Usch :(

Vilken natt. Och vilken gårdag. Jag är helt slut och har knappt sovit en blund. Men jag tar det från början.

Förmiddagen tillbringades med att spela tv-spel och vänta. Vi åkte mot sjukhuset i god tid, mycket för att vi visste att det fanns få parkeringar och trafiken är inte den roligaste.

Sjukhuset var mer slitet än jag trodde, jag har ju jobbat på dialysen där för 10-15 år sen och jag har för mig att det var ett ganska fint sjukhus då. Dessutom är jag född där men vad hjälpte det?

Väl uppe på avdelningen så fick jag nog en chock, KS och de andra sjukhuset framstår ju som rena hotellen i jämförelse. Inte en tillstymmelse till något som helst hemtrevlighet, sjuka tanter hasar runt i korridoren, stressad personal som springer runt och en atmosfär som andas ångest.

Då fick jag hjärtklappning och sa till maken att vi måste gå, att jag inte klarar av det här. Det här är hemskt.

Men så blev vi visade till nåt minidagrum för att vänta och sen kom sköterskan och visade in oss i ett varmt litet rum. Där förklarade hon och vi fick ställa frågor. Eftersom jag ville höra vad hon sa och kunna fråga fick jag verkligen behärska mig för att inte bryta ihop.

Hon berättade att jag förmodligen kommer få mensvärk, lite blod och i övrigt inte känna så mycket av tabletten jag fick. Några "aborterar" på den tabletten men det är ovanligt. Jag ska ringa om det är något eftersom jag är inskriven på avdelningen med permission.

Hon sa att de är mycket vana med detta och det är något de gör varje dag. Vi måste berätta hur vi vill ha det och vad vi behöver. Men hur ska vi veta det?

På torsdag ska vi tillbaka och då får jag 3 slidpiller + tabletter via munnen för att starta värkarbetet. Det är väldigt olika hur lång tid det tar innan det startar. Det kommer göra rejält ont. Sen fyller de på med slidpiller var 3:e timme. Jag får en kanyl i armen där de ger morfin och ev dropp. Jag kommer blöda förmodligen kräkas och gråta. Det gör de flesta..

Det vanligaste är att man föder i en vaddförklädd bäcken, där de klipper navelsträngen och sen mäter och väger honom. Sen får vi välja om vi vill se honom eller inte och hur länge vi vill ha honom med oss på rummet. Jag har ingen aning om hur jag kommer göra. Förmodligen vill vi se honom men vem vet hur vi kommer reagera?  Hon sa att inte lever när han kommer ut, han är för liten att klara en förlossning.

Sen ska moderkakan ut.

Komplikationer är moderkakan som inte vill komma ut samt infektioner. (förutom chock, panik och allt annat)

Jag bad att vi ville ha kuratorn som skulle hjälpa och stötta oss i och med att vi vill kremera honom och sprida honom i minneslund. Att hon hjälper oss med det praktiska. Att det är viktigt med värdighet för mig, att det kanske är vårt enda barn vi får.

Jag frågade om sjukskrivning och ridning men om det visste hon inget.

Jag tyckte inte det var jobbigt att ta tabletten, tvärtom. Nu är det skönt att vi vet, att vi har tagit ett beslut  och att dessa månader med oro är över. Det är sorgligt, orättvist och hemskt.

Men i natt har jag inte kunna sova. Mest pga av smärtor i magen (oootrolig mensvärk), ångest och tårar. Nu är jag helt slut och känner att jag inte orkar mer snart.

****
Köket går däremot framåt. Jösses vad de jobbar på! Golvet är lagt och nu skruvar de skåp på löpande band.

Det enda är skåpet för ugn och micro, det hamnade väldigt nära fönstret. Hur tänkte vi?




Kommentarer

  1. Mina tankar var med er hela dagen igår och nu trillar tårarna då jag läser om er dag..

    Många kramar från Lena och missarna

    SvaraRadera
  2. Så ledsen för er skull! Får du ingen annan smärtlindring än morfin? Ryggmärgsbedövning eller liknande?
    Kram

    SvaraRadera
  3. Tycker också, som jag skrivit i mejlen, att du ska be om ryggmärgsbedövning om du tycker att morfin inte hjälper. Morfin mår man (i alla fall jag) skitdåligt av. Dåsig, yr, illamående och kräkningar. EDA har inga såna biverkningar. Du ska inte behöva ha ont!

    Jag fick morfin i början, men det resulterade inte i mindre smärta utan bara dessa biverkningarna. När jag fick EDA mådde jag bra (så bra man kan må i den situationen förstås. Ingen smärta).

