Uppdatering
Vi lyckades pricka in att vara med på ronden. Dumt av mig att vara med, jag hör bara det dåliga.
Klara fick svårt att andas i natt så hon gjorde lungröntgen och har nu även hon cpap. Hon har luft i lungorna (eller nåt) som gör att hon har svårt att andas. Ny röntgen i morgon.
Alfred har lågt hb, det ska man inte ha så ev ska han få blod. Oklart varför han har det. Även han har svårt med andningen.
Vi ska få träffa läkarna på enskilt samtal sen i em.
De fråga hur jag mår och varje gång nån frågar så bryter jag ihop. Inte mår jag bra i alla fall, sen vad det är vet jag inte.
När jag är hos bebisarna så gråter jag oxå och tror de ska dö i från mig. Nu är jag o vilar på rummet.
Förlossningsdepression del 1 kanske?
Sänder många varma Styrke och tröstkramar till er! Du ska se att allt snart blir mer stabilt. Barnen får super skicklig vård på neo. Bra ni får tala med barnläkaren på em. Jag håller tummarna!! Kram Maja
SvaraRaderaOroa dig inte för känslorna, hormoner är i uppror och det är de även hos mammor med fullgångna barn utan de erfarenheter som du har. Det är ok att gråta och vara rädd, konstigt skulle det vara om du kände annat med tanke på omständigheterna. Det här kommer gå bra! Styrkekram!
SvaraRaderaDär barnen är nu så får det kanonvård. Nu är jag ingen barnläkare, men med tanke på att de är för tidigt födda och allt inte har hunnit utvecklas tillräckligt så tycker inte jag att det är konstigt att de behöver lite hjälp med andning och dyl.... Däremot har jag full förståelse för alla dina känslor och jag har svårt att se att det skulle vara förlossningsdepression, hade det varit det så hade du inte haft alla dessa "normala" känslor för dina barn.
SvaraRaderaLita på läkarna och försök lyssna på barnläakren i em och bombadera henne/honom med alla frågor och funderingar.
Vad det däremot låter som är att du behöver få sova ikapp, be dem att du får öronproppar det brukar de ha på avdelningar. Skulle de behöva väcka dig så gör de detta.
Försök att ta hand om er så bra det går och GLÖM INTE AV ATT ANDAS själva oxå.....
Massa styrkekramar till er
Hej, har länge läst din blogg och följt din och din makes kamp parallellt med vår egen. Vi är jämnåriga och har flertalet inför bakom oss.
SvaraRaderaI februari fick vi vår älskade son med ett planerat snitt. Även om jag inte fick tvillingar för tidigt och vi hade gott om tid att förbereda oss på sonens ankomst så känns ändå den första tiden som att överleva en tågkrasch.
Kroppen är kvaddad, hormonerna lever om, det är chockartat att inse att den lilla bebisen är på plats plus att iaf jag drabbades av någon slags fördröjd chock där gamla rädslor och trauman från tidigare misslyckanden samlas upp.
Sen pratade jag med vänner som fått barn med mer normala omständigheter, även de kände sig lätt traumatiserade och skräckslagna och fysiskt manglade.
Säger detta eftersom det var enda som jag tyckte hjälpte mig i februari. Det är kaos och man har rätt att må precis hur koko helst.
Sant är också att det blir bättre.
Kram och grattis!
/Åsa
Ja verkligen, bra skrivet, även fast man haft en hyfsat normal förlossning så kan man känna sig nerkörd både kroppsligt och själsligt. Rekommenderar verkligen samtalsterapeut på gyn.
RaderaTa hand om er! Kram
Precis så var det för mig också Cecilia. Dina känslor är helt normala :)
RaderaKram på er och hoppas att era små liv piggar på sig snart. (Kan även tala om att det tog månader innan jag förstod av vår son faktiskt var min son och inte en lånebebis.)
Kram/ Vivela
Hoppas de repar sig, de är starka de små! Min första kommentar funkade inte så jag passar på att säga grattis ännu en gång!
