Jäkla mens, sorg och katt

Fortfarande ingen mens, vad håller den på med? Den borde ju förstå att det är dags att komma nu, jag har inte tid och ork att vänta.

Just nu känns det så viktigt att påbörja nytt försök så jag har nåt att se fram emot, nåt att kämpa för och slösa energi på. När mina försök tar slut vad ska jag fokusera på då? Vad har jag att leva för då?

Vissa dagar är så tunga, fortfarande. Saknaden och sorgen efter att ha förlorat vårt enda barn är nästan övermäktig emellanåt. Humöret skiftar snabbt mellan ledsen, arg, ilsk, avstängd och irriterad. Jag tänker fortfarande på hur det kunde blivit om allt slutat lyckligt, då hade jag snart varit i vecka 30. Väldigt gravid och längtande.

Nu är min mage tom, inget barn och ingen framtid. Jag tycker fortfarande barnlösheten är outhärdlig och fruktansvärd. Vad har jag att leva för då? Min man? Katterna? Jag har ju fortfarande ingen familj och ingen att visa livet och framtiden för. Hur går de barnlösa vidare efter att inte kunnat få nåt barn?

Vad gör man om inte mensen kommer? Ringer nån gyn kanske?

****
Jag oroar mig såklart för i morgon, hur ska det gå att börja jobba igen? Röran, stressen och alla arbetskamrater, vad ska jag säga och vad kommer de fråga? Eller kommer alla låtsas som det regnar?

I kväll ska jag i alla fall åka rida! Spännande och roligt då jag ska rida med en helt ny grupp.

****
Har påtat med artikeln till kattforumet. Får inte riktigt till det men så här långt har jag kommit än så länge:


Man brukar kalla katten Kalibunker som föddes 1950 i USA, som cornish rex urfader. Det som var lite unikt med honom var att man avlade vidare på honom för hans krulliga päls och kallade pälsstrukturen för Rex. (därav namnet) Till Sverige kom de första krulltottarna först i slutet på 1960-talet.

Robban soldyrkar

Jag har aldrig träffat någon Rex innan jag träffade vår älskade Robban, jag fastnade för hans underbara temperament och otroliga kärlek till oss. Jag måste ju erkänna att jag ville lämna tillbaka honom väldigt många gånger de första månaderna.

De flesta rexkatter är livliga och mycket intresserade att delta i det du gör. Oavsett vad du gör. Bakar du bullar sitter de gärna mitt på plåten och inspekterar att allt går rätt till. Ska du tvätta måste de kolla att tvättmaskinen ser bra ut, gärna på insidan. De tillbringar mer än gärna sin vakna tid på dina axlar eller i din famn så det är bra om du är lite stark.

Det är bra om de har likasinnade kamrater som de kan göra av med sin energi med (på), bestämma över och mysa med då de väldigt ofta (Robban) annars blir lätt uttråkade och äter på dina blommor istället. Att gå ut med koppel tycker de flesta rexkatter om, de är läraktiga och en del tycker om att resa (vissa skriker oavbrutet i bilen). Det är viktigt att du leker mycket med din rex och hittar på roliga lekar då den är i stort behov av stimulans. Kurragömma, kull och gömma björn brukar uppskattas här hemma.

De älskar sina ägare och umgås gärna med dem dygnet runt så nära dem som möjligt (läs Robban). Ingen rexkatt kan motstå att mysa under täcket med sin kära ägare eller ligga hopkrupen i knät med en mysig filt över sig. Ägaren ska alltid vara redo för mys och nospussar oavsett tid på dygnet.

Vissa katter vill gärna bli nattade och att deras ägare ser till att de är ordentligt omstoppade i sin lilla bädd till natten. Blir de inte det så kan ditt hem se lite ut som ett slagfält efter natten och du har förmodligen inte fått så mycket sömn.

Rexkatter ska vara slanka och ha krullig mjuk päls över hela kroppen (utom på den rosa magen) men vissa exemplar kan vara lite rundare och ha mer som en tuppkamsfrisyr.

