Lämnat på jourdagis

Då har semestern tagit slut och det är dags för arbetet igen. De sista dagarna har varit mer än fantastiska, jag och barnen har haft det supermysigt, vi har skrattat, kramats och lekt. De har lekt så mycket tillsammans och ropar efter varandra hela tiden om någon råkar vara i ett annat rum.

Jag har dock haft rätt ont i magen i några dagar. Mensen är på väg och nån sorts inneboende stress, jag borde verkligen lära mig att tagga ner som någon påpekade i kommentarerna. Men det är som om hjärnan lever sitt eget liv. 

Efter ha längtat att börjat jobba igen vill jag inte alls dit, jag vill vara hemma med barnen, tänk så mycket jag går miste om,  allt de upplever utan mig, om de blir rädda eller ledsna. Vem är där för dem då?

I dag var det dags för jourdagis och för er som inte vet vad det är så är det 5 förskolor som slås i hop på sommaren och julen och alla barnen som ska gå placeras på någon av förskolorna. Denna vecka är det på en förskola en bit bort från oss, vi har varit där och lekt på deras fina lekplats några gånger men jag har aldrig varit in. 

Så jag stressar upp mig, var ska jag ta vägen? Var går man in, är det nån personal vi känner? Vaknade 04.30 med en känsla av panik. 

Men nu är de lämnade, både jag och Alfred bröt i hop och grät. Jag grät hela vägen därifrån och hela mitt hjärta gick sönder. Att höra ens barn skrika efter mamma i en desperat ton är inget jag vill börja dagen med. 

Nu ska de ju dessutom börja gå 30 min längre och även måndagar. De har alltid varit lediga måndagar. Så vi börjar sensommaren med en rivstart. Minst sagt. 

1 månad kvar tills nya jobbet. Jag har fortfarande inte skrivit papper och ingen har hört av sig. Mycket märkligt. 

Älskade barn❤️💕