    Som sagt är det väldigt olika hur lång tid det tar. Vid vårt avbrytande kom vi till förlossningen klockan 9 och Dutt kom 00.24. Så var beredd på att det kan ta en stund...
    Många kramar till dig och mina tankar finns hos er.

    SvaraRadera
  4. Jag har inte kommenterat på några inlägg. Det är för fruktansvärt, det finns inga ord som låter ens i närheten av rimliga. Det ni behöver utstå nu är bortom all mänsklighet och jag önskar så innerligt att ni inte hade drabbats. Jag tänker på er och på Isak och på de tuffa dygn ni har framför er. Ni, okända vänner finns i mina tankar!

    KRAMAR <3

    SvaraRadera
  5. Jag kan inte föreställa mig detta svåra som ni behöver gå igenom. Så orättvist och hemskt. Även om jag inte har erfarenhet själv har jag läst och förstått att det är bra att se barnet. Jag är förvånad över att de inte rekommenderar det. Det finns säkert många med erfarenhet som kan intyga att det gjort gott. Det kommer säkerligen bli en svår tid framöver, full av känslor och tomhet och frågor inför framtiden. Jag sänder lite styrka. Tänker på er.

    SvaraRadera
  6. Har inte kommenterat innan, men all kärlek. I Gudrun abascals bok "att föda" finns ett kapitel om att föda döda barn. Jag har för mig att det var rätt bra. Boken finns i pocket. All kärlek. När min syster dött satt vi med henne länge. Det var fint.

    SvaraRadera
  7. Jo, jag kan hålla med om att man kan få känslan av att sös är lite värdelöst i korridorerna, (nu har jag bara förvisso varit på sös i sådana sammanhang) men jag har alltid tyckt att när det väl gällt och varit dags för prat och undersökningar eller något så har dom fungerat jätte bra och personalen har kännts närvarande. Hon förklarare bra och lät så som jag gjorde, jag födde förvisso i bäckenet på toaletten men min var ju mycket mindre, hon det var en med mig hela tiden som höll i handen osv, jag fick aldrig något morfin utan bara tabletter som var smärtstillande, sen klippte hon navelsträngen och bar ut bäckenet och kom sen tillbaks med den inlindad i en korg, då när vi skulle titta så snurrade det till och det känndes som jag kissade blod, doktorn kom fort och det visade sig att moderkakan osv inte kom ut. Så blev akut skrapning.
    På morgonen när vi kom in tidigt fick vi smörgås och saft för det kunde ta tid, så dom var gulliga. Jag tror det kommer gå "bra" det här, trots lite u-lands känsla i korridoren.. Kramar

    SvaraRadera
  8. Idag är det exakt 9 månader sedan jag födde vår första son Emil på precis samma sätt som ni, hemska värld!
    Jag fick bara de första 3 tabletterna som vagitorier, sedan togs de andra var tredje timme oralt.

    Hoppas du kommer bli bemött på ett bra sätt när du kommer dit igen! Så otroligt viktigt!

    Som du skriver, hur ska man veta hur man vill ha det? Jag hade inte läst något om det här (vilket jag ångrar, iaf om att vi inte tog någon bild) Annars hade det kvittat. Men vi hade honom hos oss! Vilket är den finaste stunden i hela mitt liv, men även den mest orättvisa! <3

    Många kramar! <3 <3 <3

    SvaraRadera
  9. Jag har följt er ett tag och som så många andra hållit tummar och tår senaste veckorna för er skull. Tyvärr hjälpte det ju inte.

    Arbetar som barnmorska på ett stockholmssjukhus (dock inte sös) och är det något jag lärt mig yrke är det hur fruktansvärt orättvist livet är. Har träffat så många fina människor, som ni också verkar vara, som verkligen hade förtjänat att få uppleva sin högsta dröm gå i uppfyllelse.

    Det är slumpen som avgör men det drabbar så hårt. Hade du varit min patient hade jag å det bestämdaste uppmuntrat er att se och hålla ett barn. Studier visar att de som väljer att göra det mår bättre på sikt. Det är också min erfarenhet, jag har träffat många som fött fram döda barn och först varit tveksamma till att se men sen inte ångrat sig. Fantasierna är mer skrämmande än verkligheten. Fråga också efter hand och fotavtryck samt sjukhusfotograf.

    All styrka till er i morgon. Kramar/ Annika

    SvaraRadera
  10. Om du är intresserad kan jag berätta mer i detalj hur det var för MIG? Läs inte vidare om inte..

