5 dagar kvar, dödstankar
Chefen sa i går: -Du hade tagit semester på tisdag? Då ryckte jag till; nu på tisdag? Redan? Va? Är det då jag reser till Riga? Alldeles själv? Och sen hem sen på kvällen med eventuella små flyktingar i magen!?
Denna gång ska jag oxå leva precis som vanligt, rida, motionera och försöka att inte bli så ledsen när det inte fungerar.
Eftersom jag inte kunde somna i går så låg jag och tänkte på framtiden, hur vi ska göra, var vi ska leva och det här med barn förstås. Jag är så trött på det här. Riktigt trött.
Jag vill bara börja leva och jag tror uppriktigt sagt inte på det här längre. Efter TOLV fu*ing gånger så har det aldrig blivit ett plus. ALDRIG. Fattar ni?
Det känns som jag sitter i mitt väntrum och livet bara går förbi, jag väntar och väntar och har gjort det i så många år. Är det det här som är livet? Att vänta på nåt som aldrig kommer ske?
Nenne hade rätt i sin kommentar, det gör ont. Så himla ont. Mer än vad man tror. Och det ger mig sån ångest att vara barnlös, att aldrig passa in, att alltid få frågan. Att aldrig vara en familj.
Det hade säkert varit lättare om jag hade haft en riktig familj runt om mig. Med föräldrar, syskonskara och släkt. Men inte ens det.
Såna dagar som i går kväll undrar jag ens om livet är värt att leva. För är det ett liv jag lever i mitt väntrum? På riktigt?
Så.
Nu är det dags att stoppa huvet i sanden och inte tänka mer. Nu är det dags att få denna dag att gå i hop.
****
För i dag ska jag till andra sidan staden, med it-folk, chef och den nya. I min bil, sen måste jag rusa därifrån och hoppas jag hinner till mitt första pass i stallet. Bråttom är det.
Hur ska det gå?
(och de här jä*la prednisolontabletterna funkar inte, jag kan inte sova. Vad ska jag göra?)
Denna gång ska jag oxå leva precis som vanligt, rida, motionera och försöka att inte bli så ledsen när det inte fungerar.
Eftersom jag inte kunde somna i går så låg jag och tänkte på framtiden, hur vi ska göra, var vi ska leva och det här med barn förstås. Jag är så trött på det här. Riktigt trött.
Jag vill bara börja leva och jag tror uppriktigt sagt inte på det här längre. Efter TOLV fu*ing gånger så har det aldrig blivit ett plus. ALDRIG. Fattar ni?
Det känns som jag sitter i mitt väntrum och livet bara går förbi, jag väntar och väntar och har gjort det i så många år. Är det det här som är livet? Att vänta på nåt som aldrig kommer ske?
Nenne hade rätt i sin kommentar, det gör ont. Så himla ont. Mer än vad man tror. Och det ger mig sån ångest att vara barnlös, att aldrig passa in, att alltid få frågan. Att aldrig vara en familj.
Det hade säkert varit lättare om jag hade haft en riktig familj runt om mig. Med föräldrar, syskonskara och släkt. Men inte ens det.
Såna dagar som i går kväll undrar jag ens om livet är värt att leva. För är det ett liv jag lever i mitt väntrum? På riktigt?
Så.
Nu är det dags att stoppa huvet i sanden och inte tänka mer. Nu är det dags att få denna dag att gå i hop.
****
För i dag ska jag till andra sidan staden, med it-folk, chef och den nya. I min bil, sen måste jag rusa därifrån och hoppas jag hinner till mitt första pass i stallet. Bråttom är det.
Hur ska det gå?
(och de här jä*la prednisolontabletterna funkar inte, jag kan inte sova. Vad ska jag göra?)
Klart du ska bli ledsen opm det inte fungerar, skitledsen ut med det!
SvaraRaderaOm du är så trött nu på det här och tappat tron, man kan läsa det mellan raderna. Ta en paus! Eller bearbeta sorgen och gå vidare.
Du mår inte bra psykiskt eller fysiskt av det här just nu, och om du gav dig sjäv tid att vila upp dig,vänja dig vid nya jobbet, prata ut ordentligt med maken om dina flyttplaner. Börja leva och gå ur väntrummet.
Du/ni kan göra flera försök sen men vad gör ett halvår när man försökt så länge? (utgår bara från hur jag själv tänkte när vi var i det). Ge dig/er ett halvår utan barnförsök (minst) så tror jag att du har större chans än att du slutkörd i kropp och själ kastar dig på ett nytt förösk med ny donator i höst.
Kanske hårda ord men jag hoppas du förstår min tanke.
Och du Anna nu ska du ju lyckas med det här försöket även om inte du tror på det får vi andra göra det åt dig ;)
Kramar
tar du pred. på morgonen. man ska det annars kan man inte sova om man tar det närmare kvällen.
SvaraRaderaKRAM
Ja, det gör jag. Men det hjälper inte:-(
RaderaKram
tar du pred. på morgonen. man ska det annars kan man inte sova om man tar det närmare kvällen.
SvaraRaderaKRAM
Det gör mig ont att du har det så tungt. Du verkar vara en så himla fin och rolig person, som man känner dig genom bloggen. Många kramar!
SvaraRaderaÅh, vad snällt. Tack detsamma! Kram
RaderaHedda har skrivit det jag tänkte skriva. Jag önskar att jag hade något tips på hur man underlättar för sig själv och slippa fastna i sina tankar.
SvaraRaderaKramkramkramkramkramkram
Kram!
RaderaJag hoppas verkligen att ni får lyckas den här gången! Det är ni verkligen värda! Hälsningar Carro
SvaraRaderaTack! Det hoppas jag med!
RaderaÅh fina du vad jag hoppas det går vägen - du är så väl värd att få slippa den där skiten nu.
SvaraRaderaTänker på dig och hoppas för dig
Kramar!