Lite Ledsen :(

Det är bra mkt jobbigare att jobba än jag trodde. Inte för själva jobbet utan att försöka vara social med alla kollegor.

De tror absolut att jag är som vanligt men jag tar åt mig av minsta lilla grej och i går lyckades alla kasta ur sig saker som säkert inte menades med nåt, men jag tog illa vid mig. Jag håller min lilla låtsasfasad på jobbet men minsta lilla så rämnar den.

Min chef har jag inte sett röken av, hon har inte ens kommit och frågat hur det är eller hur det går.

Nu sa en kollega upp sig i går, jag tror att det är nr 14 sen förra året. Vi är 3 eller 4 kvar sedan jag började, resten är nya. Åtminstone 2 av dem kommer sluta eller sjukskriva sig gissar jag.

 Min teamkollega har oxå sagt upp sig och slutar snart, vi har inte fått någon kollega och vi måste ju ta alla hans uppgifter + våra + alla nya inkommande på två personer.

Jag är också ledsen för er skull, tycker den här bloggen bara blir mer och mer negativ och sorglig.

Jag är ledsen för Lobas skull och hoppas det går bra för henne idag.

Jag är ledsen för makens skull, för när han försöker ta i mig duckar jag.

Jag är ledsen för katten Robbans skull och orolig. Han är inte riktigt som vanligt, svårt att sätta fingret på vad som är fel. Han äter, leker och busar. Men vi får inte gosa och klappa med honom och han är ju en sån som annars bor i vår famn. Han nästan duckar nu.

Är han sur för att jag börjat jobba? Det kan han väl inte vara?

****
Jag har liksom tappat bort mig själv just nu. Jag vet inte hur jag ska vara eller hur jag är. Jag känner mig bara ledsen, tårarna är så nära hela tiden. Och trött. Jag orkar liksom inte kämpa..

****
Däremot är jag glad för Lilla Vilda har skickat mig världens finaste mössa! Tack! Det är super och passar perfekt!

Jag är oxå glad att jag ringde försäkringskassan i går och i morgon får jag en liten sudd med pengar. Tack för det!

Jag är glad för avslaget är borta, jag har inte haft något sen förra veckan!

Jag är oxå glad för era fina kommentarer!

Fina mössan

Köket före


Köket efter



Kommentarer

  1. Vad härligt kök ni har fått!! Och vilken skillnad!! Vi gjorde om vårt kök för två år sen, och valde då trä (ek) på luckorna. Det blev ett varmt och ombonat kök. Men ibland när jag ser alla vita ljusa kök, ångrar jag mig lite...

    Jag vill inte på nåt sätt förringa din (er) sorg, eller ta bort den. Ni måste verkligen få tid att sörja!! Men när jag läser det du skriver så känns det ändå som att du har hopp!! Du kan ju se saker som du blir glad av!!!

    När jag hade en riktigt tuff period i livet, allt var svart och mörkt och jobbigt, jag såg ingen utväg faktiskt.... Då fick jag ett råd av en vän, som funkade för mig. Jag köpte en särskild fin skrivbok, med hårda pärmar, och linjerade blad. Varje dag tog jag en ny sida. Högst upp skrev jag dagens datum, t ex: Onsdagen den 16 oktober 2013. Skriv så fint du kan, men roliga vackra pennor (kanske olika färger?).Och sen skriver du upp två saker som gjort dig glad och tacksam över dagen som gått. Det kan vara enkla, små saker, eller lite större saker. Alla är lika bra. När jag tittar tillbaka i min bok, är det i början mer enkla saker, men det förändras efter hand sen. Det kan vara saker som: Solen sken så härligt idag, Lunchen var fantastiskt god idag, Jag var duktig och cyklade till jobbet idag och blev inte ens trött, Jag fick beröm av en kollega för... Osv osv.

    Du verkar ju vara en klok tjej, och jag tror ni kommer igenom det här!! Det kan ta tid, men låt det göra det!! Kanske mår ni bra båda två, av att skriva i varsin bok??? Vissa dagar kan ni dela med er till varandra och berätta vad ni har skrivit...

    Jag är ingen expert på detta, och har inte varit med om det du (ni) har. Men jag har en egen (ganska tuff) historia. Ibland har mitt liv varit så svart och mörkt och hemskt, att jag inte velat leva längre. Nu är jag glad att jag lever. Jag har så mycket att vara glad över (usch, nu låter jag ju som en mästrande psykolog eller nåt!)