SvaraRaderaGrattis i massor!! Så underbart att er lååånga resa äntligen är slut...och att den slutade så fantastiskt! Klart att du känner dig omtumlad..du är nyförlöst och alla hormoner rusar i kroppen..därtill ororn för de små! Läkarna idag är så enormt skickliga på för tidigt födda så du ska se att ni snart är hemma hela familjen! Jag blev så otroligt glad att dina blogginlägg fortsätter trots att bebisarna fötts...vi älskar att följa dig!! Längtar till ditt nästa inlägg och fler bilder på era små!! Soliga kramar/Hanna
SvaraRaderaDu är full med hormoner! Sånt pratas det inte mycket om men det är bra att vara förberedd på hemska känslor. Ni kommer ha det rätt kämpigt ett tag med prematura tvillingar, pumpning, sondning och allt det där var tredje timme. Lagom tills att ni är klara är det bara att börja om känns det som. Men det lättar och blir bättre. Alla sa till mig i början med mina tvillingar "det blir bättre" och det var mitt mantra genom många stunder. De hade rätt, allt blev superbra :) GRATTIS!
SvaraRaderaBe att få prata med en psykolog eller kurator. Det ska du erbjudas och även om du inte blivit erbjuden så be om att få prata med någon. Att få barn är omtumlande för alla men ni har utöver det vanliga även oron som kommer med prematurer och sjuka barn.
SvaraRaderaKänguruvård är jättebra. Min dotters värden blev bättre direkt när hon fick sitta med någon av oss. De slapp ge lika mycket medicin, hon blev lugn ändå.
Nu är du mamma (igen). Var det och bara det. Personalen är där för bebisarnas skull. Låt personalen ta hand om sjukvården. Var mamma första och främst. Kärlek är inte allt Alfred och Klara behöver men de behöver det och när det gäller den biten är ni viktigast.
Först av allt; GRATTIS till era två fina bebisar!
SvaraRaderaJag födde vaginalt efter igångsättning (17 dgr efter bf). Jag kände typ ingenting för något förens vi kom hem. Tyckte att allt var overkligt och jag gillade inte alls BB som var överfullt. Jag grät och kände mig överkörd i kropp och själ. Vår tjej hann jag inte riktigt med känslomässigt i allt det som var omtumlande och gjorde ont. Vi kom hem snabbt (för att jag inte ville stanna på BB) och väl komma i tryggheten kom känslorna för vår dotter och jag landade mer och mer i kropp och själ. Grät som en tok (av lycka) den dagen mjölken rann till i brösten, så kallat babyblues, de känslorna kan vara både av lycka och tvärtom utan att det behöver vara depression.
Det pratas ganska lite om hur omtumlande och inte alls alltid "rosafluffigt" känslorna kan vara för en nybliven mamma. Ni har dessutom ett alldeles särskilt bagage att bära som säkert påverkar dig nu. Uttryck dig och ta hjälp om du vill! Det finns säkert kurator/psykolog knuten till neo, annars finns det till kvinnokliniken!
Tänk på dig själv. Låter kanske knäppt när du just fått barn men jag tror många glömmer det. Ta en kort paus, en dusch, en promenad, en fika, en tupplur eller läs en tidning ifred. Tvillingarna klarar sig utan dig en stund och du är en fantastisk mamma (och säkert ännu bättre om du tar en paus för dig själv om allt känns övermäktigt)!
Sköt om dig!
Kram
Det ÄR omtumlande att få barn. Tror att det blir en större omställning ju äldre man är eftersom man levt precis som man velat i fler år innan. Jag var 33 och för mig var det lite av en chock. Självklart älskade jag mitt lilla liv men omställningen, alla hormoner och den stora livsförändringen tog ett tag att smälta. För att inte tala om oron. Sov säkert inte mer än 10-12 timmar totalt de första 4-5 dygnen. Och mitt rosa fluff-fluff kom efter tre månader när jag landat i den nya rollen och kände mig lite mer trygg i allting.
SvaraRaderaIngen kan veta hur man ska reagera innan och som flera redan skrivit har ni ju en extra tuff historia. Känn efter hur du ska tackla situationen bäst tillsammans med din man och ta hjälp om ni behöver. Om ett tag kommer allt det omtumlande att vara lite mer bekant och du kommer inte att bli rädd för minsta pip eller ljud från era små. Tid kan man tyvärr inte ge bort, men lite tid är precis vad ni behöver.
Ni fixar det galant.
Kram!
-Jenny-
Det är helt normalt att barnen är lite sköra när dom är födda för tidigt. Det kommer att ordna sig!!! Bra att ni ska ha samtal med läkaren så den kan förklara noga och lugna er! Det är inte förlossningsdepression för att man är skör och rädd i din situation! Låt tiden ha sin gång. Ta en dag i taget. På måndag kan ni säkert träffa kuratorn också som brukar va en klippa på neo. Andas! Kramar
SvaraRaderaDu är en klippa och kommer klara av det här galant trots att du just nu känner dig upponer med hormoner o tankar. Som de andra skriver, ta hjälp och vila dig, du är nyopererad och ska nu vara mamma resten av ditt liv. Massor av kramar Emma
SvaraRaderaDu har redan fått så kloka tankar, men jag kan väl bara instämma - det händer massor i kroppen när man blir och är gravid (som du redan märkt) och än mer i samband med förlossning och även en massa framöver. Låter som en klyscha att säga att "det är normalt", men... Gråt på! Och du märker om det värsta inte släpper - då får du lova att söka upp någon att prata med. Men, om du inte känner behov av det nu - låt det ha sin tid och sin gång och det allra värsta hormonsvallet lägger sig efter hand.
SvaraRaderaVet att du alltid ser "det värsta", men sötisarna är under bästa vård. Skönt att de upptäckte allt med Klaras andning och Alfreds järnvärde så det kan åtgärdas så att de mår riktigt bra när ni någon gång framöver får åka hem med dem.
Sköt om er alla och försök njuta och krama varandra mycket mycket och gläds åt att ni faktiskt åstadkommit de där två ljuvliga varelserna efter så många års kamp!
Stort grattis till er! Vill bara instämma med alla andra, både i att barnen kommer att få ett fantastiskt omhändertagande i superproffsiga neo och i att det är extremt omtumlande att få barn och särskilt under dessa omständigheter. Min son låg också på neo om än av andra skäl och jag känner SÅ mycket igen mig i det du skriver. Även i att jag verkligen inte förstod hur jag nånsin skulle klara att ta hand om honom väl utanför sjukhuset. Men allt gick bra och det finns massor med hjälp att få om det skulle behövas, både fysiskt och psykiskt.
SvaraRaderaOch känslorna är överallt och runtomkring när barnen är nya. Förr eller senare landar allt.
All lycka till er!
Det du skriver påminner så mycket om vår egen neoresa med många upp- och nedgångar. Vår tjej fick på dag två appneer (korta andningsuppehåll) som aldrig verkade vilja gå över och en karusell av provtagningar drogs igång. När jag "borde" ha varit som lyckligast över att äntligen fått bli mamma så mådde jag sämre än någonsin. Grät och fick ständiga panikattacker i vårt lilla lilla familjerum. Och ville allt som oftast bara lämna sjukhuset, med eller utan bebis, och komma tillbaka hem till katten och allt som var normalt.
SvaraRaderaDet som räddade mig (förutom att lillan blev bättre och till sist skrevs ut) var att vara ärlig om mina känslor inför min man, personalen och psykologen på avdelningen. Att inse att mitt mående berodde på att jag befann mig i kris och att jag inte var en dålig mamma som kände så här.
Jag vill också tipsa om en sluten facebookgrupp där jag hämtat mycket stöd och hopp. Sök på för tidigt födda barn och sök medlemsskap hos admin. Där är vi många som haft det lite turbulent den första tiden med bebis.
Många kramar och lycka till med dina fina barn!
Glömde signera!
Radera/Fiffig
fiffig.bloggo.nu
Tack för din kommentar, precis så är det! Jag förstår att jag hamnat i nån sorts kris och i går var jag redo att lämna det här stället på stört.
RaderaSka genast leta upp gruppen! Tack!
Köra