Det är bra om de är försäkrade även om rexkatter ska vara en frisk ras så kan en del vara måndagsexemplar och det kan lätt bli dyrt när man har vipkort hos veterinären. Lär dig att klippa klorna så slipper du få sönderrivna axlar.

Något alla rexkatter har gemensamt är att de avskyr kyla och älskar sol och värme, så en liten varm bädd och värmedyna om du bor lite kallare är att rekomendera. Där det finns en solglimt finns alltid en rexkatt.

Kommentarer

  1. Mensen kan ju dröja flera månader när man fött barn.... Så det kan ju gått å väl gå två mån till tyvärr innan den dyker upp. Det är helt normalt. Alla hormoner ska ju återgå till normalt....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men jag vill ju inte vänta, jag har fått nog av att vänta :(

      Radera
  2. Hoppas verkligen att din mens kommer igång snart! Och vilken härlig artikel! Älskar katter och blev alldeles varm av att läsa din text! Det verkar vara en riktigt mysig och trevlig ras! Jag själv har endast haft "bondkatter". Tog precis en promenad och min gamla, lätt överviktiga kattgubbe följde efter hela vägen men på slutet gick det tungt för honom, fick stanna och vänta flera gånger och nu ligger han helt utslagen i soffan. :) Katter är härliga djur och ett fantastiskt sällskap! Hoppas din Robban blir bättre snart! Kram/N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag med!

      Rasen är underbar, men lite nervpåfrestande i bland :-) Vi har även en bondkatt och en skogis..

      Tack!
      Kram

      Radera
  3. åh vad jag lider med dig och delar din sorg över er lilla kille som inte kunde få vara kvar hos er. Det finns vissa saker jag önskar jag kunde ändra på och att få trolla lite och ge er lycka är en av tingen.. Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas där men jag hoppas att er framtid kan få lite glädje snart, som kan mildra det värsta..
    Hur har det gått med Robban ???
    Jag hoppas att han har fått den hjälp han behövde.

    Mängder av kramar från
    Lena och missarna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det hade varit fantastiskt bra.

      Han mår som vanligt, den 21/10 ska vi tillbaka och få svar på biopsi och provsvar.

      Kram

      Radera
  4. Hej.

    Ledsamt att läsa om din mens. Hoppas deon tittar ut snart.

    Jobbet. Om det känns svårt. .Det får du bestämma. De kommer se på dig hur du är. Är du osäker så blir dom det. Du skulle kunna att säga att du blir glad om de frågar om det är något de undrar över-att det är ok.. om det är ok förstås. De kommer spegla dig. Jag gissar bara såklart. Men jag vet hur det ofta kan vara. En tjej gjorde en bildpresentation. För att de skulle förstå. Andras berättelse brukar vara dt är jobbigt med tystnaden och ickebekräftelsen.. Klura litet på olika scenarion kanske och hur du i så fall vill bli bemött? Jag vet inte. Du tycks mig så rar och jag tror att i vilket fall så kommer det gå bra.

    Texten är helt underbar och din kärlek till Robban riktigt lyser. Jag har haft perser och bondkatter. Jag älskar mina.

    Gällande din mens så om du ringer så vill de nog att du väntar. Men om du tjatar finns det ju blodprov du kan ta. Tsh, fsh, t4, hcg, prolaktin..minns inte vad det heter. Två månader tog det för mig har jag för mig. Prova vita byxor på jobbet imorgon? ;-) det brukar ju vara typiskt. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Svårt skriva från mobilen. Det att det blev mycket fel. Hoppas du klurar ut hur jag menade. Fråga annars. Stor kram!

      Radera
    2. Ja, jag kanske ska vara mer rak. Jag vill gärna att de frågar, att de vill veta. Jag är annars expert att svara att allt är såååå bra.

      2 månader! OMG!

      Kram <3

      Radera
  5. Hoppas det går bra på jobbet...förstår din oro.
    Stor Kram Titti

    SvaraRadera
  6. Jag förstår du känner dig frustrerad och orolig, det är helt normalt efter allt du gått igenom. Jag är fortfarande ett år efter vår stora sorg väldigt stresskänslig. Sorgen finns kvar, försvinner nog aldrig men den blir lättare att bära med tiden. Sen undrar jag om ni nånsin funderat på att bli stödfamilj eller fosterfamilj åt ett barn. Kompenserar ju inte barnlösheten men jag tror det är givande. Ni verkar ha så mycket kärlek att ge. Hälsn. Mona

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är själv fosterbarn så det har jag funderat mycket på.

