva att tänka: Det finns ingen mening. Det blev också en lindring att tänka att livet ÄR orättvist.
SvaraRaderaDet finns ingen rättvis fördelning som att nu är det just din eller någon annans tur utan det är naturen som det kraschar i.
Det blir ett felsteg i naturen och något går åt helt fel håll och det blir en katastrof. En naturkatastrof som ingen kan rå för. Absolut ingen människa kan rå på det eller orsaka det eller förhindra det!
Det hjälpte mig mycket att tänka så.
Ytterligare en sak som hjälpte mig var att, när vi lämnade vår son på sjukhuset så uttryckte jag en skräck i att vi lämnade honom ensam och övergiven där MEN en klok människa sa till mig: Tusse är inte längre där i sin kropp, det är bara ett skal. Tusse följer med er vart ni än går! Det har han också gjort!
Ytterligare en sak som jag hade önskat jag gjort efter förlossningen det var att känna Tusses hud mot min. Jag skulle lagt honom på magen och känt hans hud. Barnmorskan frågade varför jag hade så mycket kläder på mig, och jag tror jag hade det som ett slags skydd mot min totala skräck, som ett skyddande tält mot det hemska som drabbat oss. Jag skulle önskat att jag hade tagit av mig dem och känt hans hud.
Min varmaste och innerligaste omtanke till dig, Isak och din man!
Vi hade vår dotter på våra bröst i 2 dygn innan hjärtat till sist slutade slå och därefter fick hon ligga kvar på mammas bröst någon timme till, innan vi bäddade in henne i en filt.
RaderaEfter ytterligare några timmar hämtade sjukhuspersonalen henne och satte på en pjamas och förberedde henne för stilla rummet.
Där hälsade vi också på henne innan hon lämnade sjukhuset.
Trodde varje gång skulle bli ett farväl, men det blev det inte, utan det var små steg i vår sorgeprocess och vår dotter finns alltid med oss!
//Caspianne
Cecilia. Ni har haft en del otur med vårdpersonal som varit oförstående, okunniga eller stressade vid era besök. Ni har inte fått det stöd som ni har rätt det. Men ingen som följt turerna runt din graviditet, kan tvivla på att sjukvården tagit själva grunduppdraget på allvar. Din lille pojke är oerhört omsorgsfullt undersökt. Undersökt igen och gen tills alla tvivel och all tvekan är borta. Resultatet är så ledsamt. Men med tanke på den tanklösa frågan ovan: Det kan inte finnas några frågetecken. Plåga dig inte med det. Karin
SvaraRaderaJag är så fruktansvärt ledsen för er skull fina fina Cecilia! Ni förtjänar inte att gå igom det här helvetet. Jag hoppas att ni finner en liten liten tröst i alla era bloggvänner som gråter och tänker på er. Många kramar till er!!!
SvaraRaderaJag är så ledsen för er skull. Skickar tröst och varma kramar!
SvaraRadera/Anna
Ps Vi använde FB för jag anser att detta är inget att hymla med och alla våra vänner har mottagit det med värdighet och respekt!
SvaraRaderaKanske låta Isak ligga nära en nalle/filt du köpt så att hans ljuvliga doft sprids på denna. Då kanske du lyckas konservera lite mer av honom och er korta tid tillsammans. Dessutom kanske lukten hjälper dig att ta dig tillbaka i minnet om hur Isak såg ut och hur förlossningen var.
SvaraRaderaKramar
Vad man önskar att denna mardröm verkligen var en dröm och inte er verklighet.
SvaraRaderaHur jobbigt det än är så försök ta till er alla goda råd ni får. Efteråt är alla minnen så värdefulla, även minsta lilla./AM
Tårarna rinner på mina kinder, men det finns ju inget jag kan göra för att skänka tröst - vill bara krama dig hårt hårt. Du och maken måste försöka låta varandra ta hand om varandra i allt det hemska. Isak kommer finnas i era hjärtan för evigt, men stäng inte ute varandra som så många gör i stor sorg.
SvaraRaderakramar din Nenne
Vilken fruktansvärt elak kommentar som frågar om ni verkligen måste avbryta. Som att ni egentligen har ett val och väljer bort er son.
SvaraRaderaVissa saker heter val fast de inte alls är val. Ni tvingas in i varje förälders mardröm.
Mitt bästa tips inför förlossning är skriv. Jag gjorde det. Jag har texter jag skrivit när jag var mitt uppe i värkarna och sen när dotter låg på intensiven. De hjälper mig att minnas. kramar
Tårarna rinner... Beklagar otroligt. Livet är orättvist!
SvaraRadera