Vad är lycka?
Intressant det där med att alla förväntas vara så lyckliga, inklusive jag som ska vara extra lycklig nu med tvillingar eftersom lycka ofta definieras med resultat av något.
Lycka tänker jag är när man känner välbehag och för många kanske meningen med livet. Människor söker lycka genom t ex religon, träning eller kärlek.
Vad är lycka egentligen? Är jag lycklig eller är du? Hur känns lycka? Kan man mäta lycka?
För att ens kunna fundera på lycka behöver man ha sina behov tillgodosedda genom maslovs trappa. Man behöver sömn, mat trygghet som första steg, sen kommer bl a kärlek, gemenskap och uppskattning.
Min personliga åsikt är att man har lyckliga stunder, jag tror få är lyckliga hela tiden men många nöjda med sin tillvaro. Jag tror också att man har ett mål "genom att jag får det, blir så" så blir man lycklig. Jag har i 15 år haft drömmen och målet att få barn. Det vill säga- får jag barn kommer jag bli lycklig och livet är fulländat.
Men är man som jag lätt trasig inuti, varit med om hemska saker i livet, har GAD, blivit sviken och sett bakgården som ingen ens visste fanns så blir det inte riktigt så. När målet är nått och man står där- vad ska man ha för mål då? Hela ens identitet blir sned och plötsligt måste jag hitta mig själv, en tryggare, bättre och stadigare jag. För nu har jag ansvar över två barn, de är endast värda det bästa. Och kan jag ge det? Hur är en bra mamma?
Min mamma är psykiskt sjuk och alkoholist, min pappa med. Så hur vet man hur bra föräldrar är om man inte har egna förebilder? Vi fick inte mat, inte leka, inte ha kompisar, fick stryk, inte vara inne efter skolan utan sitta i trappen, fylleslagsmål..Ja, ni fattar. Det var värre än jag beskriver.
Så på skakiga ben försöker jag få ordning jag min vardag, min identitet, min mammaroll med GAD som följeslagare. För min vardag är fantastiska på många sätt, stunderna av lycka många. Men ansvaret är stort och tidvis tungt, bagaget är stort och mammarollen rätt skakig. Ni får ju endast se glimtar av den, mina dagar är fyllda med så mycket mer.
Min största skräck är att bli som min mamma. Att göra det mot mina barn som hon gjorde mot oss, att bryta ens stig är svårt men inte omöjligt. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att våra tvillingar är beständiga, då allt som jag trott varit bra alltid har ryckts bort från mig. Jag kan endast göra så gott jag kan och ändra det som felas till det bättre.
Så är jag lycklig? såklart jag är!
För vidare läsning om att ta hand om varandra: Våga vara granntanten
****
En lycklig stund var i morse när Alfred vaknade kl 5, alla andra sov så han fick följa med mig till min säng. Där låg han bredvid mig och Robban på min mage. Sen låg vi och slumrade allihopa tills det var matdags.
Lycka är att hinna duscha, äta frukost och gå på toa utan publik och i lugn och ro. Detta hans med i morse utom det sista.
Lycka är att se solen kika fram genom molnen och hoppas vi kommer i väg på grillning.
Lycka är att krama katten Robban som är min stora kärlek. Fina fina katt.
Lycka är.....
Lycka tänker jag är när man känner välbehag och för många kanske meningen med livet. Människor söker lycka genom t ex religon, träning eller kärlek.
Vad är lycka egentligen? Är jag lycklig eller är du? Hur känns lycka? Kan man mäta lycka?
För att ens kunna fundera på lycka behöver man ha sina behov tillgodosedda genom maslovs trappa. Man behöver sömn, mat trygghet som första steg, sen kommer bl a kärlek, gemenskap och uppskattning.
Min personliga åsikt är att man har lyckliga stunder, jag tror få är lyckliga hela tiden men många nöjda med sin tillvaro. Jag tror också att man har ett mål "genom att jag får det, blir så" så blir man lycklig. Jag har i 15 år haft drömmen och målet att få barn. Det vill säga- får jag barn kommer jag bli lycklig och livet är fulländat.
Men är man som jag lätt trasig inuti, varit med om hemska saker i livet, har GAD, blivit sviken och sett bakgården som ingen ens visste fanns så blir det inte riktigt så. När målet är nått och man står där- vad ska man ha för mål då? Hela ens identitet blir sned och plötsligt måste jag hitta mig själv, en tryggare, bättre och stadigare jag. För nu har jag ansvar över två barn, de är endast värda det bästa. Och kan jag ge det? Hur är en bra mamma?
Min mamma är psykiskt sjuk och alkoholist, min pappa med. Så hur vet man hur bra föräldrar är om man inte har egna förebilder? Vi fick inte mat, inte leka, inte ha kompisar, fick stryk, inte vara inne efter skolan utan sitta i trappen, fylleslagsmål..Ja, ni fattar. Det var värre än jag beskriver.
Så på skakiga ben försöker jag få ordning jag min vardag, min identitet, min mammaroll med GAD som följeslagare. För min vardag är fantastiska på många sätt, stunderna av lycka många. Men ansvaret är stort och tidvis tungt, bagaget är stort och mammarollen rätt skakig. Ni får ju endast se glimtar av den, mina dagar är fyllda med så mycket mer.
Min största skräck är att bli som min mamma. Att göra det mot mina barn som hon gjorde mot oss, att bryta ens stig är svårt men inte omöjligt. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro att våra tvillingar är beständiga, då allt som jag trott varit bra alltid har ryckts bort från mig. Jag kan endast göra så gott jag kan och ändra det som felas till det bättre.
Så är jag lycklig? såklart jag är!
För vidare läsning om att ta hand om varandra: Våga vara granntanten
****
En lycklig stund var i morse när Alfred vaknade kl 5, alla andra sov så han fick följa med mig till min säng. Där låg han bredvid mig och Robban på min mage. Sen låg vi och slumrade allihopa tills det var matdags.
Lycka är att hinna duscha, äta frukost och gå på toa utan publik och i lugn och ro. Detta hans med i morse utom det sista.
Lycka är att se solen kika fram genom molnen och hoppas vi kommer i väg på grillning.
Lycka är att krama katten Robban som är min stora kärlek. Fina fina katt.
Lycka är.....
Jag tror alla som kämpat för att nå ett mål känner igen sig i att man lite tappar fokus när man kommer fram
SvaraRaderaJag läser om hur mycket du älskar dina katter o hur du gör allt för att de ska ha det bra. Vila trygg i den känslan o tanken. Det är det samma med barnen; massor av kärlek o omvårdnad så blir det bra. Det tar tid att känna kärlek när man är mitt i det men den kommer smygande. Du kommer inte bli som din mamma för du är inte hon. Du hat blivit en fantastisk människa trots allt du gått igenom. Lita på din förmåga
Jag tror inte att du ska oroa dig för att bli som dina föräldrar. Där alkoholen är vardag och värderas som viktigare än familjen och barn däremot, där kan allt hända. Det behöver dessutom inte betyda att du kommer att ha samma framtid som dem. Alla har ett val vad de vill göra med sitt liv och ens uppväxt bestämmer inte hur vi ska leva framöver. Ett mål kan vara att varje dag göra sitt bästa och vara nöjd med det man åstadkommer, stort som smått. Det räcker med att ha som mål att man ska vakna utan att ha ont i magen av oro för att klara av dagen.
SvaraRaderaDet behöver inte vara stora lyckostunder för att man ska vara lycklig. Det är som du skriver, trygghet, gemenskap även om det endast är med sin egna lilla familj.
Ni klarar av det bra ni två och ni är redan en sån fin liten familj nu fylld av barn och katter.
Kramis Lena och missarna
Hej,
SvaraRaderaJag tror att alla känner som du som nybliven förälder. Allt ansvar? Kommer jag att fixa det? Kommer jag att bli en bra förälder? Jag har ingen trasig barndom i bagaget, ingen über-lycklig heller. Jag vill inte bli som min mamma heller, men vissa delar av det hon har varit vill jag ta med mig. Nu har jag varit mamma i fyra och ett halvt år och de första åren var också rätt oroliga för min del. Med en son som inte gick upp i vikt, kräktes upp mat trots att han var för stor. Jag har numera två barn, en liten dotter på två år och känner mig bra mycket lugnare och mer harmonisk. Jag tror helt enkelt att det tar lite tid innan man kommer in i rollen som förälder och man inser att den perfekta föräldern finns inte. Vi är också människor liksom. Det viktigaste man kan ge sina barn är kärlek och i det ingår många saker: pussar, kramar, gos och mys. Men också tillfredsställa grundläggande behov och förbereda dem inför ett liv på egen hand: sätta gränser, bli ovänner och vänner igen. Jag tycker att det är viktigt att man också kan visa sina svagare sidor för sina barn och prata om dem istället för att lägga locket på och visa upp en lycklig fasad. Då kommer de ju att tro att man måste gå runt och vara lycklig hela tiden. De här insikterna har gjort mig lugnare och jag är övertygad om att du - när det har gått lite längre tid och dina barn är större - kommer att hamna där också. Och du, jag tror faktiskt inte alla förväntar sig att du ska vara alltigenom lycklig. Alla som har fått barn vet att den första tiden långt ifrån alltid är så lycklig. Varmt lycka till med dina fina tvillingar! /Johanna S