    Äsch, vad jag menar är: jag tänker på dig!! Och ta hand om dig!!!! KRAM KRAM KRAM
    från en medsyster...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket bra förslag! Det ska jag göra! Men jag tror jag ska göra det här istället :-)

      Jag ska fråga maken varje dag vid matbordet och även skriva hans.

      Vad go och mysig du är, tack för din fina kommentar <3 kram

      Radera
  2. Jag tycker inte att du ska vara ledsen för oss läsare! Du och maken går igenom något så fruktansvärt och då är det ju sorgligt, inget konstigt med det. Jag tänker att du kanske inte måste vara social med kollegorna? Eller du kanske måste vara social med dom på vissa sätt, i vissa situationer? Ni kanske jobbar på så sätt att ni samarbetar mycket? Har du ork att visa att du blir ledsen så gör det. Kanske skulle de inte fatta i alla fall men om du har ork och vill så berätta igen vad ni varit med om.....att ni förlorat det enda barn ni fått på alla år ni försökt, be dom googla bilder på barn som föds i Isaks vecka, kanske vet de inte att det faktiskt är små mini-BARN...? Jag vet inte om dina kollegor förstår om du berättar om och om igen, men kanske kan det funka. Angående att du duckar för maken....har du provat att inte ducka? Att våga stanna i det? Jag vet inte hur det skulle gå men kanske är det så att ni behöver kramas och känna kroppskontakt? Jag är inte expert och jag vet inte om mina råd ger något. Jag tänker på er alla 3. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nje, det behöver jag inte, men alla dras liksom in hit till mitt rum :-) Osså kan jag inte låta bli att lägga mig i vissa saker ;-)

      Jag försöker vara öppen med vad vi gått igenom, lit emer rak på sak. Jag försöker..

      Nej,det har jag inte provat. Jag reagerar liksom instiktivt. Men jag ska göra som du säger.

      Kram

      Radera
  3. Var inte så hård mot dig själv Cecilia. Du och maken går fortfarande igenom en fruktansvärd tid och jag kan inte se att det skulle vara konstigt att du känner dig slut och utan ork. Sorg kommer och sorg går. Den kanske man kan lära sig att hantera och leva med men jag tror inte att den går över. Du kommer ha glada perioder i ditt liv igen men ge dig tid att låta det vara som det är ett tag.
    Försök att inte stöta bort din man. Försök åtminstone att våga ta emot kramar. Håll om varandra. Ibland behövs inte ord eller mer än bara närhet. Fungerar det inte så ta hjälp av eran kurator som ni träffade och som du verkade tycka var bra att tala med.
    Kram/ Vivela

    ps. Vad det gäller Robban så tror jag absolut att det kan vara så att han är lite brydd av att du inte längre är hemma med honom. Våran Ludde blir rent ut sagt skitsur om min sambo är borta över natten. Han kan "straffa" honom i flera dagar efteråt ;) De kan de små liven :) d.s

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas det är som du säger! Med Robban alltså. Åh, vad jag saknar hans gos. Det är ju min livslina just nu ju.,

      Ska försöka med maken. Verkligen. Så här kan jag inte hålla på.

      Kram

      Radera
  4. Är glad att mössan passade och att ni fått så snyggt kök!

    Krmar Nenne

    SvaraRadera
  5. Det är väl klart som korvspa att du är trött, inte orkar, att gråten är nära hela tiden! Låter inte som ett lämpligt jobb för dig just nu. Faktiskt. Kan du inte få vara sjukskriven lite till? Och... kanske du skulle säga till kollegorna att du inte mår toppen, så de förstår att du inte är som vanligt, att du är känslig just nu. Men... det där känner man, vad som passar. Ibland funkar det inte att berätta.

    Klart du inte är som vanligt, du har gått igenom något utöver det vanliga. Något som man nästan inte mäktar med. Och det efter 13 ÅRS KÄMPANDE!!! Herre gud! Ta ett steg i taget. Boka inte in en massa. Ta det lugnt på jobbet (det måste din chef förstå att du behöver). Ta hand om dig själv.

    Ja, tusen råd som du inte har bett om. Vill bara så gärna att du ska få ta det i din takt och få må bra snart.

    Och... fint köket blev.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det här jobbet är nog inte lämpligt för mig alls. Att jobba i den här branschen som barnlös är hemskt.

      Jag har ju ingen läkare, tänkte ju ev byta vårdcentral och börja med om sjukskrivning då känns ju knasigt..

