33+2 (Vecka 34)

I går var en underbar dag på många sätt, men det som var mest underbart var att jag var helt smärtfri! HELT. Fatta! Ingenstans gjorde det ont! Så fantastiskt!

Så jag passade på att greja runt här hemma och det var så skönt! Ridkompisen och hans dotter  kom över och hade med sig jordgubbar och glass, härligt med fika och mycket trevligt sällskap. Jag hade även en hungrig dag så jag åt en del också, vilket är väldigt bra för varje urinprov jag lämnat visar nu på svår svält :/

Alla som inte sett mig på ett tag säger att jag blivit så smal, så jag gissar att bebisarna tar en del. Men å andra sidan ser man ju bara magen så allt annat blir så litet i jämförelse.

Katterna var också pigga i går och vi lekte, busade och myste tillsammans. Min lilla familj, jag får så dåligt samvete för de har ju inte valt det här. Jag hoppas de kommer ta det bra och tycka om våra nya familjemedlemmar, de har ju haft sin beskärda del av misärhem och katthem och jag har lovat dem att de ska få det så bra som möjligt deras sista år.

Oavsett att det var en bra dag i går, tyvärr verkar ju det inte bli det i dag, då jag återigen har superont i sidan och ryggen, det känns som Klara flyttat på sig och ligger jättekonstigt. Jag får liksom välta upp ur sängen på nätterna när jag ska upp och kissa. Som är det nya nu förresten, att kissa 2 ggr/natt och sen inte kunna somna om. Och kissa för mig tar ca 10 minuter.

****
Idag tänkte jag att vi ska åka till lekmer.se och köpa det sista, bygga färdigt babysittern, sätta in babyskyddsbaserna i bilen och packa om min bb-väska. För om jag ska släpa denna väska fram och tillbaka funkade det inte med ryggsäck. Så jag får ta en med hjul. Det är dessutom helt omöjligt att packa, för ska jag ligga inne 1 vecka eller 4 veckor?

Jag ska även göra ett kattvaktschema så vi vet vilka som kan och hur de kan. Det absolut bästa vore om någon kunde bo här medans vi låg inne. Som när vi varit semester förr om åren, tyvärr verkar vi inte ha sån tur. Om jag bara kunde klara mig och bebisarna tills nästa vecka så tror jag favoritgrannarna kanske kommer hem. Det vore mer än toppen!

Just nu verkar jag ha kommit in i en orosperiod igen, oroar mig för allt som bara går, för logiska och ologiska saker, för hypotetiska och aktuella problem. Min stackars GAD har slagit till igen, nu var det länge sen den var så illa. Det handlar säkert mest om att jag inte har kontroll på situationen, inte kan styra den och inte vet vad som ska hända.

****
Bara jag klarar mig tills på fredag, då går jag och tvillingarna in i vecka 34. Den magiska veckan. Jag tror dock inte det för i går började det klia igen vilket betyder att syrorna ökat.

I morgon bitti är det blodprover, sen TUL och läkarbesök.


EDIT 1: KANSKE, kanske det har löst sig med kattvakt! bästa killkompisens dotter (22 år) skulle kunna tänka sig att bo här. Lockat med wifi, netflix, låna vår bil och gratis mat. Hon är ordentlig och pålitlig, inte så kattvan och inte överförtjust i katter. Men de har i alla fall sällskap!!

EDIT 2: Måste berätta om pappa som ringde häromdan, herregud

EDIT 3: 10 månader sen Isak föddes och saknaden efter honom är lika stor nu.