    9:00 inskrivning. Trodde jag skulle få köra igång direkt med ronden tog tid på avdelningen så kl. 11 fick jag första tabletterna. 3 Cytotec, 2 Alvedon och 1 Voltaren. Fick infart i armen. Kände svag mensvärk och gjorde minneskortet (som jag berättat om förut).

    Tre timmar senare var det dags för nästa medicinering. Samma som ovan. Någonstans innan eller efter denna dos bad jag om morfin eftersom jag ville ha så lite ont som möjligt. De hade standarddos injektion 10 mg, men jag bad att få 5 mg eftersom jag var rädd för biverkningar. 5 mg fungerade fint för mig. Inga biv alls, men ändå smärtlindrad.

    Såhär höll vi på hela dagen och efter fem doser Cytotec måste kroppen få vila och då var kl 23 och det var läggdags. Kommer inte ihåg hur mycket morfin jag fick, kanske 5 mg tre gånger under dagen och en gång under natten.

    Vi hade bett personalen att ringa läkaren och få ett ok att vi kunde starta igen direkt på morgonen. Vi förstod att vi annars skulle få vänta på ronden igen nästa morgon och inte börja förrän kl 11 igen...

    Blev väckt kl 07 och fick nya tabletter. Tog en morgonpromenad runt, runt i korridoren för att jag tänkte att det skulle sätta igång fortare då. Gjorde även bäckenrotationer efter det på rummet och kände att jag började må akut illa. Kräktes och illamåendet gick över direkt! Eftersom jag kräktes bara en halvtimme efter jag fått tabletter bad jag om nya.

    SvaraRadera
  11. Ingen kom med några nya utan efter en lång, lång stund (kan kanske varit efter ronden?) fick jag höra att jag skulle flyttas till förlossningen i stället? Vi hade frågat innan om vi kunde få starta där direkt eftersom vi ville ha vårt avbrytande så likt en vanlig förlossning som möjligt. Då fick vi nej, men jag vet inte om de kom på det i efterhand att det ändå var bäst?

    Av att gå till förlossningen blev jag illamående igen... Tyvärr blev jag lite mer orolig av att byta miljö och att ta hela storyn från början med ny personal. Helt plötsligt skulle jag inte få morfin mer utan äta Citodon...

    De började ge Cytotec vaginalt i stället och det strulade överhuvudtaget med medicinerna och olika bud. Tillslut var jag så trött att jag kräktes så fort jag försökte kliva upp. (låg jag ner mådde jag inte illa alls) Hade ont och fick ingen ro i kroppen. Värkar var tredje minut och inget morfin... Där och då fick jag det berömda "nu skiter jag i det här, nu åker jag hem, det kommer inte komma något barn, nu vill jag inte mer".

    Min enda ljus i tunneln var att jag visste att en barnmorska som jag gillar och träffat dagen innan skulle börja kl. 14. Efter personalbytet kom hon in i mitt rum vid 15-tiden och jag förklarade läget. Hon såg väl på mig hur nära bristningsgränsen jag var och sa att hon skulle ge mig en låg dos Petidin (som morfin ungefär) och så lyckades hon ta hål på fosterhinnorna. Jösses vad vatten man har! Då blev det mycket mer intressant igen och av Petidinet kunde jag äntligen vila även om jag hade värkar. Så jag låg och halvsov nästan två timmar.

    SvaraRadera
  12. Sambon gick för att köpa mat och jag var ensam. Då började krystvärkarna. Väldigt fascinerande hur kroppen kan sköta sig själv och jobba själv. Jag försökte bara slappna av och kände hur jag födde barn. Ringde på klockan, men då var hennes rumpa redan ute :-) Barnmorskan och jag försökte tråckla av mig mina tajts som jag hade på mig för att jag frös och så kunde hon ta emot vår dotter.

    Navelsträngen var lite för kort för att hon skulle kunna ligga ordentlige på min mage, men sambon fick klippa av den och i kunde flytta upp henne. Hon rörde sig lite, men det avstannade snabbt.

    Moderkakan ville inte komma ut, så det blev lite kritiskt där ett tag och lite obehagligt (inte smärtsamt) i lustgas. Hon låg hos mig under hela ingreppet. Men när de var klara med det kunde vi klä på henne, göra hand/fotavtryck, ta bilder o.s.v.

    Jag satt fast i min droppställning eftersom jag fick dropp mot min blodförlust, så jag kunde inte ta bilderna själv (hon låg på mig hela tiden).

    Sen fick vi jättegott fika på bricka med blommor på. Gissa om det var gott att äta när man levt på dropp i 40 timmar...

    Ville sedan bara hem! Hade jag varit piggare kanske vi skulle stannat en stund till och känt/klämt ännu mer, men måttet var rågat för mig sedan lång tid tillbaka.

    Sammanfattningsvis:

    *Tårar ja, men bara när hon kom ut.
    *Kräkningar ja, men inget illamående där i mellan.
    *Ångest nej.
    *Blödningar ja, men bara precis på slutet av förlossningen.
    *Glädje ja! Trots hela den hemska situationen är det en glädje att få träffa sitt barn!
    * Stolthet ja mycket! Att klara av det och att få en fin liten dotter.

    Du har din skyddsängel i din mage! Var inte rädd! Skriv ner hur din drömförlossning ser ut och ge till personalen. Inga önskemål är konstiga!

    Kram

    SvaraRadera
  13. Jag berättar gärna också om hur mitt avbrytande i vecka 21 gick till då mitt var lite annorlunda än Jenkis.

    På vårt sjukhus så avbryter man på en annan avdelning än förlossningen även fastän det är så långt gånget.
    Skrevs in på avd kl 09:00 och vi fick ett eget rum med varsin säng. Genast kom en sköterska som gav oss info om hur allt skulle gå till och hon skulle vara vår personliga sköterska hela dagen där på avdelningen.
    Fick kl 09:30 4 st Cytotec vaginalt och 2 Alvedon o 1 Voltaren oralt. Infart sattes också för ev. kommande doser av morfin. Efter drygt en halvtimma började jag få ont (först som mensvärk, men sedan stegrade det snabbt) och efter en timma fick jag första dosen morfin. Smärtan ökade ändå bara mer och mer och vid 11:30 fick jag morfin direkt i låret. Sköterskan sa att de hade ringt förlossningen och förvarnat om att vi skulle ner dit om morfinet inte verkade så att jag skulle kunna få lustgas och EDA istället. Gick en halvtimma ungefär och smärtan försvann inte så strax efter kl 12 rullade de ner mig på förlossningen istället.

    Fortsättning i nästa kommentar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. På mitt sjukhus med, men vi blev som sagt flyttade efter drygt ett dygn. Jag hade hellre varit kvar på gynavdelningen där jag kände mig trygg och där det funkade med medicinerna...

      Vet inte om de tyckte det blev för komplicerat när det drog ut på tiden, jag mådde illa och hade önskemål om en "riktig" förlossning. Eftersom det inte jobbar några barnmorskor på gyn tyckte de väl att det blev komplicerat att hålla koll på mig enligt mina önskemål. Men det bästa hade väl såklart varit om jag hade haft tillgång till en barnmorska de kunde ha ringt på när det närmade sig i stället.

      Dessutom klarade jag det där själv ändå :-) Halva ungen var ju redan ute i mina trosor, så det var ju bara att ta emot.

      Radera
  14. Nere på förlossningen fick jag prova lustgasen direkt och de undersökte mig. Var då 4 cm öppen.

    Efter mycket omtagningar (jag är väldigt svårstucken i ryggen) så sattes EDA'n rätt och jag fick lite paus i smärtorna. Försökte sitta uppe på en sån där toastol bredvid sängen för att låta tyngdkraften hjälpa till men det gjorde bara ont, ont, ont.

    Vid 14-tiden tog de hål på hinnorna så att vattnet gick och då lättade det för en liten stund igen, men det varade inte länge. När jag satt och kissade en stund efter att vattnet gått så tryckte det på väldigt rejält och jag fick hjälp tillbaka till sängen.
    Då var jag nästan helt öppen och de sade att nu är det inte långt kvar. Försökte bara låta kroppen jobba och krysta när det skulle göras. Tyvärr hade jag så himla ont så jag kunde inte krysta som jag skulle, men barnmorskan o sköterskan var underbara och hjälpte mig igenom det med. Vår son fastnade lite med ena axeln på vägen ut så bm fick sticka in handen och hjälpa till, och 15:30 föddes han så helt stilla.
    Moderkakan kom direkt efter och allt var som det skulle - ja förutom att vår son inte levde då =/.
    Fortsättning följer...

    SvaraRadera
  15. BM tog med honom ut och mätte/vägde honom o tvättade av honom lite, sedan fick vi ha honom hos oss medans vi fick fika på bricka med blommor och allt.
    BM tog bilder som sjukhusfotografen skulle framkalla (vi var där en söndag så fotografen var inte i tjänst), och vi tog även egna bilder med vår egen kamera. Sedan fick vi åka upp på avdelningen igen och då åkte han med mig i sängen. Väl däruppe så tog vi mer bilder och sköterskorna hjälpte oss att göra avtryck av hans små händer o fötter i lera. Vi hade honom hos oss i flera timmar.

    Vi låg kvar över natten och på morgonen fick vi in honom igen till oss där vi då tog ett riktigt farväl innan vi åkte hemåt igen.

    Sammanfattningsvis så var det en jobbig, men ändå otroligt vacker förlossning. Jag kände både glädje och stolthet över att faktiskt ha fått barn, även fastän det blev som det blev.
    Det gick ju otroligt fort för min del eftersom kroppen svarade direkt på de 4 första vaginala pillren. Behövde inga fler.

    *Tårar - ja, men bara i slutet när hon kom ut och en hel del när vi tog farväl dagen efter
    *Kräkningar - nej, inte en enda
    *Ångest - nej
    *Blödningar - nej, blödde inte förrän precis i slutet av förlossningen

    Tyvärr så åkte jag på komplikationer några dagar efter förlossningen och fick åka in akut två ggr p g a smärtor i magen och blev därefter inlagd 5 dagar p g a en kraftig livmoderinfektion. Blev skrapad då det fanns rester kvar och fick tre sorters antibiotika för att stävja infektionen.

    Ska tänka på dig/er i morgon ♥ och jag hoppas du får din förlossning som du vill ha den.
    Du får gärna höra av dig om du vill fråga mer eller om du bara vill "prata" med en som gått igenom exakt samma sak som dig/er.
    Vi DW-mammor måste hålla ihop!

    SvaraRadera
  16. Tänker på er <3
    Kram/Vivela

    SvaraRadera
  17. Tänker på er alla 3. Jag hoppas att ni får ett bra bemötande i morgon. Jag kommer tänka på er hela tiden i morgon och under lång tid framöver. Kram

    SvaraRadera
  18. Hoppas så morgondagen blir så bra den bara kan i rådande situation...att minnet av lille Isak blir fint. Älskade lilla barn.
    Kram Titti

    SvaraRadera
  19. Hoppas det blir så bra som möjligt för er! Ta hand om varandra! Stora kramen!!

    SvaraRadera
  20. Det gör så ont i mig när jag läser.
    Micro? I den här jättekrisen?

    Jag vill bara ge dig en gigantisk kram och säger som hon som var bm. Ta kort. Spendera tid med er son.
    Man ångrar inte det man gör i det här. . Bara det man inte gör.
    Tänkt på dig hela dagen. Ni har försökt så länge.. jag kan inte ens föreställa mig det. Jag har mycket med mig.. men inte så länge.
    Jag har gråtit massor med dig. Ta vara på nuet.
    Hoppas de är snälla mot dig. ♥

    SvaraRadera
  21. Tänker på er! Hoppas att allt går bra i morgon, att ni får ett fint möte och ett fint farväl med Isak.

    SvaraRadera
  22. Ni har alla mina tankar imorgon och framöver.

    /Snubblat in på din blogg via en annan och fastnade för er.

    SvaraRadera
  23. Mina tankar finns hos er och hoppas att allt ska gå bra i morgon. Många varma kramar till er!

    SvaraRadera
  24. Tänker mycket på er, hoppas ni får ett fint minne iallafall . Så ledsen att ni ska behöva gå igenom detta försöker skicka styrka och värme till er. Stora kramar/ Kristina

    SvaraRadera
  25. Tänker på er i morgon! En ofantlig sorg. Hoppas det blir ett fint slut ich ett vackert minne för er. Kram Fröken Bus

    SvaraRadera
  26. Många många många kramar sänder jag er i er så oerhört svåra stund. Det går inte att förstå. Svårt att finna rätta orden att skriva. Vet att ni finns i mina tanar. All kärlek till er!!

    SvaraRadera
  27. Instämmer helt om erfarenheten från SÖS. Anonyma, trista korridorer - men jag har mött så mycket värme och så stort yrkeskunnande inne i rummen. Önskar så innerligt att din morgondag blir ett minne att vårda, och att du får återvända till SÖS för en rakt igenom lycklig förlossning så småningom.

    SvaraRadera
  28. Livet är då oerhört vackert, samtidigt så fruktansvärt sorgligt och skört.
    Tänker på er idag. Krama Isak.
    Tina

    SvaraRadera
  29. Hej!

    Ville bara säga att ni finns i mina tankar hela tiden, men lite extra idag. Jag hoppas att allt går så bra det kan idag.

    Många kramar från mig

    SvaraRadera
  30. Vi är alla olika, men jag tror att det är bra att se bebisen, att hålla honom. I alla fall en liten stund.
    Jag har mist 2 barn sent i graviditet, men fick aldrig chansen att se dom.
    Jag önskar så att jag hade hittat din blogg tidigare.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering