Bli irriterad på familjen!?

Jag är fasiken inget trevlig längre, jag får så dåligt samvete gentemot maken men ärligt talat avskyr jag honom vissa stunder på dagen. Jag vet att han gör så gott han kan men det hjälper inte. Jag bara säger otrevliga saker, snäser och är irriterad- En riktig häxa har jag blivit. Det är så jag har lust att gräva ner mig ibland.

Det har dessutom blivit precis som med Isak om ni minns? Jag tålde inte att någon, framförallt inte maken, rörde vid mig. Jag känner mig äcklad och ryggar undan, känns som han tränger sig på mig när han försöker krama mig.

Jag har liksom inte plats för kramar och kärlek, det går bara inte. Och samliv vägrar jag just nu, bara tanken *ryser*

Jag vill ju tycka om honom. Men det GÅR inte.

****
I går var en hemsk dag. Eller nej, inte egentligen. Morgonen var bra och det funkade perfekt att åka till sjukhuset för att träffa Klaras läkare. Klara vägdes och mättes, vi prata mat, mage, hennes oroliga sömn osv. Vi gjorde även pricktest vilket inte visade någonting.

Vi har gått tillbaka till den gamla maten NAN sensitive, ge henne lactulos morgon och kväll och höras på fredag.  Vi pratade lite om att byta till Semper Lemolac men ska vänta lite. Sen vi bytt mat på henne till den gamla så äter hon bra för att vara henne. Vi har slutat med både minfom och semperdroppar, för annars vet vi inte vad som är vad. Järndroppar ska hon börja med i slutet på veckan.

 De har sovit lite längre på nätterna nu, 3,5 timma. Det är bra men det blir lite koko med tiderna på dagarna istället.

Alfred sov som en stock genom hela besöket i vår vagn, city select är en guda gåva! Guuuuu så bra den är, enkel, lätt och sååå praktiskt att sätta babyskydden i.

Vi glömde skötväskan hemma, men som tur var hände inga katastrofer.

****
Alfred har ju varit orolig i några dagar och gnällt och knorrat en del medans Klara sovit som en stock för att vara henne. De har bytt roller med varandra känns det som.

Men i går..Då tog han nog priset, han gnällde/skrek HELA dan, ingenting var bra. Inte ens i famnen med nappen. Efter typ 8 timmar skrikande  (inte hela tiden men i omgångar) blir man rätt trött på sin bebis. Och sin make, som om det var hans fel...

Vår coola bebis har förvandlats till nåt sorts barnmonster. Bedrövligt. Det är också jobbigt att bli irriterad på Alfred, det är ju inte hans fel, han bara talar om att något inte är bra. Så då får jag skuldkänslor och tar ut det på maken.

Ja, ni fattar? Dessutom är jag så trött så jag inte har något tålamod.

I går kväll när jag äntligen skulle få gå och lägga mig så skrek både Klara och Alfred, lätt att ligga i sängen och sova då?

Så i kaoset bråkar vi så jag gick sen och la mig sent och arg. Och ledsen. Och så får jag såååååå dåligt samvete och ångest. Över både katter, barn och make. Det finns liksom ingen kärlek längre.

Jag är hemsk människa. Hemsk.

Nu gråter jag också.. Fy.

****
I alla fall ska jag på återbesök på bb Stockholm idag till min absoluta favorit doktor. Make och barn får stanna hemma för jag gissar att det är mig hon ska träffa. Väl?

Även bra till handväskan :)

Kommentarer

  1. Var på en fantastisk bra föreläsning av en barnmorska som heter Tone Ahlborg som har forskat på just småbarnsföräldrar och deras lust o samliv, kände mig rejält träffad då jag känner igen mig i det du skriver och i det hon beskrev. Hon har på sin hemsida en pdf av sin avhandling som man kan ladda ner för bra tips för vad man kan tänka på när man är småbarnsförälder och känner att det är påfrestande för relationen. http://toneahlborg.wordpress.com/lust-samliv/

    SvaraRadera
  2. Hormoner kanske har nån del i det hela? Själv kände jag tydligt både efter missfall och graviditeter och i synnerhet under amning att jag inte riktigt kände mig "som mig själv". Sen gör ju sömnbrist sitt också och om jag inte minns fel hade du svårt att sova även tidigare. Hoppas det bättrar sig och att ni får in bra och förutsägbara rutiner som kan hjälpa till snart!

    SvaraRadera
  3. Å kom ihåg att du är ny på det här! Alla krav och måsten plus alla man lägger på sig själv.
    Å till råga på allt det dåliga samvetet. Det är inte roligt!

    Allt går i perioder har jag märkt. Det är stundtals extremt jobbigt för att sedan bli bättre igen.
    Om du orkar och kan, prata med mannen. Säg att du vill, men inte kan just nu. Du ger och ger till twinsen hela dagarna, just nu finns det inget kvar. Han fattar. Det blir bättre!

    Du e bra! Jag lovar!

    SvaraRadera
  4. Det ÄR asjobbigt med barn. Det är bara att försöka gilla läget, hitta de där ljusglimtarna. Försöka att inte tappa bort varandra. Jag brukar tänka att det är jobbigt nu men hade nog inte blivit mindre jobbigt om jag kastade ut maken.

    SvaraRadera
  5. Precis sådär var det hos oss. Efter alla års kamp där det var maken och jag mot världen blev det jag och dottern mot maken. Tålde inte se honom och ville separera ett tag men sen vände det. Jag använde faktiskt öronproppar när det var som värst för var väldigt ljuskänslig och trött av minsta ljud inklusive makens tjat...... Kramar {\rtf1\ansi\ansicpg1252
    {\fonttbl}
    {\colortbl;\red255\green255\blue255;}
    }

    SvaraRadera
  6. Åh du är inte alls hemsk men då man är mitt i allt så känns det så. Jag tror inte det finns någon som inte känner igen sig i det du skriver. Det hjälper ju inte dig men kanske det gör att du känner dig normal =).
    Om ett av barnen skriker och ni är två hemma, ta ut den i vagn och gå en runda, eller sätt i bilen och kör en sväng.
    När mina barn var små så skötte maken om nattpasset och sen kom han med barnet till mig i sängen efter blöjbyte. Jag ammade och det gjorde väl det hela lite lättare. Oftast somnade vi i sängen efter matningen och inte blev mina barn skadade av att sova en stund mellan oss. Det viktigaste för mig var att få så mycket sömn som det gick och att även barnen som hade sina kolikperioder kunde bli lugna. Och det var oftast lättare i vår säng..
    Sköt om dig och var säker på att denna period snart är över.
    Kramar i massor från Lena och missarna

    SvaraRadera
  7. Jag och min man fick en synnerligen relevant kommentar då vi var ute med vår tvåveckors baby för att hämta en ny överrock till mannen. Han i butiken tittade först på barnet och sedan på oss och sedan konstaterade han "Nu är det en ny chef i detta hem". Och så är det. Och en typ av chef som inte förhandlar, utan pekar med hela handen (läs skriker). Och du har TVÅ - som dessutom pekar åt olika håll vid olika tidpunkt.

    Nästa träffande kommentar var: "Jaha, nu har ni fått något alldeles nytt att gräla om". Och det är också helt sant. INGENTING har frestat på vårt förhållande som att få barn. Det första efter femton år tillsammans, det andra efter 22. Man tror att man känner varandra, att man vet allt om varandra. Men icke. Att få barn tvingar fram nya sidor hos båda parter.

    Men det går över, även om det är jobbigt medan det varar.

    /M

    SvaraRadera
  8. Jag känner igen den där "rör mig inte"-känslan du beskriver. Det är precis som om barnets behov av närhet den första tiden går före allt annat. När det väl finns en lucka till kärlek ville jag hellre bara sova eller fly in i en bok.
    För mig har det blivit bättre i takt med att barnen blivit större (har två), när de inte är fullt lika fysiskt nära hela tiden.
    Jag tror nyckeln till harmoni stavas sömn. Men det kan kanske vara en tröst att veta att det du känner är fullt normalt!
    This too shall pass. Ni kommer genom det!

    SvaraRadera
  9. Ja... Du är inte ensam. Det är liksom som så de första året, minst. Kanske tom två åren. Man driver ett företag, man hinner inget annat. Alls. Jag förstår dina känslor till fullo, har dem alla själv. Och inte blir det bättre av sömnbristen.

    Hos oss är jag den som brakar ihop utan sömnen. Hos oss är han den som brakar ihop utan träning. Så han tränar och jag sover. Han tar barnen när det strulas med sömn och jag tar barnen när han tränar. De gånger han liksom glömmer mig måste jag säga till. Förklara att det inte håller. Jag glömmer lätt det och väntar till bristningsgränsen.

    Nyss fräste jag åt honom. Orsaken är vår just nu vrålandes sjumånaders. Alltid varje kväll samma tid bara gapar snorungen och jag hatar honom. Så hatar jag min sambo som bara går runt och guppar på ungen, för inget hjälper ju. Idioti är det, allt. Så... Du är inte ensam om att känna irritation, inte vilja ha nåt samliv (när fan ska man orka det!?), inte vilja fortsätta som det är och så vidare...

    Livet med barn är inte rosa moln och fluff så som det beskrivs och det behöver inte kännas så heller MEN man behöver försöka finna vad som felar (förutom barnens sätt att vara) och försöka lösa den saken. ALLT som förenklar är bra. Allt.

    Önskar jag kunde ge dig en lösning eller säga nåt som hjälper men det enda jag har är att just den här biten blir lättare ju äldre barnen blir. Det lovar jag!!!

    SvaraRadera
  10. Tack för era fina kommentarer! Fantastiskt att kunna få sån feedback!

    SvaraRadera
  11. Det låter som om du behöver sova ut... Men jag förstår att det inte är så lätt att göra det just nu... Kanske kan ni få avlastning på något sätt? Jag vet inte, har inga barn. Hoppas det känns bättre snart! kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Som om det inte var nog

Prick del 2 (mystiska utslag)

Uppdatering