Uppdatering

 Jag fick en påminnelse att det var länge sen jag bloggade. Viljan finns men inte tiden och orken. 

Både våren och sommaren har gått fort, jag fyllde jämt under våren och hade samlat till en ridresa i Spanien. Det var absolut bland det bästa och roligaste jag gjort i min ridkarriär, eller faktiskt på alla plan. Hela resan var perfekt, hästarna, boendet och maten. Inte minst ridsällskapet. Jag ville absolut inte åka hem och nu sparar jag pengar för att åka dit igen. 

I övrigt har livet varit rätt slitsamt, jag har värderat huset och försökt räkna ut hur det fungerar om maken skulle köpa ut mig. Men jag fattar verkligen inte hur fasiken man ska räkna. Vad skulle jag ha råd med då? Var skulle jag bo och hur skulle livet bli? Jag är verkligen trött på att ha ett extra barn med honom, ju äldre han blir desto värre blir det. 

Alfred kämpar, och vi med honom. Bup har stängt ner då alla sagt upp sig och är sjukskrivna. Så en vidare utredning verkar vi få vänta på, vårdgarantin får vi inte heller utnyttja och privat har vi inte råd med. Vem kan slänga upp 100 000-200 000 bara sådär?

Han har inte fått någon som helst återkoppling, han tar intuniv för sina tics och melatonin för sömnen och seratonin som tillägg. Jag vet inte..

Han somnar snabbare och har inga tics. Men där emellan är allt en enda kamp för honom- i skolan, med kompisar och med oss. Han har utan tvekan autismspektra och nu i när han börjat i trean så är det så otroligt tydligt. Skolan försöker men har inga resurser och minskad budget, de sparar på dem som behöver det bäst- NPF barnen.

Jag har även ansökt om utredning för Klara, förutom selektiv mutism så har hon absolut något mer, hon fixar skolan men hennes ångest är enorm. Hon hamnar i skymundan och det är väldiga konflikter med oss och Alfred. 

Jag funderar ofta på hur jag ska orka. Hur vi ska orka. Det är som att gå på ett minfält hemma och alla mail från skolan gör att jag får ont i magen. Jag sover så jäkla dåligt och tröstäter mest hela tiden. 

Vårdcentralen skrev ut melatonin till mig med. Hjälper inte ett skit. Jag höjde dosen på min venlafaxine. Hjälpte inte heller. Jag bara orkar inte ta itu med någon ointresserad vårdcentral. 

Men någon som är lycklig är hunden, världens underbaraste fluffboll. Sen är vi kaninvakter i ett helt år. Gulliga, mysiga men går inte att gosa med. Och ett jäkla pyssel. Men roligt ändå.