Dag 8 på neo
I dag är tvillingarna 1 vecka gamla, de kom 09.49 och 09.50! Otroligt vad tiden går, för en vecka sen låg jag på ett operationsbord och hade den mest märkliga upplevelse.
Och ut kom 2 små underverk! Maken klippte navelsträngar och bar i väg lilla Alfred till neo. (personalen tog Klara i transportlåda)
1 vecka sen! Och namnen passar dem alldeles perfekt!
Nu kämpar vi varje dag för att bli starka och friska, så vi får komma hem nångång.
****
Så här ser våra dagar ut:
6-7 vaknar och längtar efter barnen.
7.30-8 äter frukost
8-8.30 smyger in och kikar på tvillingarna och i deras journaler och hör hur natten varit
9-10 Tvätt av bebis (med små kompresser) och blöjbyte, vägning av blöja, grejande med slangar och förberedelse av mat och kontroll av sond (för klara) (för Alfred andra förberedelser och sond) inskrivning journal, ta tempen, lägga dem i famnen hos oss
10-11.30 (eller längre) hud mot hud sittning och mat. (maken sover, jag sitter och funderar) Då är det oftast rond och vi får sitta med hörlurar. Pratar med läkaren
12.00 slänger i oss mat, någon av oss i alla fall.
12.30-14 Blöjbyte och mat ev sitta ännu längre i Känguru alternativt sitta bredvid lådan en stund och titta när de sover, ta tempen
14.15-15.30 Lunch och toabesök
och så fortsätter det så till ca 23.00 då vi får gå o lägga oss och nattpersonalen tar över.
****
I går provade Klara att vara utan cpap under tvätt och blöjbyte och sitta hos pappa. Men sen när vi matar går hennes syre ner och hon fick på cpap igen. En stor dag att få se lilla Klaras ansiktsdrag och se hennes fina ögon.
Hon är så mkt mer med än sin trötta bror. Hon ligger ofta och tittar.
Sen åkte jag hem till katterna, när jag träffade Robban grät jag floder, hela han blev blöt. Sen släppte han mig inte under de 2 timmar jag var där.
Jag hann tvätta och äta och bära Robban, sen var det dags att åka igen. Varje gång jag närmade mig hallen sprang Robban till hallmattan och la sig tvärs över den. Pussunge.
Och ut kom 2 små underverk! Maken klippte navelsträngar och bar i väg lilla Alfred till neo. (personalen tog Klara i transportlåda)
1 vecka sen! Och namnen passar dem alldeles perfekt!
Nu kämpar vi varje dag för att bli starka och friska, så vi får komma hem nångång.
****
Så här ser våra dagar ut:
6-7 vaknar och längtar efter barnen.
7.30-8 äter frukost
8-8.30 smyger in och kikar på tvillingarna och i deras journaler och hör hur natten varit
9-10 Tvätt av bebis (med små kompresser) och blöjbyte, vägning av blöja, grejande med slangar och förberedelse av mat och kontroll av sond (för klara) (för Alfred andra förberedelser och sond) inskrivning journal, ta tempen, lägga dem i famnen hos oss
10-11.30 (eller längre) hud mot hud sittning och mat. (maken sover, jag sitter och funderar) Då är det oftast rond och vi får sitta med hörlurar. Pratar med läkaren
12.00 slänger i oss mat, någon av oss i alla fall.
12.30-14 Blöjbyte och mat ev sitta ännu längre i Känguru alternativt sitta bredvid lådan en stund och titta när de sover, ta tempen
14.15-15.30 Lunch och toabesök
och så fortsätter det så till ca 23.00 då vi får gå o lägga oss och nattpersonalen tar över.
****
I går provade Klara att vara utan cpap under tvätt och blöjbyte och sitta hos pappa. Men sen när vi matar går hennes syre ner och hon fick på cpap igen. En stor dag att få se lilla Klaras ansiktsdrag och se hennes fina ögon.
Hon är så mkt mer med än sin trötta bror. Hon ligger ofta och tittar.
Sen åkte jag hem till katterna, när jag träffade Robban grät jag floder, hela han blev blöt. Sen släppte han mig inte under de 2 timmar jag var där.
Jag hann tvätta och äta och bära Robban, sen var det dags att åka igen. Varje gång jag närmade mig hallen sprang Robban till hallmattan och la sig tvärs över den. Pussunge.
Jag vägde mig oxå och har gått ner 11 kg! 11! Mer än jag gick upp under graviditeten.
Sen tillbaka till sjukhuset igen. Väldigt konstigt, det är som att leva mellan 2 världar.
De gjorde ultraljud på Alfreds hjärta och det är ett litet hål i hjärtat som med all säkerhet kommer växa igen. Jag blir så illa berörd när de håller på med barnen och tar prover och grejar så jag gick. Pappa fick vara där i stället, han är inte så känslig.
I går vid kvällsmålet så var Klara vaken hela matningen, så när jag var klar med Alfred gick jag och satte mig vid henne och höll hennes hand och pratade med henne. Hon tittade och tittade och "pratade",sen somnade hon med handen i min och jag grät floder. Bara jag skriver om det nu blir jag tårögd.
Jag passade på att ta kort på Klara utan cpap. Söta barn!
Sen tillbaka till sjukhuset igen. Väldigt konstigt, det är som att leva mellan 2 världar.
De gjorde ultraljud på Alfreds hjärta och det är ett litet hål i hjärtat som med all säkerhet kommer växa igen. Jag blir så illa berörd när de håller på med barnen och tar prover och grejar så jag gick. Pappa fick vara där i stället, han är inte så känslig.
I går vid kvällsmålet så var Klara vaken hela matningen, så när jag var klar med Alfred gick jag och satte mig vid henne och höll hennes hand och pratade med henne. Hon tittade och tittade och "pratade",sen somnade hon med handen i min och jag grät floder. Bara jag skriver om det nu blir jag tårögd.
Jag passade på att ta kort på Klara utan cpap. Söta barn!
 |
| Alfred |
 |
| Klara |
Vad roligt få se de små liven.
SvaraRaderaKram Titti
Åh vad fina dom är!! Det kommer gå kanon det här.. lite jobbigt såklart såhär i början, men det kommer ni glömma när väl den här perioden är över. När ni kommer hem sen och in i andra rutiner så försvinner detta i en dimma som ett minne bara :-D
SvaraRaderaStort grattis till era fina barn! Skrev en lång kommentar häromdagen till ett annat av dina inlägg, men när jag tryckte på sänd försvann det och dök inte upp igen vad jag såg iallafall... blev så himla trött och orkade inte skriva om det :-(
Följer er iallafall varje dag här och glädjer mig så mycket åt att er resa äntligen har gett er detta fina resultat :-)
Anna i gbg..
Grattis till Alfred och Klara 1 vecka gamla.
SvaraRaderaSå fina de är båda två, era två små mirakel.
Det är helt fantastiskt så bra det är ordnat för de som föds för tidigt.
Jag kan tänka mig att det skönt att komma hem en stund och krama kissarna. Skulle vilja vara med och se hur de reagerar då ni kommer hem med två nya familjemedlemmar =).
Idag är det fredag men jag antar att det inte blir så mycket helgkänsla för er där dagarna är inrutade varje sekund =). Önskar ändå er en skön helg!
Massor med kramar från Lena och missarna
Vackra barn! Så underbart att det går framåt även om det är små steg
SvaraRaderaSå otroligt söta!!!
SvaraRaderaÅ så fina de är era småttingar
SvaraRaderaKram
Så söta de är båda två! Snart är ni hemma igen och då börjar ett helt nytt liv! Är så glad för er skull!
SvaraRaderaFina barnen �� Det är så underbart att ni är framme, ni har två levande barn i era famnar! Så skönt att det går framåt med dem också, tycker de verkar pigga på sig rätt snabbt.
SvaraRaderaÄr så innerligt glad för er alla!
Sara/Bebisfrön
Det kommer att bli jättebra - har en kusin som blev mormorsmor till tvillingar i v 25. Det var såklart hur jobbigt som helst i fyra månader (de låg inne hela den tiden), men nu har tvillingarna fyllt nio år och allt är toppen.
SvaraRaderaVill gärna säga något om detta med knasiga kommentarer också.
Jag tänkte inte ha några barn. Trodde att jag var helt överens med min man, när han efter femton år tyckte att "Ska vi ändå inte?" Gissa om vi under de femton åren fått frågor, kommentarere, undringar pikar osv.
Jag blev mamma första gången när jag var 36. Mina kvinnliga kollegor trodde att jag skojade när jag sade att de inte fick känna på magen ("Det ser ju så myyyyyysigt ut, visst får jag känna?")Jag ville inte föda vaginalt, utan förklarade att jag ville snittas. Jag kunde inte amma (det visade sig senare att det kunde inte min mamma eller min mormor heller, men det visste jag inte innan jag försökt själv - klokt av min mamma att inte skapa negativa förväntningar, kan jag tycka). Eftersom ammandet inte fungerade, var det mysfaktor nolla på den aktiviteten. Flaskmatning - en hit för såväl mig som pappan. Det funkade dessutom bättre för honom att gå upp på nätterna, så vi fixade välling med stor entusiasm.
Jag var hemma åtta månader - vilken pest! Och vilken lättnad att få lämna barnet till pappan och börja jobba! Jag var helt säker på att jag inte ville ha fler barn. Någonsin.
Sju år senare föddes barn nummer två. Så lång tid tog det att repa sig efter det första. Snitt var en självklarhet. Jag provade inte ens att amma. Snittades på fredag - var tillbaka på jobbet på måndag. Tog sammanlagt 30 dagars föräldraledighet; pappan tog resten.
Jag har fått frågor och kommentarer om ALLT: först under de 15 år vi var tillsammans utan barn. Sedan om snittet ("Vad TRÅKIGT för dig att gå miste om förlossningen!"). Och så amningen. "Tänker du inte på risken för allergier?" var bar EN kommentar. Och att jag inte ville vara föräldraledig - GISSA om folk hade åsikter!
Mitt standardsvar genom alla år och på alla frågor har varit: "Varför tycker du att du har med det att göra? Och hur ofta ligger du och din man med varandra?"
Jag skulle gärna se att du fortsätter att berätta om dina barn, dina val, dina önskningar, glädjeämnen och tillkortakommanden.
Låt dig inte tystas av "mammamobben"!
M
SÅ bra kommentar! SÅ skönt att du vetat vad du velat hela tiden! Själv hade jag samma inställning som dig, fast jag ville ha barn men ville inte vara hemma. Sen fick jag barn (två efter varandra) och inser att jag fan (svär) hatat bebisar OCH vill vara hemma länge........ ?? Jäkligt flummigt men sant!
RaderaBlev glad av din kommentar! Hoppas bloggförfattaren verkligen suger åt sig av just denna! I know I did! <3
Ååhh såå fiina små de små liven<3
SvaraRaderaJa, helt fantastiskt söta! Tänk vad ni varit med om på bara en vecka. Och tänk- för en vecka sen låg de i din mage! Svårt att greppa, eller hur?! Kram Lotten
SvaraRaderaJättesöta små bebisar! Härligt att läsa din beskrivning av hur Klara ligger och tittar :-)!
SvaraRaderaEtt Stort Grattis till Er! Vilka underbart söta barn ni har!!!
SvaraRaderaÅh vilka underbara barn, stort grattis till er!!! Äntligten! Kramar!!
SvaraRaderaVilka vackra små varelser! Förstår att du grät. Jag grät över allt möjligt, hela tiden. Och du... med er resa... det vore nästan märkligt om du inte grät. Kram!
SvaraRadera