Trots och vara modig
Nu verkar vi har skiftat humörssvängningarna i familjen. Från en arg Alfred till en numer arg Klara. Hur kan man bli så arg när man är snart 5 år? Typ ligga på marken och skrika för att man inte får som man vill?
Alfred är däremot förvandlad till en omtänksam och rolig kille som är helt olik den vi har umgåtts med de senaste månaderna. Vi är tacksamma att de inte har sina utvecklingsfaser samtidigt i alla fall.
Utöver det har det varit en del sömnproblem, barnen har härjat på nätterna, katten greta och maken. Vi har avverkar förkylningar, hosta och magsjuka. I natt har jag i alla fall fått sova 7 timmar med endast 1 uppvak vilket är rekord.
****
I dag ska vi på barndisco som lokala leklandet har arrangerat. Barnen är helt exalterade och överlyckliga. Vi har beställt vår första utlandssemester med all inclusive, bamseklubb och strand. Klara har redan börjat packa och har ställt in en stor kasse i vår klädkammare där hon lägger alla saker som ska med.
****
Det har varit lite skakigt med Klaras ridning ett tag, hon vill och inte vill. Allt är så läskigt jämt och då säger hon tvärnej direkt. Hon vill egentligen bara sitta och åka med och inte göra någonting. Hon vägrar att trava varje gång. Efter 2 terminer har hon fortfarande inte sagt ett ord, eller svarat på ridlärarens frågor.
Frågar man henne om hon vill rida så vill hon det, jag säger att vi är där för att ha roligt men att man också måste göra övningarna som läraren säger. (det är INTE avancerade saker, utan roliga pedagogiska övningar, alla barn är i samma ålder och alla andra 6 barn gör övningarna (det kan vara som att man ska nudda svans eller öron)) Förra gången blev jag så sur på henne att jag sa hon fasiken få rida själv, jag tänker inte betala nästan 1000 kr i månaden för att hon bara ska sitta där. Så jag släppte grimskaften och ungen red! Hon stannade, stoppade och svängde. Och blev utstolt.
Samtidigt tänker jag att hon bara är fem, men vi har mkt diskussioner om att våga, vara modig i stället för att bara säga nej hela tiden. Hon är ju lika i simhuset, med cyklingen, leklandet osv.
Nu har ju hon utmanat sig själv lite och lärt sig och cykla. Hon är så stolt och lycklig och vill cykla hela tiden.
Det är verkligen en balansgång. Att inte pusha för mycket och stötta och uppmuntra.
Alfred är däremot förvandlad till en omtänksam och rolig kille som är helt olik den vi har umgåtts med de senaste månaderna. Vi är tacksamma att de inte har sina utvecklingsfaser samtidigt i alla fall.
Utöver det har det varit en del sömnproblem, barnen har härjat på nätterna, katten greta och maken. Vi har avverkar förkylningar, hosta och magsjuka. I natt har jag i alla fall fått sova 7 timmar med endast 1 uppvak vilket är rekord.
****
I dag ska vi på barndisco som lokala leklandet har arrangerat. Barnen är helt exalterade och överlyckliga. Vi har beställt vår första utlandssemester med all inclusive, bamseklubb och strand. Klara har redan börjat packa och har ställt in en stor kasse i vår klädkammare där hon lägger alla saker som ska med.
****
Det har varit lite skakigt med Klaras ridning ett tag, hon vill och inte vill. Allt är så läskigt jämt och då säger hon tvärnej direkt. Hon vill egentligen bara sitta och åka med och inte göra någonting. Hon vägrar att trava varje gång. Efter 2 terminer har hon fortfarande inte sagt ett ord, eller svarat på ridlärarens frågor.
Frågar man henne om hon vill rida så vill hon det, jag säger att vi är där för att ha roligt men att man också måste göra övningarna som läraren säger. (det är INTE avancerade saker, utan roliga pedagogiska övningar, alla barn är i samma ålder och alla andra 6 barn gör övningarna (det kan vara som att man ska nudda svans eller öron)) Förra gången blev jag så sur på henne att jag sa hon fasiken få rida själv, jag tänker inte betala nästan 1000 kr i månaden för att hon bara ska sitta där. Så jag släppte grimskaften och ungen red! Hon stannade, stoppade och svängde. Och blev utstolt.
Samtidigt tänker jag att hon bara är fem, men vi har mkt diskussioner om att våga, vara modig i stället för att bara säga nej hela tiden. Hon är ju lika i simhuset, med cyklingen, leklandet osv.
Nu har ju hon utmanat sig själv lite och lärt sig och cykla. Hon är så stolt och lycklig och vill cykla hela tiden.
Det är verkligen en balansgång. Att inte pusha för mycket och stötta och uppmuntra.
Känner igen det där med ridningen på min dotter oxå. Hon fyller 7 i maj, började rida när hon nyss fyllt 4. Hon har hela tiden velat rida, velat åka till stallet. Men väl på hästen var mycket läskigt, grät minst en gång varje lektion(men det verkar vara helt bortblåst efteråt). Jag höll på att bli galen på henne, ibland pusha till gränsen för vad som kändes ok, men ta mig tusan nu har det hänt grejer. Helt plötsligt rider hon hela lektionen själv, gör allt fröken säger. Bryter inte ut i tårar när hästen inte gör som hon tänkt. Hon hoppar, galloperar, vill tränsa/sadla själv och älskar det! Så ge inte upp, så länge hon vill själv kämpa på. Det kommer lossna tillslut!
SvaraRadera