Jag har en kompis som sa "Jag tror inte jag var lycklig med någon av mina två barn det första året" Hade jag inte själv fått barn hade jag tyckt att det lät hemskt nu tyckte jag bara att det var så skönt att höra. Precis när vår dotter kom var jag så less på alla som skulle tussalulla allting så det var så skönt när någon var helt ärlig och sa precis som jag kände och dessutom fick jag en tröst om att det finns något bortom detta. Så klart är det de som är saliga och lyckliga direkt. Men precis lika olika som nyfödda barn är precis så olika fortsätter vi att vara när vi blir äldre, därför tar det olika långtid för olika personer att känna den där mamma-lyckan. Den kommer! Men vi vet inte när :)
SvaraRaderaKan det vara så att mycket av ens egen barndom kommer igen när man fått barn? För mig var det så. Jag blev otroligt arg på mina föräldrar som kränkte och slog mig i takt med mina barn hamnade i samma ålder. Hur kan man slå ett barn. Ett litet värnlöst barn. Sorgen över det som varit blev så påtagligt , hur kunde de göra så mot mig? Som förälder kommer man alltid att göra misstag men jag brukar tänka att jag ska göra tvärtom vad mina föräldrar gjorde. Mina barn ska få kärlek i överflöd, pussar , kramar och bli sedda. Tror att du kommer bli en toppenmamma. Kramar Lina
SvaraRaderaNågonstans inom dig tror jag att du vet att du är en bra mamma - med fel och brister och goda sidor, precis som alla andra. Och du om någon vet verkligen vad man inte ska göra som förälder. Osäkerheten kommer nog alltid finnas där, men jag hoppas att du också mer och mer kommer känna att du gör rätt. För visst är man inte lycklig jämt? Vem är det? Men, stunderna av lycka och kärlek...
SvaraRaderaAll kärlek till dig, du fina!
Jag har också vuxit upp med en periodare till pappa och en mamma som dog när jag var nästan 15 år. Flyttade hemifrån innan fyllda 16 och levde i stort sett på makaroner och ketchup (som jag fortfarande tycker er gott!!! :)
SvaraRaderaAv någon underlig anledning tänker jag nog liknande tankar, men är aldrig rädd att jag inte ska tackla detta med att vara mamma. Jag har hundar och har haft det i många år. De har alltid haft det toppen och vi har gett dom kärlek och omtanke. Det samma får mina efterlängtade, länge väntade barn. Massa kärlek, omtanke, gränser, lek, regler och samvaro.
Det tror jag är det bästa!!!!
Tvivla inte på din förmåga. Den har du redan visat att du har.
Kram
Ahm66
Jag har kommenterat dina funderingar om bebislycka tidigare och gör det gärna igen. Jag kände väldigt lite lycka med min dotter de första tre-fyra månaderna, däremot en viss trygghet i att det var ok att känna sig avtrubbad, jag hade hört och läst om så många med liknande upplevelser. Lyckan kom, precis som jag hoppades och trodde. När den första tidens totala kaos hade lagt sig. Och jag hade alltså ett barn då. Jag tycker verkligen inte att du ska oroa dig. Du kommer inte att bli som dina föräldrar.
SvaraRaderaNog har du väl fler förebilder i livet än dina egna föräldrar? Eller för att resonera omvänt: Nog har väl dina föräldrar visat dig hur föräldraskapet INTE skall utövas? Jag tror inte att du på allvar tror att du kommer att upprepa din egen barndom i hanteringen av dina barn. Jag tror att du "går med håven" - det vill säga söker bekräftelse på att det du gör är rätt. Min övertygelse är att de flesta är rätt hyfsade föräldrar. Sedan finns det extremt dåliga sådana och extremt bra. Men de flesta av oss är OK. Hyfsade. Bra.
SvaraRaderaMin psykolog sa en klok sak.. nja hon säger en hel del kloka saker... men precis dessa känslor du har gentemot dina barn kontra med din egen uppväxt... jag har och stångas med liknande, då sa hon: Du kommer aldrig bli som dina föräldrar, bara detta att du är medveten om din avvikande uppväxt visar vilken mognad och självkännedom du besitter med.....
SvaraRaderaDu/ni kommer bli grymt bra föräldrar och ni kommer göra massa misstag och fel men era barn kommer aldrig behöva tvivla på att ni älskar dem och de kommer vara så trygga med er.
Massa kramar
Blinkar bort lite tårar. Vad fina ni är <3
SvaraRadera