Att hamna i kris
Jag känner inte igen mig själv. Jag är en sån som är stark, aldrig gråter och hittar lösningar på allt. Jag tror min man sett mig gråta 4 ggr under dessa 20 år vi varit tillsammans.
Så jag läste era kommentarer och någon trodde jag hamnat i chock/kris och när jag googlar stämmer det precis in på mig. Att jag är lättirriterad (stackars maken) gråter hela tiden, paralyserad, avskärmad och att de sista timmarna från förlossningen spelas upp hela tiden i mitt huvud samt att jag har mardrömmar. Och säkert en drös med symptom till som jag inte är medveten om. Jag är helt enkelt som en urvriden trasa. Jag går omedvetet och klappar magen tills jag kommer på att det inte finns nån där.
Jag tänker mkt på sköterskan som var så otrolig och hjälpte mig igenom natten, på morgonen när hon slutade sitt pass kom hon in och sa hejdå och kramade mig och jag grät som ett barn. Hon sa att hon aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma och tackade att hon gjort så jag överlevt det här. Varje gång jag tänker på henne så gråter jag. Och inte vet jag vad hon hette.
Jag har inte tagit sömntabletter i natt och har då självklart inte sovit, jag vågar inte ta en massa tabletter för jag är så rädd att bli beroende. Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes. Bra början på dagen.
Bästa dalakompisen sms att hon ville att vi skulle åka utomlands i oktober, det vill jag ju men vi har inga pengar och just nu känns en resa mest stressande. Jag blev glad att hon tänker på mig men det är så svårt att tänka att det finns ett liv bortom detta.
Tack för era tips och engagemang kring begravning mm. Allt känns SÅ stort just nu. Kanske vi ska hämta honom själva ändå. Klarar jag det? Ska kolla med sjukhuskyrkan när vi är där på onsdag, kanske de kan hjälpa oss.
Hur ska jag orka?
Till råga på det så är jag dessutom lätt förstoppad, jag är nödig men det går inte få ut, en vanlig biverkning av morfin. Så jag googlade det med och hamnade på flashback. Som jag skrattade, jag tror inte jag ska ta deras råd och köra upp en galje där bak. Nu har jag ju inte ätit så mkt så det kommer nog att "lösa" sig så småningom.
Jag blöder och har otroligt "endometriosont", hur kan den vakna till liv så här fort? Om det nu är den? Men värker gör det utav bara fasiken.
****
Köket är så fint, det är inte mkt kvar nu. De har verkligen slitit hårt och löst alla problem med saker som fattas, sånt vi inte tänkt på osv. Skönt att det snart är klart.
Nej, luckorna är inte blå. Det är skyddsplast.
Så jag läste era kommentarer och någon trodde jag hamnat i chock/kris och när jag googlar stämmer det precis in på mig. Att jag är lättirriterad (stackars maken) gråter hela tiden, paralyserad, avskärmad och att de sista timmarna från förlossningen spelas upp hela tiden i mitt huvud samt att jag har mardrömmar. Och säkert en drös med symptom till som jag inte är medveten om. Jag är helt enkelt som en urvriden trasa. Jag går omedvetet och klappar magen tills jag kommer på att det inte finns nån där.
Jag tänker mkt på sköterskan som var så otrolig och hjälpte mig igenom natten, på morgonen när hon slutade sitt pass kom hon in och sa hejdå och kramade mig och jag grät som ett barn. Hon sa att hon aldrig skulle glömma mig och jag sa detsamma och tackade att hon gjort så jag överlevt det här. Varje gång jag tänker på henne så gråter jag. Och inte vet jag vad hon hette.
Jag har inte tagit sömntabletter i natt och har då självklart inte sovit, jag vågar inte ta en massa tabletter för jag är så rädd att bli beroende. Jag somnade gråtandes och vaknade gråtandes. Bra början på dagen.
Bästa dalakompisen sms att hon ville att vi skulle åka utomlands i oktober, det vill jag ju men vi har inga pengar och just nu känns en resa mest stressande. Jag blev glad att hon tänker på mig men det är så svårt att tänka att det finns ett liv bortom detta.
Tack för era tips och engagemang kring begravning mm. Allt känns SÅ stort just nu. Kanske vi ska hämta honom själva ändå. Klarar jag det? Ska kolla med sjukhuskyrkan när vi är där på onsdag, kanske de kan hjälpa oss.
Hur ska jag orka?
Till råga på det så är jag dessutom lätt förstoppad, jag är nödig men det går inte få ut, en vanlig biverkning av morfin. Så jag googlade det med och hamnade på flashback. Som jag skrattade, jag tror inte jag ska ta deras råd och köra upp en galje där bak. Nu har jag ju inte ätit så mkt så det kommer nog att "lösa" sig så småningom.
Jag blöder och har otroligt "endometriosont", hur kan den vakna till liv så här fort? Om det nu är den? Men värker gör det utav bara fasiken.
****
Köket är så fint, det är inte mkt kvar nu. De har verkligen slitit hårt och löst alla problem med saker som fattas, sånt vi inte tänkt på osv. Skönt att det snart är klart.
Nej, luckorna är inte blå. Det är skyddsplast.
Jag tror att de allra flesta som tvingas hantera det helvete ni befinner er i skulle hamna i en kris på ett sätt som de kanske inte känner igen sig själva i. Och alla sörjer på sitt eget vis, det finns inga rätt eller fel. Gråt om du känner tårarna komma....Jag tror att sjukhuskyrkan kan hjälpa er,i alla fall med tips kring det praktiska. Vilken bra sköterska du hade på nattten. Om du har ork kan du be om kopia på journalen, där står det säkert vad hon heter om du vill veta det, men sånt kan du ju göra senare....att läsa i journalen om det som hände kan vara jobbigt men också bra, men som sagt det kan du/ni göra senare om ni skulle vilja. Jag tänker på er alla 3. Kramar
SvaraRaderaDu har en krisreaktion på en kritisk situation. Allt du känner och inte känner de stunder man stänger av är helt normalt. Det är bra att du släpper ut gråten så att du inte får den här underliggande ångesten, som är svårare att sätta bot på. Åh! Vill bara krama dig nu.
SvaraRaderaEfter min förlossning använde jag microlax varje dag i en vecka. Det löste skiten, bokstavligen.
Det är helt naturligt att du hamnat i chock! Jag skulle vara mer förvånad om du faktiskt var "helt medveten och närvarande" i det som hänt. (och då menar jag givetvis inte att du inte förstår vad som hänt, utan snarare att din kropp och hjärna har det så jobbigt just nu att den blockerar ut innebörden...). När du däremot säger att du inte känner dig stark, så protesterar hela mitt inre. Du är så vansinnigt stark! Du är liksom innebörden av ordet stark kära du! Du klarade förlossningen. Och du orkar prata om det med oss. Tårar eller inte Cecilia så är du vansinnigt stark <3 Snälla lita på det. Och gråt precis så mycket du vill och behöver. Det är ingen svaghet..., och det är dessutom behövligt.
SvaraRaderaStora varma kramar och många tankar <3
/jakteneftertotallycka
Jag håller med allas kommentarer här ovan och vill tillägga att Propavan är inte kemiskt beroendeframkallande. Möjligtvis kan du få ett mentalt beroende men i din situation behöver du sova och då är det till stor hjälp! Ta till alla medel som finns nu så kommer du kunna ta bort tabletterna sen. Det är jag övertygad om!
SvaraRaderaKram!
Jag håller med alla ovanstående. Och även om du skulle få ett mentalt beroende av propavan så får du lösa det sen. Nu behöver du hand om dig själv o då ingår att sova.
SvaraRaderaOm du känner dig svag nu så låt det vara så. I er situation får man vara så svag som man behöver för det finns ändå en kärna av styrka. Glöm inte av varandra även om det är jobbigt nu.
Jag vet att det känns som en mindre tröst men jag lovar dig att det kommer bli bättre!. Första veckorna uppspelar sig allt som en film och det känns som att man står lite utanför händelsen. Som att det egentligen inte har hänt utan är just en film. Det är en del av bearbetningsprocessen. Tänk på att du får reagera precis som du vill och gör. Gråt, stirra in i en vägg, tillåt dig att skratta åt något roligt på tvn. Allt är okej att reagera på! Livet är skit just nu får du känna, men det kommer vända! Nu, 3 månader efter mitt sena missfall kan jag komma på mig själv att tänka att mitt liv är riktigt bra. Jag mår bra trots min enorma sorg. Många kramar!
SvaraRaderaDu går igenom 4 faser inom chocken nu som du varit med om, de tar olika tid och man reagerar olika. Men tillåt dig att känna som du gör, var som du vill och gör det du vill-det är det som behövs för att du ska komma igenom varje fas som finns. Det är normalt och allt du känner är också normalt, men du klarar detta för du är stark!
SvaraRaderaOm du vill veta vad din bm hette så finns de uppgifterna att få tag på, jag tror säkert att hon vill träffa dig igen när allt lagt sig och du börjar gå vidare. Jag tänker på dig enormt. Kram Janet
Hej. Håller med dom som svarat innan, jag känner igen mig i det du skriver!! Jag hamnade i chock och var inte så kontaktbar. Låt dina känslor få styra och släpp alla måsten och krav, det gör det bara värre. Det är något fruktansvärt chockartat ni går igenom och det måste få ta sin tid att sjunka in. Du har varit duktig som klarat allt detta, tänk hur din kropp har fått arbeta. Jag själv åkte på en livmoderinfektion och fick äta en antibiotika kur i 10 dagar vid det sena missfallet och min mage var helt ur form. Jag vill tipsa dig om att äta probi mage en tid så att du får tillbaka goda magbakterier. Det brukar hjälpa! Jättefin bild på lille sonens hand. Ta hand om er. Hälsn G
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaHåller med ovanstående. Gällande det endo-onda gissar jag (utan att vara medicinskt utbildad) att det kan vara eftervärkar från förlossningen, dvs muskelvärk. Rekommendationen brukar vara Alvedon. Jag hoppas det går bra på sjukhuskyrkan och att ni orkar ta en kuratorskontakt så att ni kan få hjälp med det praktiska, fortsatt sjukskrivning osv. Även om du har negativa erfarenheter från din vårdcentral tror jag att du kan kontakta dem eller en annan husläkarcentral för fortsatt sjukskrivning. Angående trög mage så prova microlax, drick mycket vatten osv så kommer det "lösa sig"... Ta hand om er och var inte så hårda mot er själva och varandra under denna tid. Säkert kommer både du och maken genomgå alla möjliga känslomässiga reaktioner efter detta sorgliga som skett. /Uppsalamamman
Jag tycker att din reaktion låter synnerligen förståelig. Det är inte konstigt att du har drabbats av en krisreaktion. Vad du har gått igenom är det allra värsta jag kan tänka mig kan drabba någon, som förblir (någorlunda) fysiskt frisk efteråt.
SvaraRaderaVar snäll och förlåtande mot dig själv. Du ÄR stark, annars skulle du inte ens kunna skriva sammanhängande meningar om det som hänt. Jag hoppas att ni kommer att få bra hjälp av kurator eller psykolog från sjukhuset.
Ta hand om dig, ta hand om varandra.
Det är helt normalt att vara i chock/kris efter något sånt här hemskt. Det var jag också efter vår lilla Emil föddes (på samma sätt som er Isak).
SvaraRaderaDet är bra att gråta, låta allt komma ut. Man måste få låta allt ta tid nu, inte känna någon press eller stress. Du ska göra allt på ditt sätt.
Om det känns bra att hämta honom själv så kommer du klara det! <3
Kram <3 <3 <3
Inte så konstigt att du mår som du gör! Dessutom har säkert sorgen slagit till utöver chock och kris! Sorgen efter din underbare lille son, som du hade så många planer för! Du är blåst på ett helt liv med honom! Inget gosande, ingen sagoläsning, ingen liten människa att lära känna! Allt är mera tydligt nu, eller hur? Tidigare fanns ett liiiitet hopp!
SvaraRaderaSorg är så olika från människa till människa! Några kommer över det relativt fort, för några tar det mycket längre tid, ibland år! Och ingetdera är fel! Sorg är sorg och slår till hårt! Och folk sörjer så väldigt olika!
Vårda minnet av din lille kille! Sätt fram många saker som känns fint och påminner om honom! Tänd ljus! Kanske en särskilt ljusstake som är bara hans!
Stor kram!
Finaste du. Jag tänker så mycket på dig och allt du går igenom. Mina råd är:
SvaraRadera1. Sök hjälp och ge dig inte förrän du får hjälp. Om vårdcentralen inte hjälper så sök på psykakuten. Gärna på morgonen då det brukar vara erfaren personal och många som kan stötta. Du behöver någon som kan om än inte bära så i alla fall ge dig konstgjord andning igenom detta. Samtalsstöd, hjälp så du kan sova, hjälp med sjukskrivning osv osv. Det är självklart att du ska få all hjälp som finns.
2. Angående förstoppningen ska alltid man få hjälp med magen om man fått morfin. Rådgör med apoteket vad som finns receptfritt eller låt vårdcentralen hjälpa dig med receptförsedd laxantia. Det ska verkligen inte behöva vålla dig några bekymmmer.
3. Angående sköterskan tror jag att hon hade blivit otroligt glad om du någon gång i framtiden när du orkar skriver ett mail eller brev och be någon ge henne. Jag tror verkligen att hon minns dig och tänker mycket på dig precis som hon sa.
Andas, sörj, sätt en fot framför den andra. Eller bara lägg dig ner ett slag och låt värden falla in. Det finns inga fel. Våga sträck ut en hand.
Kramar
Tänker på er! Många många kramar!!!
SvaraRaderaGlömde skriva det i mejlet: Microlax. Hellre för ofta än för sällan, var min räddning efter båda förlossningarna. Efter en vecka hade det löst sig självt och jag hade slutat vara rädd för att gå på toa inte minst. Att ta i på det sättet gav så gräsliga smärtflashbacks att jag hellre lät bli typ...
SvaraRaderaJättebra råd alla har kommit med! Jag har skrivit lite på FL i änglarum om den magvärk jag hade efteråt.
SvaraRaderaFörstår att kompisen vill dig väl, men jag känner så väl igen stressen när någon vill vara snäll och hitta på något med en. Just nu är det ju inte läge för såna beslut helt enkelt. Ert eget välbefinnande och Isaks framtid är ju prio ett just nu och måste få vara det. Jag var helt stenad en vecka efter min förlossning. Sen började jag sakta bli mer människa igen och kunde ta tag i det praktiska med vår dotters framtid.
Ta en sak i taget och skit i resten :-)
Vi åkte med en blomma till barnmorskan som hjälpt oss bra. Ingen brådska, hon jobbade kvar :-) Hon blev jätteglad! När ni orkar finns det tid till det.
Du är inte rationell och hela världen är upp och ned.
SvaraRaderaDu kan inte vara rationell även om du skulle försöka.
Jag vet ingen som längtat så länge som du.
Ingen. Inte ens jag. Jag vet inte hur långt tid för återhämtning du haft mellan gångerna. Men det man bär byggs ändå på. Ditt inlägg från när du förlöste din fina son är väldigt klinisk. Jag känner igen det från när jag miste. Det gör mig så ont. Det var ju nu det skulle gått bra!
Goda råd är dyra och man blir lättpåverkad.
Skriv ner alternativ du har på en lista. Alla praktiska råd. Skriv ner dom. Läs ibland. Så du får göra allt du vill. Så du får den möjligheten. Svårt när man är där du är. Försök fundera i några dagar innan du tar beslut. Gällande Isak-beslut.
Alla som får behålla sina barn får möjligheten att skapa minnen av sina barn hela livet. Det har tagits ifrån dig på det grymmaste vis. Så skapa så många minnen du kan.
Av Isak. För sen. . går det inte mer. Och jag vet att många ångrar det de inte gjorde. . men ingen ångrar de minnen de skapade.. Du är en ledsen och förtvivlad mamma.. som bara får en chans. Ta tillvara på den så mycket du kan. Skapa så många minnen du kan. Spara de saker du får.
Kom ihåg att andas. Med magen. När sorgen blir tung så sätter den sig i bröstet och man andas fel. Andas man fel får man svårt att sova. Lägg handen på magen. Andas med magen en stund. Kanske börjar du gråta igen. Men till slut sommar man ofta..iallafall. Så länge du är medveten om beroenderisken så länge kan du hantera det.
Varm omtanke och en jättestor kram!
Varje ord känns för litet för att ge dig styrka och värme och allt du behöver i din oerhört svåra stund! Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig.
SvaraRaderaMÅnga kramar
Åh jag önskar så att du och maken slapp gå igenom detta med all sorg..
SvaraRaderaTänker på dig!
Kramar från Lena och missarna
Många har skrivit så mycket klokt att jag inte kan komma med så mycket nytt. Men, självklart går du igenom en stor kris. Och det betyder faktiskt att du är stark. Att du är närvarande i dina känslor fast det kanske inte alltid känns så. Gick du inte igenom en kris skulle det däremot vara mer oroande.
SvaraRaderaKollade på http://www.sodersjukhuset.se/Om-SOS/Sjukhuskyrkan/ och tror att det är samma personer som är kvar. Ring gärna till dem och bolla dina tankar och funderingar. De är till för sådant.
All kärlek till er! <3
Blir så otroligt ledsen för att du (ni) är tvungna att gå igenom det här. <3
SvaraRadera/Vivela