      Tyvärr funkar det inte med halvtid på jobbet för det är lika mkt ändå. Du har samma antal och ingen som kan avlasta.

      Jag tror faktiskt inte de fattar på jobbet. Många är unga och singel. Jag försöker berätta men de är faktiskt inte intresserade.

      Kram

      Radera
  6. Kanske Robban känner på sig att du är ledsen? Och att saker är lite oroliga? Kan ingenting om katter =) Vad fint köket blev. Är också ledsen för din skull att det blev som det blev.. och för min egna skull med, mycket skit, blir inte gravid nu och så alla missfall. Men finns massa positiva saker med som man får hänga upp sig på. Hang in there eller vad man käckt brukar säga ;) Ska du träffa kuratorn från sjukhuset något mer? Eller gav det inget alls? Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte det, han har ju aldrig någonsin brytt sig förut. Jag har ju opererat magen och varit sjukskriven och haft semester. Då har han varit som vanligt.

      Ska inte träffa henne något mer.

      Kram

      Radera
  7. Söta du, du ska ju inte tänka på oss andra! Vi är ju här på din blogg och läser för att vi bryr oss om dig, och för att vi önskar att du ska ha det bra och att du ska få din önskan att bli förälder uppfylld. !

    Om du tycker att det känns jobbigt att gå på jobb, så tycker jag du ska sjukskriva dig lite mer. Om du klarar det ekonomiskt da. Det finns ingen som tackar dig om 100 år för att du tvingat dig att gå på jobb, bara för att du är pliktuppfyllande och lojal. Tänk på dig själv och var egoistisk!

    Ja, jag tänker som Sussi. Kanske Robban känner din sorg?! Jag har hundar, och de gör i alla fall garanterat det. De blir alldeles konstiga när man är ledsen. Några hundar vill trösta, och andra blir stressade. Ja, det finns massor av olika reaktioner, men alla reagerar i alla fall.

    Jag förstår din reaktion mot din make, men jag tror att du kanske behöver hans närhet nu. Ända sedan man är liten, så är bästa trösten en god famn, och kramar från någon man älskar det bästa när man är ledsen. Också det mest läkande..... Absolut något du bör tänka på.

    Angående din mens. Fattar ju att du blir otålmodig, och vill ha den omedelbart. Men vad är vanligt efter en graviditet då? Jag fick barn den 1/7 och har inte sett skymten av någon mens.

    Erat kök blev ju kanonfint! Vi renoverade köket 2006, och jag är fortfarande nöjd och glad över resultatet. Nu ska vi lägga nytt golv i vardagsrum, kök och hall i helgen. Och det är nog prosjet för mig nu, känner jag.

    Stor kram
    Ahm66

    SvaraRadera
    Svar
    1. OMG inte sen juli? OMG!

      Känns som det är nåt annat med Robban. Nåt är det.

      Så svårt det här med maken. Har liksom inget att ge. Jag är så tom.

      Kram

      Radera
  8. Nej inte ska du oroa dig över oss läsare. Jag delar så gärna både glädjen och den tunga sorgen med dig. Jag kan tänka mig att det är skönt att få skriva av sig någonstans och att bli sedd i detta.
    Hoppas att ni hittar tillbaka till kramarna du och maken. Tänk att han kanske behöver få dem av dig och inte bara ge dig dem..
    Så Robban då. Såklart att han känner av allt som hänt. Och sur kan han också vara för att du är borta helt plötsligt. Jag tror nog att även han hittar tillbaka till din famn.
    Mina katter är väldigt olika. Min äldsta katt har en superbra radar och känner direkt då jag mår dåligt. Då är hon som ett plåster på mig!
    De andra hajar ingenting, så de är totalt värdelösa som tröstare faktiskt..

    Sköt om dig... ni är i mina tankar flera gånger om dagen..
    Kramar från Lena och missarna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen jag oroar mig ju överallting. Allt! Så även er.

      Det är så skönt att skriva och få respons. Det får mig att känna mig mindre ensam, reflektera och dela med mig av sorg och glädje.

      Hoppas verkligen det är som du säger. Robban är ju som mitt livselexir.

      Kramar!

      Radera
  9. Jag önskar så att det fanns något jag kunde skriva som gjorde dig glad igen. Men finner inga bra ord!
    Jag vill skrika högt rakt ut i luften av ilska för jag är så arg och ledsen för din skull. För Isaks skull..

    Massa styrka och kramar till dig <3

    SvaraRadera
  10. Hej igen! Del 1.

    Jag började skriva ett meddelande till dig i min mobil i morse men rutan är så liiiiten och på rad fem så hoppar markören upp till början och börjar skriva där istället. Det blir ju jättekonstigt.

    Men nu försöker jag igen.

    Hoppas din situation på jobbet blir bättre.

    Sen, men gråt på jobbet?
    Jag höll på så efter både att Leia och Linnea dog. Både gångerna. När Leia hade dött, så funderar man ju rätt mycket.
    Jag höll mig och höll mig.
    Och med Linnea så fortsatte jag. Hålla masken. Förträngde och ja, det ångrar jag litet nu. Har lovat hon jag går till att försöka få ut det. Gråt läker ju. Det är inte lätt att ta ansvar för sin omgivning..

    Angående din blogg så är den äkta, det är ju så här du mår och det som hänt. Ingen gillar väl rosa fluffbloggar? *ryser* för de känns så konstruerade. Vem som helst kan konstruera, men inte alla kan skriva äkta.

    Varför duckar du när din man kommer?

    Du och Robban är ju så nära, finns det en liten möjlighet att han speglar dig litet? Att han är ledsen och orolig för att du är det?

    Sen -tappat bort sig- skriver du.
    Ja, man gör ju litet det.

    För mig, var det så att jag tappade litet av det jag var.. den där glada, lysande och strålande.
    Jag ville inte vara ledsen. Inte min grej liksom. Mycket roligare att vara glad och ha det bra. Insåg att det hade med min identitet att göra. Vem var jag nu? Mamma? Såg på omgivningen att de inte tyckte jag var det. Jag blev liksom identitetslös.
    Jag hamnade väldigt mycket i limbo efter.
    Före man får barn och efter man får barn.
    I mitten mellan dom två och det var jobbigt. Men sen till slut så hittade jag liksom ändå ett läge som fungerade.
    För att åter drabbas av en förlust. Andra gången var det svårare men jag jobbar på det-fortfarande.

    Så-det kommer rätt fort. När allt känns bättre och nästan som vanligt igen. Fast då jämför jag och det kanske är litet fusk.

    Måste du kämpa? Kan du inte flyta med strömmen litet då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver alltid så fint och träffar så rätt på hur det är. Du skriver det jag försöker berätta.

      Precis så är det med mig oxå, jag avskyr att visa mig ledsen och sårbar. Det är liksom inte jag.

      Jag känner mig vilsen och världen har förlorat sin charm. Jag vet itne var jag hör hemma längre.

      Jag gissar att allt det här gör att jag inte kan ta närhet just nu. hur ska jag kunna ge när jag är så tom?

      Radera
    2. Snabbsvar i den där förnicklade rutan..

      Jag förstår vilse. Jag är nog fortfarande vilse. Men charmen är tillbaka. Du? Du skrev att du inte vill visa dig ledsen och sårbar.. är det därför han inte får ge dig en kram? För då gråter du? Jag kan ha fel. Eller... men kan du inte ta bara då? Ibland tar jag kramar. . ibland ger jag.. ta kram ändå. Prova..? Det gör inget om du gråter. Det är viktigare vad du tycker. Om det är så.. så vill du inte ta tag i sina känslor? Du vet ju varför.. och att det känns fel. . var nu fel är? Bollar litet tankar Bara. Jag tror inte att du är tom. Jag tror att du är full i gråt. Du har kämpat så hårt så länge. Du får gråta.. På riktigt. Jag vet ju inte. Jag kör litet enkelriktat nu. Vill inte trampa i klaveret.. Jättejättekram!

      Radera
  11. del 2


    Jag tyckte dukning var viktigt och vattnade blommor och avhårade kattkläder.. (mina små katter heter Pussel och Chess.) Tyckte det blev ännu viktigare efter för att ingen skulle se hur jag mådde. Ville inte visa mig sårbar.
    Kanske inte så konstigt att de inte trodde mig när jag försökte förklara hur ledsen jag var..jag hade ju satt upp en yta av att allt var bra-ironiskt nog..

    Sen skummade jag några av de fina kommentarerna du fått.
    Det där med två glada saker att skriva ner varje dag är ju en jättebra ide!

    Jag fick rådet att göra fem-för många många år sen.
    Jag skriver inte, men jag letar efter de fem varje dag.
    Så hjärnan håller sig i de positiva cirklarna.
    Jag har läst mycket och det har visat sig att det är lättare att bearbeta jobbiga saker om man också kan hitta de bra.
    Så försök hitta fem varje dag. Ofta kommer man på två och sen så får hjärnan anstränga sig att komma på nya.
    Det är skönt om du mår litet bättre när du blir gravid igen.

    Allas förhållanden är så olika.. jag och min man brukar skoja om det jobbiga. Ironisera. Gå promenad och hålla handen. I början hade jag svårt att gråta ut i hans famn, men jag ville inte glida bort från honom så jag gick ändå dit fast det var jobbigt att vara ledsen tillsammans. Var hellre ledsen själv.. jobba på det fick jag göra iallafall. För jag ville behålla det som vi hade.
    Och om jag backade så var jag rädd att han skulle försvinna. Kanske dumt men man blir annorlunda av kris. Han jobbade över till ett på nätterna i några månader även lördag och söndag.. så jag ville bryta det med.

    Min mens kom en eller två månader efter Leia.
    Lika efter Linnea och då var jag ändå i vecka 28 när hon kom. När man får barn och tex ammar så kan det dröja ett år. Men du kom inte dit-den här gången, så jag hoppas du får din mens snart och att det fungerar som det ska. Om det skulle gå tex tre månader så kan du faktiskt be om en tid kk på gyn för att kolla slemhinna, ägg och blodprov värden. Så det så. Isak, jag tror att ni kommer få ett syskon till Isak.

    Jag såg att du skrev hos mig. Om det gör ont så behöver du inte... det kan vara jobbigt. Jag vet det. Tro mig jag vet det. Fast jag är glad att du kikade in hos mig. (Hon har egentligen en egen blogg så jag brukar bara skriva om mig men ibland korsar det. Ska försöka tänka på det om du skulle vilja kika in fler gånger.)

    Åh , Cecilia, jag ser att du får massa fin omtanke från goda personer omkring dig ändå.. jag vill ändå skicka litet till och sen vill jag också skicka litet glädje och tröst och förståelse. För jag vet-hur det kan kännas att tro att man är i mål.. och sen..
    Du har fina runt dig <3 det betyder ju så mycket!

    Det är jobbigt. Och jag tycker faktiskt du har kämpat så länge. Nu vill jag se en rak och enkel väg för dig till Isaks syskon. Så det ger jag. En stark önskan om ett syskon till Isak. Och en lättare väg att gå dessutom.
    Jag ska önska med dig massor varje dag!

    Stor kram!

    SvaraRadera
  12. Nu skriver jag bara vad jag känner men vet att det är flera med mig som delar mina tankar.

    Jag läser gärna vad du skriver och jag är himla glad över att du klarar av att sätta ord på det och att du väljer att dela med dig till oss...

    Jag kan välja att inte läsa om jag vill, jag kan välja bort alla dina känslor, men du måste leva med det 24 timmar om dygnet. Kan jag på något sätt stötta, hjälpa dig så gör jag det gärna. Är det att bara skriva någon kommentar och visa dig att jag finns här och stötta dig med att skicka en himla massa styrkekramar... räcker detta lilla så gör jag det med glädje.

    TA hand om dig och ta hand om din man och jag hoppas snart att Robban är på bättringsväg....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt att höra, många kramar tillbaka!

      Radera
  13. Hej,
    jag är ledsen att höra att din arbetsplats inte har bättre rutiner för sånt här. Att så pass många har slutat på så kort tid är ju verkligen ett bevis på att något inte står rätt till. Det låter positivt att du söker nytt jobb tycker jag. Jag vill också tipsa om att du kan anmäla detta till skyddsombudet/fackförbundet som har kollektivavtal/arbetsmiljöverket. Ofta krävs det att en extern aktör gör en utredning och kommer med krav på förbättringar för att det faktiskt ska hända något. Det finns alltid saker att förbättra i en organisation men det kan vara svårt som chef att se det när man är mitt i det, kanske med en egen stressig arbetssituation. Så prata med facket! Även om du planerar att byta jobb så kan det ju ta ett tag tills det perfekta jobbet dyker upp, kan vara skönt att se att det händer något under tiden. stor kram Anna

    SvaraRadera
  14. Vi har inget skyddsombud, de som var fackliga har slutat. Däremot vet jag att fd kollegor anmält till a-verket och facket centralt.

    men det var ju förstås flera månader sen och ännu händer inet

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är många arbetsplatser som saknar det tyvärr, då kan man göra så som dina kollegor gjort och anmält till facket centralt. Helt klart värt att skicka ett email till facket och fråga vad som händer. Om fler anmäler från samma arbetsplats så borde det hända grejjer. Kramar! Anna

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering