Dag 6 på Neo

Gårdagen var fylld av de mest fantastiska ögonblick, både mina fina barn, maken och jag blir starkare som individer och familj varje dag.

Även om det inte är en höjdare att vara här så får man verkligen en bra start som nybliven förälder att bli trygg i sin föräldraroll.

Jag tror även de värsta hormonerna börjar lämna mig nu och jag mår mycket bättre för varje dag och blir således mer och mer mig.

Från timme till timme händer det så mycket saker att det är svårt att komma i håg och få ner det på pränt, det jag tyckte och tänkte i förrgår gäller inte dagen efter. Fascinerande.

Gårdagen började med att jag gick in till småttingarna och möttes av en arg Klara, vilket humör den damen har. Hon blir verkligen skitförbannad om det inte är som hon tänkt sig eller om nån gör nåt hon inte vill. Vi kallar henne nu (kärleksfullt) för arga Klara. Hon är svår att få lugn när hon blir så arg, jag blir alldeles svettig.

Sköterskorna försökte få henne lugn när jag kom så jag fick ta henne och sitta känguru med henne på en gång, hon var även väldigt snuttig så hon fick prova att amma.  Ingen av dem har ju ännu nån sugreflex som fullgångna barn så man måste träna dem med mat på napp osv så snuttningen kommer i gång. Det krävs lite träning har vi lärt oss.

Hon har varit geggig i ögonen så det har skickats på prov, hon har gått ner en del i vikt och får massor med extra mat i slangar förutom sonden. Lungan börjar läka lite men hon har fortfarande cpap och högt tryck på den.

Alfred är däremot lite coolare och tar livet med ro, han börjar pigga på sig rejält och kommer nog bli av med både värmesäng och cpap om några dagar. Han är dock fortfarande gul, men det ligger inom rimliga gränser.

I går låg han och tittade på mig hela matningen, båda hör min röst nu och försöker titta efter mig. Eller de tittar i alla fall så gott de kan båda två. Det värmer mammahjärtat när de är lite vakna emellanåt och att få sån fin kontakt gör ju att jag blir alldes fylld av kärlek. Jag avskyr alla slangar som gör att jag inte kan ta upp och pussa dem. För det är ju det enda jag vill, pussa o krama mina fina bebisar. Tänk att de legat i min mage? Fascinerande. 

Sen fick han hicka och jag har aldrig hört någon ha sån hicka nån gång. Men det tog han oxå med ro och låg och plirade på mig med sina små ögon. 

Nu sköter vi all matning och alla blöjbyten hela dagarna utom nätter, vi har lärt oss ta temp (de har en konstig sån) skriva in i journalen, väga blöjor och i dag ska vi tvätta dem och väga dem.

Allt sker var 3:e timme. Så det hinns inte med så mkt annat. Blogginläggen skriver jag under frukosten i all hast. Min man har däremot oanade resurser och har utvecklats till världens finaste pappa, bara jag ser honom med barnen så blir jag gråtmild. 

Det enda som är molnet på himlen är min molvärkande mage, jag har inte ont i snittet, allt känns ok. Men jag har sån molvärk hela tiden. Ingen feber tror jag, men det är svårt att veta för jag måste ju äta tabletter för att överleva. 

Idag ryckte vi operationsförbandet, snittet är jättefint sa maken, men han skratta högt åt trollskogen som de har rakat. De har nämligen bara rakat halva vägen, resten är som uppstickande tofsar. 

Jag vill inte ha livmoderinflammation, hur ska jag ha tid med att bli sjuk? De tar ju inte hand om mammorna här så blir jag sjuk måste jag vända mig till gynakuten. 

****

Jag träffade även en tvillingmamma här i går, vi är med i samma forum. Det var härligt att utbyta erfarenheter med varandra. 

En fd kollega kom förbi med mat och jordgubbar, det var dock fryslådor som man kan köpa här men det gör inte så mkt. Konstigt i alla fall att gå ut och se sol värme och människor. Det finns en värld här utanför!?

Idag kommer bästa kompisen med hemlagad mat, hon ska även få träffa tvillingarna. 

*****

Inte visste jag att amning var en sån känslig fråga att jag fick en hel mammamobb efter mig, jag kommer säkert trampa på fler ömma tår i framtiden. Det är ju lite konstigt kan jag tycka att man kan ha en massa åsikter hur andra ska sköta sitt liv. 

Så därför kommer jag efter detta inlägg inte mer nämna om jag kommer amma eller inte och hur vi väljer att göra. Ammade Klara i går eller inte? Hur kommer vår lilla familj välja att göra? Kanske Klara redan bestämt? Det kommer ni inte få veta. 

För detta är inte nån debattblogg, det kan ni diskutera nån annanstans. Däremot vet ni att jag uppskattar mkt era tankar och förslag om hur man kan göra och tänka annorlunda. Många av er är mammor och pappor med massor av erfarenhet jag kan ta del av. Men påhopp avstår jag i från. 

Blir det fler såna här hätska debatter kommer bloggen att låsas alternativt läggas ner.