Vecka 14 (13+1)
Då har jag berättat för ytterligare 2 kompisar som blev väldigt glada. Jag berättade oxå om knyttets hålrum och att vi inte riktigt vet vad det innebär, vilket lite mer viftades över med "det kommer gå bra" det ordnar sig". Kanske man gör så? Att man inte vet hur man ska bemöta sånt?
Jag däremot hade önskat att få älta det hela lite, få förklara och bli lite tröstad då jag känner mig rätt ensam i det här.
Nu har jag dessutom läst så mycket bloggar om änglabarn att min hjärna hotar sluta läsa. Så nu har jag övergått till en bra bok i stället.
Jag har varit ute och gått en timme i skogen i dag, det är verkligen helande. Men ett tips är att inte ha läst skräckböcker innan för nu satte ju fantasin igång.
När jag traskade runt i skogen funderade jag oxå mycket på det här med längtan att flytta. Jag vill så gärna bo nära havet och skogen, få leva nära och se allt djurliv. Öppna ett kattpensionat och pussa katter hela dagarna. Åh, dessa drömmar. Jag tror alltid gräset är grönare på andra sidan.
****
Vi var ju till pappa i går och lämnade hundmat. Jag sa ingenting heller, det kändes inte lämpligt. Han är så uppe i sitt och sin tjocka fru. Det finns liksom ingen annan än dem. Och att vi skulle leverera hundmat.
Sen ringde han i morse och ville veta varför hundmaten kostade likadant men innehöll mindre mat.(vi köpte den på nya butiken grizzly och tänkte aldrig på att det var dyrare där) Jag glömde ju ge honom kvittot, attans. Han tror fullt och fast att vi lurat honom och det kommer jag få höra i år framåt. Jag har rotat efter kvittot och nu hittar jag det inte.
Om ni tycker min pappa är knasig så ska vi inte tala om min mamma. Där är det liksom ingen hemma alls.
Syster min däremot är go med sin familj, just nu är de uppe i o-ringen och springer. Det är jättespännande att följa deras resultat. Det är en otroligt duktig och fysisk familj. (till skillnad mot mig och maken då)
Nu ska jag krypa ner i soffan med Robban, ryggen värker så jag håller på bli galen. Men lite kattgos botar nog det
I morgon åker vi till Åland och hälsar på lite släkt. Lustig nog skulle bästa kompisen åka samma båt hem :-) (han hälsar oxå på släkten)
Jag däremot hade önskat att få älta det hela lite, få förklara och bli lite tröstad då jag känner mig rätt ensam i det här.
Nu har jag dessutom läst så mycket bloggar om änglabarn att min hjärna hotar sluta läsa. Så nu har jag övergått till en bra bok i stället.
Jag har varit ute och gått en timme i skogen i dag, det är verkligen helande. Men ett tips är att inte ha läst skräckböcker innan för nu satte ju fantasin igång.
När jag traskade runt i skogen funderade jag oxå mycket på det här med längtan att flytta. Jag vill så gärna bo nära havet och skogen, få leva nära och se allt djurliv. Öppna ett kattpensionat och pussa katter hela dagarna. Åh, dessa drömmar. Jag tror alltid gräset är grönare på andra sidan.
****
Vi var ju till pappa i går och lämnade hundmat. Jag sa ingenting heller, det kändes inte lämpligt. Han är så uppe i sitt och sin tjocka fru. Det finns liksom ingen annan än dem. Och att vi skulle leverera hundmat.
Sen ringde han i morse och ville veta varför hundmaten kostade likadant men innehöll mindre mat.(vi köpte den på nya butiken grizzly och tänkte aldrig på att det var dyrare där) Jag glömde ju ge honom kvittot, attans. Han tror fullt och fast att vi lurat honom och det kommer jag få höra i år framåt. Jag har rotat efter kvittot och nu hittar jag det inte.
Om ni tycker min pappa är knasig så ska vi inte tala om min mamma. Där är det liksom ingen hemma alls.
Syster min däremot är go med sin familj, just nu är de uppe i o-ringen och springer. Det är jättespännande att följa deras resultat. Det är en otroligt duktig och fysisk familj. (till skillnad mot mig och maken då)
Nu ska jag krypa ner i soffan med Robban, ryggen värker så jag håller på bli galen. Men lite kattgos botar nog det
I morgon åker vi till Åland och hälsar på lite släkt. Lustig nog skulle bästa kompisen åka samma båt hem :-) (han hälsar oxå på släkten)
 |
| Kass bild, men man ser nästan knyttet i alla fall |
Vännerna vet inte hur de ska reagera, då säger de såna saker som inte känns bra alls för en. Kanske du kan tala med dem en i taget, om dina känslor? Man vill ju bara att de ska lyssna, eg inte komma med råd, för de har ingen aning om vad du går igenom!
SvaraRaderaÅh, jädra internet, man kan verkligen googla sig till tårar, eller hur!
Och till sist, oavsett utgång, en kattpensionat nära natur låter fantastiskt! /Jackie
Hej :) Prata med din BM och be att få en kurator att lyfta tankar och känslor med. kan vara så skönt att få göra det.
SvaraRaderaJag tror vänner svarar så när de inte vet vad de ska säga,ring upp dem en och en och prata kanske det blir lättare.
Beundrar att du orkade åka till din pappa mitt i allt, jag hade skitit i det.
Fin bild på knyttet :)
Kram på dig! Fran lill