Adoption

Vet inte om ni läste Expressen igår? (vi har ju fortfarande den lilla pojken som kommer och säljer den)

Men där stod det om singeladoption och med bl a Carola i spetsen. Alla var långt över 40 år och hade påbörjat adoptionsprocessen vid 40.

Jag blir väldigt förvånad för om ni minns för 2 år sen så var jag nyss fyllda 37 och gjorde en förfrågan om adoption men fick ett absolut nej för att vi och framförallt min man var för gamla och vi fick inte ens lämna in en ansökan elelr komma på intervju. Ingenting. Då kunde jag dessutom tänka mig äldre barn. Men nej!

Så läser man att 47 åringar adopterar. Men? Då fattar jag inget.

Kommentarer

  1. Dina7 april 2012 kl. 10:16

    Kunde inte ni överklaga det beslutet om ni hade gått så långt och fått ert formellt avslag? Sedan kanske de personerna betalt avgift till en organisation flera år innan de började den formella adoptionsprocessen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia7 april 2012 kl. 13:05

      De sa faktiskt tvärnej. Vi var inte välkomna. Hemskt otrevliga. Jag tappade helt fokus då och blev väldigt ledsen.

      Radera
    2. Dina7 april 2012 kl. 14:14

      Jag hoppas verkligen att ni får barn en dag.

      Radera
  2. TeachMom7 april 2012 kl. 10:48

    Jag har funderat på det också. Flera av de singelmammor jag känner som adopterat nyligen är 40+ och t o m 45+. Om ni hade fått avslag hade ni nog kunnat begära omprövning tror jag.

    SvaraRadera
  3. Du fattas mig7 april 2012 kl. 12:00

    Dessutom beror det på var man bor. Vi klarar oss tack vare det. Om vi bott i t.ex. Bromma hade det inte varit någon ide. Då hade vi fallit på mannens ålder.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Cecilia7 april 2012 kl. 13:05

      Så har jag oxå hört. Att det är väldigt skillnad.

      Kram!

      Radera
  4. Lena8 april 2012 kl. 00:26

    jag har bekant där det var tvärt nej och gränsen gick vid
    40.. och de bor här uppe i norr..
    Så jag är lika förvånad som du..
    Görs det skillnad på folk och folk? Man blir faktiskt både
    ledsen och lite arg.

    Kramis Lena och missarna

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

 I går ringde jag BUP igen och verkligen underströk hur mkt sonen behöver träffa en läkare, utredas och medicineras. För det enda han vill är ju att må bra, fungera och delta. Han vill inte vara aggressiv och bråka och för att han ska klara det så måste han ha rätt hjälp, stöd och verktyg. Något han inte har just nu. Vi gör så gott vi kan, men det räcker inte.  De lovade att boka in läkarbesök så snart de kunde, men det har jag hört i många månader nu.  Utöver allt kring det, som vi inte hade nog, så har vi blivit några fler i familjen :) Vi har ju vår underbara hund som vi ärvde av grannen, kaninvakter 1 år och nu även 2 rexkatter. Det var först nu jag kände mig mogen efter katten Robban. Jag saknar honom varje dag, men nu börjar jag även sakna katter. Så jag svarade på en omplaceringsannons och vi for ända till Göteborg för att hämta dem.  En är gosig och social och en har lite mer behov av space och det är alldeles perfekt. De tillför familjen mycket skratt och kärlek, lite svartsju
Läs mer

Prick del 2 (mystiska utslag)

Bild
Dom kliar och blir bara fler o fler. Magen, armar, ansikte ....Jag är ju atopiker. ... Eller var i alla fall (det har blivit bättre på äldre dar). Tycker inte riktigt det ser ut som nässelutslag.. När jag tänker efter så har vi bytt sköljmedel...
Läs mer

Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken.  Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen.  I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det.  Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte hell
Läs mer