      Men jag frågade soc och vi kan inte bli fosterfamilj förrän vi är klara med alla försök.

      Radera
  7. Hej, jag har läst din blogg länge nu och hållt tummarna för er. Mitt under ert avbrytande inträffade en livskris för mig så din blogg har blivit något att relatera till trots att det inte riktigt har rört sig om samma sak. Jag upplever liknande som du just nu, har svårt att se någon framtid, gå vidare. Det känns som att jag kört fast i en återvändsgränd. Jag ska iaf börja på kristerapi nu. Jag gick till en terapeut 2 ggr som jag inte gillade och nu ska jag gå till en ny. Jag hoppas så att det ska klicka så att jag kan komma vidare i min sorgebearbetning och hamna i den efterlängtade "nyorienteringsfasen" (kristeori-begrepp). Jag undrar om du har övervägt detta? Jag ska gå 20 ggr kristerapi och sedan totalt ett år, kanske förlängning om det behövs. Jag går privat (har eg inte råd men det finns inte på kartan att stanna kvar i det mörker jag befinner mig i just nu) och det förstår jag att ni inte har råd med, som det är nu, men kanske kan ni få det via det offentliga? All värme till dig. /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad tråkigt att du oxå har haft det jobbigt. Det är så slitsamt att vara i kris.

      Kristerapi? Är det specialutbildade psykologer?

      Ska googla :-)

      Tack för bra tips.

      Radera
  8. Elisabeth /MissB på MinBebis13 oktober 2013 kl. 19:49

    Jag tänker så på er och tycker ni är otroligt starka. Går in varje dag och häpnas över hur du och ni ändå lyckats gå igenom det här så pass "bra" som ni gjort. Jag hoppas innerligt att ni snart lyckas och får ert efterlängtade barn.
    Vet inte om det är slumpen varje gång men när jag smällt i mig choklad så kommer mensen som på beställning någon eller några dagar senare, prova vettja. Om inte annat så njuter man ju under tiden. :P Jag sänder massa positiv energi åt er och hoppas snart få läsa om syskonförsöket. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du? Jag känner mig inte stark, bara förvirrad och vilsen.

      Choklad minsann, går det inte lika bra med lakrits då ? :-)

      Tack! Kram

      Radera
  9. Jag har haft förmånen att haft tre stycken Cornish Rex i vår ägo och de katterna är verkligen något speciellt. Alla tre har varit omplaceringar, den första pga allergi och hon var jättefin i typen eftersom hon var lite mindre. Hon hade ett extremt temperament, självförtroende i toppen och stort hjärta. Hon var vi tyvärr tvungen att ta bort för nån månad sedan 15 år gammal, stor sorg. Vi fick ta över en Cornish Rex hane som blev svårt deprimerad då hans familj fick barn. Han var betydligt vekare i temperamentet och hade en helt del problem med klåda och eksem, senare fick han också diabetes och då valde vi att avliva honom. Den tredje rexen var en fd avelshane och han var verkligen det extremaste jag varit med om, men wow vilken katt det var. Han hade allt och lite till. Tyvärr hade han något sorts psykiskt fel att han blev jättelätt stressad och då gick han i cirklar och blev okontaktbar. Vi försökte verkligen allt och vi har stor kunskap och erfarenhet av katter av den lite mer aktiva typen men tyvärr gick vi bet att få honom att må bra.
    Men vad jag saknar dessa katter som vi haft under en 11 års period. En sak är säkert att det kommer att bli fler rexar i vårt hus =)

    Jag lider verkligen med er vad som hänt med Isak. Jag har haft tre utomkvedshavandeskap men det är verkligen långt ifrån eran sorg och tragedi. Jag hoppas ni finner styrkan att gå vidare och att Robban blir frisk! Hur gammal är han?
    Jag har följt din fina blogg en längre tid men är tyvärr dålig att kommentera.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering